Ibland blir det lite mycket...

Just nu går livet fort. Dagarna känns rätt fullsmetade och allt är hela tiden bara en massa måsten. Inte helt rätt i juletid har jag hört, men julefrid och stilla natt får vi visst ta ett annat år tror jag.
Mitt i alltihop så drog stormen Dagmar över landet och vi fick pröva på hur det är att vara strömlösa i ett dygn. Inte alls uppskattat kan tilläggas. MrP fick dock äntligen användning för det elverk han impulshandlat för ett antal år sedan. Många gånger har vi tittat frågande på tvåtaktstingesten och undrat varför vi köpte det egentligen, men nu vet vi. Det var för att rädda kyl- och frysvarorna. Inte helt fel. Huset låg inbäddat i tvåtaktsrök och kablar drogs genom källargluggen med bieffekt att nämnda rök kom in i huset och blandade sig med doften av stormköket. Men jag fick kall mjölk och varmt kaffe samt rostad macka till frukost så jag klagar inte. Livet på landet haha.

Testing

Det här inlägget blir mycket kort och koncist. Fick en iphone i julklapp av MrP och måste ju självklart skaffa blogger i mobilen. Så nu testar jag...

Vinter, vita vinter hej? Hallå?

Trots att det är december så har ju som bekant inte vintern och kylan velat infinna sig. I trädgården blommar fortfarande ett par luktärtor och ringblommor och någon lust att städa undan blomkrukor och leksaker inför vintern har inte känts alltför påträngande. Men idag ska jag ta mig i kragen. Kvarglömda pelargoner och julbelysning känns nämligen som om det skär sig en aning.
Julbelysningen lockar i ofs inte nämnvärt den heller i det milda vädret, men vintern lär väl komma tillslut och då är det ju lite tråkigt om man struntat i det. Ett plus är att veden lär räcka väldigt länge om man inte behöver använda den...  Snart kommer väl i allafall snön och jag hoppas att julrosorna slår ut lagom tills dess.

Hur som så bär det nu ut i trädgården för att säga god natt till den för i år.

Hokuspokus och träning - på potta.

Jag skrev ju inte så mycket mer om min 30-årsdag förutom just på den dagen. Fyra dagar senare fyllde min brorsdotter 6 år och mina släktingar hade bestämt sig för att fira även mig den dagen. Så mycket nöjd och med en känsla av extrem lyx for jag hem med presentkort på floating, helkroppsmassage, medicinsk fotvård, akupunktur och en brakmiddag. TACK!!!!!!
Än så länge har jag bara varit iväg på akupunktur. Hokus pokus eller inte så har jag nog sällan mått så bra som jag gjorde efter den behandlingen. Jag ska tydligen dras med hetta i levern som förklarar både den ena och den andra åkomman i mitt liv. Bl a mina migrän, mitt humör och min yrsel. Så efter massage och så nålarna så gick jag hem med örtmedicin och bokad tid för återbesök. Maken kallar medikamenterna för "snäll-te" eftersom det tycks ha en märkbar effekt på mitt humör. Jag vet inte. Kanske, kanske inte. Men när jag glömt det så har det hänt att MrP lite försiktigt frågat "Du har inte druckit sånt där te idag va?" Så jag sörplar på och ser fram emot mitt återbesök.

I övrigt har vi nu börjat potträna på allvar här hemma. Nova har fått en bild på sitt rum med texten Novas pottstjärnor där man får en stjärna uppklistrad för varje gång man går på pottan. Hon har utan att vi tränat kissat en gång om dagen på pottan och även bajsat en gång, vilket hon var mäkta stolt över, men där emellan är "Kissa pottan" bara en ursäkt för att springa runt näck eller slippa gå och lägga sig på kvällen. Så jag tänkte att vi skulle ta tag i potteriet på allvar och bli bättre på att fråga henne om hon är kissnödig och klistra stjärnor för glatta livet när pottan använts för sitt rätta ändamål. För den som inte visste det kan man nämligen använda en potta till lite av varje. T ex kan man vända den upp och ned och vips så har man en båt, eller så kan man stå på/i den för att nå upp till saker som befinner sig på något lite högre höjd än vad armar och ben räcker till. Ett tips om man är kort eller vill ut och segla alltså.

Renovering

Usch va jag är inkonsekvent i mitt skrivande. Men men, det har inte känts som om jag har haft tid att sitta ner och plita i lugn och ro. Det är så ibland. Det som mestadels har tagit upp tiden på sistone förutom barn och jobb är sovrumsrenovering. Från att ha varit ett skyffe, även benämnt "Det polska rummet" p g a de nissar som snickrade(?) ihop det för ett antal år sedan, är det nu förvandlat till vad som känns som en lyxsvit. Eller ja, snart i allafall. Det är tillräckligt klart för att den nya sängen skulle få flytta in i fredags och premiärsovas i på lördagmorgonen. Jag har med andra ord jobbat natt och fick inte annat än ställa sängen i sovrummet på fredagen, sukta efter kudden och sedan gå därifrån. Men snacka om att det var värt att vänta på när man fick krypa ner efter ett långt nattpass sedan. Nu är det "bara" fönster, trapphus, trappa och garderobsinredning kvar innan det polska rummet är förvandlat till svit a la MrP och MrsL. Härligt! Så medan vi snickrar vidare så får väl bloggen vackert vänta. Men lugn, snart är det ju klart och då ska jag nog ta och terrorisera er stackars läsare (om det finns några kvar) med månget inlägg igen mest bestående av min vanliga mun- och tangentdiarré. Så vänta ni bara! Det är ett löfte.      

Födelsedagen är avklarad.

Så då är jag nu enligt min legitimation hela 30 år gammal. Denna dag som jag nojat över rätt länge är nu passerad som om ingenting har hänt och jag insåg rätt snabbt att jag vaknade och var precis den samma som dagen innan. Bara det att om jag nu skriver min ålder så börjar den med en trea och inte en tvåa.
Födelsedagen spenderade jag på jobbet och i min säng. Nattjobb och sömn däremellan alltså. Middagen bestod i speghetti och köttfärssås och två födelsedagskort låg och väntade i brevlådan när vi tog in posten. En orkide stod och väntade på diskbänken från Mr P och ännu en orkide stod och väntade på jobbet från mina fina arbetskamrater. Blev allt lite rörd att de på jobbet akutsamlat till en blomma när de upptäckte att jag fyllde. Sedan var det inte mer med det. De som jag jobbade nätterna med undrade om jag var riktigt klok som spenderade min jämna födelsedag på mitt jobb och kunde väl inte riktigt förstå att jag inte alls var intresserad av att fira. Då uppskattar jag mer dom där lite mindre överraskningarna när man råkar bli ihågkommen. Som blomman och alla gratulationer på facebook. Sådant gör mig varm i själen. Så TACK!   

Basselusker vik hädan!!!!

Ibland vill inte immunförsvaret riktigt detsamma som jag. Så måste det vara. Vaknade med en toksvullen och ond hals i en snygg kombo med ledvärk och snorig näsa. Härligt...Not...
Eftersom jag redan varit sjukskriven en vecka så känns det knappast aktuellt att vara hemma några dagar till. Det skulle innebära ruskigt lite lön lagom till julhandeln så det är bara att trycka i sig alvedon, bita ihop och gå till jobbet ikväll. Urk!!! 10 timmars nattpass känns nästan oöverstigligt just nu, men det har förhoppningsvis vänt till kvällen. Jag kanske skulle prova någon huskur av något slag för snabbt tillfrisknande.
Nova snorar, hostar och hackar ikapp med mig och leker mest "Godnatt, ses imorgon"-leken. D v s att hon ideligen bäddar ner sig i sängen bland alla sina gosedjur och säger god natt för att fem minuter senare komma ut i köket för att önska mig en god morgon. Det passar mig som handen i handsken idag. Jag behöver bara sitta och önska henne god natt och god morgon lite då och då för att hon ska vara nöjd med mitt deltagande i leken. Rätt skönt när man mår som om man blivit överkörd av en ångvält.
Däremellan vill hon gå upp till mammas och pappas sovrum och mysa i våra sängar och bädda ner först mig och sedan sig själv. Även det känns som en helt ok lek just idag. För en lek är det. Några riktiga planer på at faktiskt sova en stund tycks hon inte ha. Hon vill mest bara bädda och natta om och om igen. Mystjejen!
Så jag säger väl god natt och god morgon jag också då så får vi se vad allt nattande och ett antal koppar te kan åstadkomma. Här ska kureras!   

När jag nu ändå har suttit här nyligen och funderat på socialföräkringen och liknande så kan jag inte låta bli att fundera lite över ett inslag på veckans TV-nyheter. Det handlade om en undersökning bland äldre och deras rätt till bland annat eget val av vårdgivare inom hemtjänsten. Jag jobbar ju själv som bekant inom äldreomsorgen och demensvården, så det är väl kanske därför jag reagerade. Eller så är det för att det handlar om människans rätt till valfrihet. Liksom lite lagom filosofiskt.

I undersökningen så visade det sig att 1/3 inte klarade av att få fram telefonnumret till rätt vårdgivare, 1/3 klarade inte av att läsa instruktionerna hur man ska ta sina mediciner och närmare hälften klarade inte ens av att svara på frågorna i undersökningen. Det här är alltså samma människor som talar högt och ljudligt om äldres rättigheter att själva välja och själva bestämma precis allt. Och det säger jag ingenting om. Så klart ska man ha rätt att göra sina egna val i livet, men vad händer när alla fritt ska välja och inte klarar av det? När lagen talar om att vården inte får gå in och göra valen, trots att den enskilde själv inte ens kan svara på två enkla frågor? När den enskilde ska klara av att ta livsviktig mediciner men inte har en aning om vad det står på förpackningen att hon/han ska göra? Då undrar jag om inte valfriheten ändå gått för långt.

Basse Lusk härjar runt

Jag mår bättre igen. Tror jag i allafall. I fredags drogs äntligen dränet bort, men Fru Doktor lät väl inte helt nöjd med sitt eget beslut. "Ja, det kan väl inte sitta hur länge som helst i allafall" löd domen och så drogs eländet bort. Ett snabbt "Aouch!" från min sida och så var det klart. Med mig hem fick jag omläggningsmaterial och order om att lägga om på söndagen för sårkontroll. Så jag har lagt om och undrade stilla om det verkligen skulle se ut som det gjorde. Men jag vill verkligen inte tillbaka till vårdcentralen för ännu mer klämmande, kännande och studerande av mitt stackars taxöra så jag tänker låta saken bero. I allafall någon dag till eller två...
De har varit änglar på vårdcentralen. Både Fru Doktor och Fru Distriktssköterska har varit helt klockrena, men så roligt är det inte att jag känner för att ägna morgondagen åt fler vårdcentralsbesök. Frikort eller inte, haha.

Men jag ska inte klaga. För närvarande finns det dom i min närhet som har det värre och mår betydligt sämre än vad jag gör. En av dessa besökte jag på sjukhus idag och sittande där på en stol bredvid sjukhussängen där någon, som står mig mycket nära, för närvarande var tvungen att spendera sin tid visste jag inte riktigt vad jag skulle säga. Jag har aldrig vetat riktigt vad jag ska säga när jag hälsar på människor på sjukhus. Förutom att det är en oinbjudande och kall miljö så verkar det mesta liksom så ointressant att tala om förutom det faktum att personen som är sjuk ska bli bra igen. Men det ämnet har man ju liksom uttömt ganska fort.
Jag är dock (förmodligen ganska jobbigt för den som utsätts för det) yrkesskadad och känner mig inte tillfreds förrän jag fått höra provresultat och annat som kan ge mig en medicinsk ledtråd om vad som händer och sker. Det ämnet tar en aning längre tid. Så kommer jag på besök om du är sjuk, så ha listan med labresultaten redo...
Nej skämt å sido, fördelen med den jag besökte idag är att ord inte så ofta behövs. Det är en av de få personer som det inte stör mig att vara tyst tillsammans med, förutom min egen make. Vi vet liksom ändå och måste inte fylla tystnaden med ord jämt. 
Jag hoppas att det snart blir bra igen och att det onda försvinner lika hastigt som det kommit. Så med det säger jag god natt och slår ihop laptopen för i afton.

Man är rätt priviligerad ändå...

Nähä, det blev inget bortplockande av plastslang igår. Pus kvar och därmed även drän blev domen. Attans. Tyckte själv att jag kände mig riktigt pigg igår, men det var visst bara ett tillfälligt uppsving för idag är tröttheten tillbaka. Vet inte om det är infektionen, hösten eller något annat som gör det, men sängen är en mycket lockande plats just nu. Eller kanske är det bara det att jag faktiskt får vara trött när Nova är på dagis. Jag behöver inte fara runt i huset och fixa än det ena och än det andra utan jag kan få tillåta mig att slå ner rumpan framför datorn och inte lyfta den igen förrän jag själv känner för det. Skit samma, trött är jag i allafall.

Imorgon bitti bär det av till vårdcentralen igen för en ny titt på det stackars kraftigt misshandlade taxörat. Vid det här laget är det så mosat och tryckt på så hälften vore nog. Men jag ska inte klaga. Härom kvällen satt maken och jag och tittade på säsong 3 (i ett enda maraton) av Sons of Anarchy och då de ägnade sig åt att sälja läkemedel på svarta marknaden så slog det mig hur bra vi faktiskt har det här i Sverige. Jag vet att det bara är film, men sanningen är ju den att det faktiskt förekommer en svart marknad i det så fina och bra(???) USA där endast den som har mycket pengar och en bra försäkring har rätt till vård.
Här hemma finns ju faktiskt högkostnadsskydd på i princip all vård och på de flesta mediciner som gör att vi alla kan få den vård och behandling vi behöver när vi är i behov av den. Inget tjafs om försäkringar eller höga medicineringskostnader. Bara att tuta och köra. Ibland glömmer man hur bra vi har det. Så jag ska inte gnälla när de ska trycka och klämma IGEN utan vara tacksam för att jag inte behöver bekymra mig över kostnaden för det.

20:- till så blir det gratis taxöronmisshandel sen minsann. Det ni!  

Hemma och rullar tummar

Jag sitter hemma och är sjukskriven ända tills helgen. Jag ser bara kulorna rulla in på något annat än mitt lönekonto. Riktigt surt. Det gick väl an om jag kände mig sjuk med 40 graders feber, men det gör jag inte. Men med en plastslang utstickandes ur taxörat så ska man väl kanske inte ägna sig åt vård och omsorg åt andra utan faktiskt tillåta sig själv att få bli frisk och utan slangar först? Folk säger det i allafall. Mina arbetskamrater har meddelat mig att jag inte ska visa mig på jobbet förrän jag är frisk (dom är underbara!) och på vårdcentralen tittar dom på mig som om jag inte vore helt klok i huvudet när jag ens tänkte tanken att åka och jobba. Så då får jag väl snällt lyssna på dom då.
Men det känns bra konstigt att känna sig "fit for fight" och lämna barn på dagis och allt det där, men ändå snällt stanna hemma sedan. Med undantag för besök på vårdcentralen för omläggningar och förhoppningsvis bortplockande av drän förståss.
Nu väntar en massa mysko lugn och ro då man kan ligga i TV-soffan och se halvtaskiga eftermiddagsserier innan en tur till VC och Nova ska hämtas från dagis. Känns mycket mycket konstigt... 

En ängel vid min sida?

Idag var jag nästan redo att attackera den däringa läskiga och värkande pingisbollen (förövrigt numera i storlek mandarin...) själv med en stoppnål eller dylikt. Bara det slutade sprängvärka. Men klok som jag är så lät jag bli. Fru Doktor ringde enligt överenskommelse och gav mig en tid runt lunch för kontroll av mandarinen. Eftersom jag för dagen lämnat bilen på verkstad så ringde jag mamma för hjälp med skjuts. Och tur var väl det. Någon kanske visste att det var för det bästa?

Väl framme hos Fru Doktor ville hon att även Herr Doktor skulle ta en titt, så vi visades en plats i akutrummet för böldförevisning. Herr och Fru Doktor "Hmm..."ade, klämde och tyckte båda att det var dags att punktera och försöka dra ut innehållet ur mandarinen. Sagt och gjort. Med mammas hand i min så påbörjades stickandet. Bedövningen var värst. Fy för Sören vad det gjorde ont. Där meddelade jag raskt att jag tyckte att vi nog skulle strunta i det här och åka hem istället. Kanske söva ner mig och ta bort hela rasket vore en bättre idé? AAAAJ! Tur att ingen lyssnade...
Därefter vet jag bara att det ringde och susade i öronen, känsel i händer och fötter försvann och illamåendet tilltog i styrka. Mängder av mandarininnehåll drogs och klämdes ut varefter man satte ett drän så att det som är kvar ska kunna rinna ut av sig själv. Mysigt va?
Jag låg kvar på britsen länge efteråt i väntan på att svimningskänslan skulle avta. Mamma är som tur är så långt från en mes man kan komma och med sitt yrke som USKa på en intensivvårdsavdelning så stod hon där vid min sida och höll min hand medans de stack och klämde och hade sig.
Det kändes som att det var en mening med att jag inte hade någon bil och att jag därmed inte var ensam och dessutom skulle köra efter den här pärsen.
Väl hemma igen kändes det rätt ok förutom att det stretar och drar i snittet under alla förband. Så på eftermiddagen åkte Mr P och jag för att hämta min bil på verkstaden. Och än en gång undrar jag om det inte var någon med mig som inte alls tyckte att det verkade som en bra idé. När vi näääästan var framme vid verkstaden ringde de därifrån och meddelade att bilen inte var färdig och skulle kunna hämtas först imorgon. Så vi vände om och rullade hemmåt. Efter en stund kände jag mig åter yr i huvudet och illamående. Så pass att jag några kilometer från hemmet satt med huvudet ner mellan knäna och fokuserade på att andas. Tänk om jag suttit bakom ratten...  

Ajajaj bröstböld var det här.

Jag äter penicillin. Igen. Jodå, den groteska bröstbölden har gjort ett återintåg i mitt liv för tredje gången. Om man inte vet vad en bröstböld är för något så kanske man helt enkelt ska skatta sig lycklig och inte fundera mer på den saken. Kanske rent av sluta läsa nu?

Hur som helst så började det värka och ha sig i förra veckan. Den här gången tänkte jag att jag skulle vara lite smartare än förra gången och pallra mig iväg tll Fröken Doktor omgående. Så i fredags blev det en tur till nämnda Fröken och efter en del "Hmm..."-ande och smärtsamt klämmande och petande fick jag gå hem med ännu en dubbeldos Heracillin och denna gång även en remiss till mammografi. Jag frågade om det enbart är "elaka saker" man letar efter då mina taxöron skulle klämmas ihop i röntgenmaskinen och fick svaret att "Jo, det är nog så att det är det vi ska titta efter." Jaha. Inte nog med att man har bröstet fyllt av var, vi ska leta efter cancer också. Jaha...
Hem gick jag i allafall och började knapra medicin och sörpla Proviva, men utan önskat resultat. Bölden som tidigare var stor som en halv pingisboll har under helgen vuxit till storleken av en hel pingisboll. Om man känner mig så vet man att en grotogrej i storlek av pingisboll i ett taxöra är rätt stort. Och smärtsamt ska jag tillägga. Jävligt smärtsamt.
Så på måndagmorgonen så fick det bli ännu ett telefonsamtal till vårdcentralen. Denna gång jobbade inte Fröken Doktor utan jag fick istället en tid hos Fru Doktor. Fru Doktor "Hmm"-ade och klämde även hon innan hon lyfte luren (läs: headset) för att ringa infektionskliniken för att få råd.
Under samtalets gång så förstod jag mycket väl vad det till stor del handlade om.
"Abscess ja...hmm...Mammografi? Inte än nej, men remiss är skickad...CRP? Nej, men jag kan ju ta...Jo...röntgen beställd ja...hmm...ja...Men jag kan alltid pröva Dalacin?...Ja, men då får vi se då. Tack." Fru Doktor så minst sagt bekymrad ut när hon la på luren. CRP togs, men visade inte på någon större höjning  (10) vilket gjorde att Fru Doktor såg ännu mer förbryllad och bekymrad ut. Så med en dubbeldos Dalacin på recept så lovade hon att ringa mig för att kontrollera hur det hela fortlöper under torsdagen. 
Mer penicillinknaprande och Provivasörplande att se fram emot. Härligt.

Det jobbigaste i kråksången är inte värken och det faktum att det är fullt av var och snusk i en kroppsdel som borde vara allt annat än varfylld. Varför envisas de med att hela tiden nämna denna mammografi och letande efter en orsak som jag inte ens vill uttala? Min skräck. Jag vet mycket väl att det inte är någon idé att oroa sig i onödan och måla Fan på väggen och allt det där, men vad hjälper det? Med gigantisk pensel målar jag FAN med ilsket rött på den största vägg jag kan hitta. Och oroar mig.
Och kom nu inte till mig och säg att det visar säkert ingenting och du kan vara lugn etc etc. Var hellre tyst, för det finns inget värre än folk som säger att man inte ska oroa sig när man baske mig inte kan låta bli. Och de gånger i livet som jag tidigare har fått höra att jag inte ska vara orolig i onödan så har oron visat sig vara högst befogad, så på något vis så känns det lite olycksaligt att säga dom där orden. Så i tystnad så väntar jag. Och äter Dalacin för fulla muggar. Ge dig nu ditt förbannade fanstyg och sluta värka!

När dagis är allt annat än kul

Nova har alltid älskat att gå på dagis sedan hon började. Hon har glatt sjungit "Dagis dagis dagis" på vägen dit och var besviken varje gång vi passerade utan att stanna just där när vi skulle åka någonstans. Efter semestern har detta dock ändrats. Hon vill för allt i världen inte åka dit. Storgråtandes klamrar hon sig fast likt en koala vid mig och vi har ett elände att få loss henne. Dagispersonalens lösning är därför att Nova som tidigare började klockan 14 på eftermiddagarna nu ska börja redan klockan 11.
Så idag stod jag åter där med mitt förtvivlade barn och kunde inte låta bli själv att undra varför jag lämnade henne när jag inte ens ska jobba än på flera timmar. Med tårarna brännande bakom ögonlocken sa jag mitt hejdå och vände på klacken medans Nova stortjöt bakom mig.
Väl hemma igen lät jag tårarna svämma över en stund. Ibland måste de få komma.

Själv tror jag inte alls på förskolans lösning. Jag tror helt enkelt att hon inte känner igen sig riktigt och saknar alla sina kompisar som nu efter sommaren flyttat upp till andra grupper på grund av trycket på platser i de minsta barnens grupp. Så nu är hon i det närmaste ensam kvar av de barn som hon är jämngammal med och som hon träffat ända sedan hon var runt tre månader gammal. Först på öppna förskolan och så sedan på förskolan. Nu borrade hon in ansiktet i min axel och sa "Läskigt mamma! Läskigt!" istället för att glatt strutta in och börja leka. Min lilla lilla älskade unge.

Om man inte sover kan man få svampkoma.

Den senaste veckan har varit totalt upp-och-ned fylld av många tårar, men också många skratt. Hur det kommer sig att tårarna trillat är ingenting som jag tänker gå in på här på bloggen, men hur som helst så verkar problemet för stunden löst och så är det väl inte mer med den saken. Skratten kan jag tacka mina nära och kära för. Jag är så fruktansvärt lyckligt lottad för att de finns allihopa, både familj och vänner.

För övrigt har det mest varit jobb, jobb och så lite mer jobb. I lördags morse ringde sig en arbetskamrat sjuk. Det visade sig, efter sisådär 25-30 telefonsamtal, att någon vikarie inte fanns att tillgå och att jag därmed snällt skulle stanna kvar och jobba några timmar till efter ett intensivt nattpass. Det som är lite spännande med historien är vad som börjar hända med huvudet efter tillräckligt många timmar utan sömn. Först känner man sig mest förvirrad men på något sätt ändå ganska speedad och allmänt fnittrig. Det mesta är tokroligt och de mest torra skämt kan få en att bryta ihop i ett asgarv. Sedan går man över i någon form av vaken dvala där allt sakta men säkert börjar kännas extremt rörigt. Man börjar röra ihop tid och rum och får inget riktigt grepp om verkligheten. Lite så att man börjar undra om man fått i sig någon inte allt för lämplig flugsvamp till frukost eller så. Jag kan upplysa om att det inte känns helt ok att sätta sig bakom ratten för att försöka transportera sig hem i det tillståndet. Men det gick.
Eftermiddagen och kvällen spenderades således lugnt och ganska tyst eftersom man dessutom får talsvårigheter av sömnbrist visade det sig. Tungan ville inte alls spotta ur sig orden jag tänkt säga och däremellan ville inte hjärnan ens hitta orden jag sökte. Mitt i allt dök det upp oväntade fikagäster som förmodligen undrade vad det var för fel på människan som serverade kaffe när ingenting tycktes vilja hoppa ur munnen i rätt ordning.
Slutsatsen får väl bli att jag inte direkt kan rekommendera att köra liknande dubbelpass. Om man nu inte tycker att flugsvampar till frukost är livet på en pinne förståss, för i så fall så är ju detta ett betydligt mer ekonomiskt alternativ. Men hoppa över bilkörningen då...  
    

Mest lite tomt pladder

Jag har försökt skriva lite på bloggen ett antal gånger nu, men eftersom blogger inte alls har velat fungera när jag fått ett infall så har jag helt enkelt inte kunnat. Det hade varit bra om jag skrivit inlägen i Word eller så för att liksom spara tankarna till senare, men så smart var jag så klart inte. Så nu sitter jag här och undrar vad det var jag så gärna ville ha ner på pränt. Jag har inte en susning.

Vardagslunken har i allafall återkommit och jag måste säga att det faktiskt gick över förväntan. När man väl stod ombytt och klar på jobbet och fick klart för sig att saker och ting kommer att förändras till det bättre inom en överskådlig framtid så kunde jag liksom andas ut. Det kommer att bli bra.
Sedan lullade allt på som vanligt. Och på något vis är det ändå lite skönt att låta lite tider styra över livet igen. Men bara lite.
Nova är fortfarande lycklig över att få gå på dagis igen, men hon kan dock inte alls förstå hur det kommer sig att bästa kompisen inte också är på samma dagis. "Milon?" frågar hon när vi ska lasta in oss i bilen mot dagis.
"Nej Nova, inte idag. Han går ju på ett annat dagis vet du." Hon verkar inte helt nöjd över det svaret.
I övrigt är det bara jubel över att få äta mellis på dagis igen och sedan gå ut och busa tills dess att pappa kommer och hämtar. Tydligen är klätterställningen hennes favorit näst efter gungorna och jag tackar min lyckliga stjärna för att det inte är jag som ska stå och se henne klättra. För då hade jag fått hjärtsnörp. En del saker är helt enkelt tur att man inte ser. Smått överbeskyddande som man är.

Nu är det dags för min hästvecka med jobb på schemat sex dagar av sju möjliga. Kan inte påstå att jag är nöjd med den schemaläggningen, men det är väl bara att bita ihop och köra. Så då gör jag väl det då.... 

Då börjar vardagen igen då...

Idag tar semestern slut. Jag försöker komma på vad det var för portkoder på jobbet och lösenord till dator och dokumentationssystem, men lyckas väl så där. Det betyder att jag verkligen har haft semester och kopplat bort. Problemet är ju nu bara att jag inte vill koppla på igen. Jag kan mycket väl tänka mig att koppla bort ett bra tag till om så skulle vara. Om det bara kunde ge samma inkomst d v s och det gör det ju nu inte. Så det är väl bara att försöka koppla på jobbhjärnan igen och ta sig iväg. Men jag har lovat mig själv att jag ska behålla en del av det lugn som infunnit sig under ledigheten och inte stressa upp mig så förjordat. För om man ska vara ärlig så tjänar det ingenting till. Det blir mest bara rörigt.

Nova är däremot jublande glad. Hela morgonen har hon sprungit fram och tillbaka i hallen och dragit på sig allt från sin mammas sandaler till sina gummistövlar medan hon lyckligt tjoat samma ramsa om och om igen: "Dagis dagis dagis!!!! Nena! Inger! Maggit!!!! Idaaaaaa!!!! Alla barnen!!! Lellis (Mellis)!!!!"
Att fösöka förklara för en två-åring att det inte är förrän i eftermiddag vi ska åka är ganska lönlöst. För ett barn existerar bara i nuet. Varför vänta när vi kan åka nu? Vaddå inte åka i pyamas och morgonrock? Det spelar väl ingen roll mamma...!

Utveckling

Att se sitt barn utvecklas är väl skälet till att man är placerad på denna jord kan jag tänka. Eller? Vansinnigt roligt är det i allafall att se det där lilla knytet som man fött förvandlas till en helt egen liten person. En person som för närvarande studsar runt som en ping-pong-boll och skrålar Lille katt...
Häromdagen tittade MrP och jag bara på varandra i förundran när Nova kastade ur sig ännu en mening som hon för bara några dagar sedan inte kunde. När lärde hon sig säga det där?
Den här sommaren har hennes utveckling gått i 300, minst, och hon har förvandlats ännu mer till en stor liten person om någon fattar vad jag menar. Hon hoppar och sparkar fotboll och babblar på non-stop från morgon till kväll. Där emellan sjunger hon sång efter sång för full hals och koncentrerar sig hårt när hon ska försöka sätta alla rörelserna till "Litet hus". Hon kan gå in långa stunder på sitt rum för att greja med diverse för sig själv och blir allt annat än nöjd om mamma råkar störa matande och nattande av alla dockor och gosedjur. Då tjuter hon ilsket, motar ut mig, säger "Bye bye" och drar igen dörren efter sig. Min lilla älskling.
Ibland vet hon ju inte riktigt själv vad hon egentligen säger för något vilket resulterar i ett och annat fniss från oss föräldrar. Som exempel när hon blev arg på sin pappa för några dagar sedan och skrek "GUBBE" kunde jag bara inte hålla mig för skratt. Det liksom bara kom och hon såg smått förvånad ut själv. Och hon blev inte mindre konfunderad när reaktionen på hennes ilska blev ett skratt...

Det här är ännu en sådan period som jag skulle vilja spara i en burk för att kunna ta fram den dagen någon slår i dörrar och skriker åt mig att jag ju ändå inte fattar någontiiiiing. Men jag får väl ha mina burkar i minnet. Vårda dem ömt och plocka fram dem lite då och då.
    

Sommar, höst, skoj och ångest...

Jag var rädd för att det inte skulle bli något badande och strandlökande över huvudtaget denna sommar, men förra veckan visade sig sommaren från sin allra bästa sida och Nova och jag spenderade härliga dagar vid strandkanten. Jo, mest bara vid kanten faktiskt eftersom Nova har kommit på att vatten kan vara liiiiite läskigt om man kommer för långt ut.

Nu denna sista semestervecka hände något och som i ett trollslag kom hösten. Luften börjar kännas tunn och termometern visar blott 13 grader. Viserligen efter en rejäl regnskur, men den tog också med sig de första gulnade löven ner från träd och buskar. Höst. Skördetröskornas dunkande ikapp med flyttfåglarna bekräftar. Sommaren är över. Det är såhär års som vemodet besöker mitt hem varje år. Ännu en sommar är till ända och snart är de förhatliga overallerna och allväderstövlarna ett faktum igen. Fy för den lede. Det räcker gott med att man måste kriga med Nova varje gång hon måste ha något annat än sandaler på fötterna. Snart ska vi kriga om full vintermundering. Vantar som kommer komma bort och mösor som kastas av. Isch.

Men vi glömmer vantarna en stund och ägnar oss åt sommaraktiviteter för ett kort tag till. Semestern börjar lida mot sitt slut, men Nova och jag gör vårt allra bästa för att få ut maximalt av den. I förrgår blev det en eftermiddags studsande på Skojlandet tillsammans med A och hennes familj och igår åkte vi till Eskilstuna för ett besök på Parken zoo tillsammans med min mamma. Nova förstod inte riktigt vad vi skulle göra, men efter att ha trallat oss igenom Mora Träsks Vi ska gå på zoo så frågade hon helst enkelt: "Elefanten äta äpple?" och sedan bar det iväg. Att hon inte fick träffa någon elefant och ta reda på svaret gjorde väl detsamma när Herr Nilsson fanns att hälsa på. Lejonet var spännande och klappande av råtta på barnens zoo var en höjdpunkt. Så även karusellerna. En härlig dag helt enkelt!

Herr Nilsson vill smaka äpple!

Titta mormor!!! Kickidilen och fiskarna!!!

Var bor du lilla råtta...

Gissa vem som är Novas nya favoritgosedjur?

Tacobuffé var smaskens

Å hej vad det snurrar!!!

Helgen blir en långhelg med snickrande från torsdag till söndag för att få norrsidan klar på huset. Då är det "bara" östersidan kvar till våren och sedan är huset isolerat och nypanelat. Jag tycker om att snickra tillsammans med min älskade make så det rör mig inte i ryggen att det blir arbete i helgen. Efter så många timmars renoverande tillsammans så är vi för det mesta rätt synkade och det är skönt. Det blir dock inte bara jobb utan det ska toppas med nykokta kräftor hos mamma imorgon kväll så jag klagar inte. Nu är det bara jag i familjen som uppskattar dessa röda djur så maken och Nova får klara sig själva medan jag får njuta i lugn och ro av det godaste som finns. Mums!!! 


Men sedan börjar allvaret igen. Och nu snackar vi ååååångest delux! Tillbaka till jobbet och JAG VILL I N T E!!! Kan jag inte få bli hemmafru istället? Eller nej, det skulle tråka ut mig rätt fort, men ett antal semesterveckor till skulle inte göra ont. Inte alls.  

Sorg i vårt grannland.

Norge är ett land i sorg. Så även dess grannländer. Vi har alla hört nyheterna om det hemska och ofattbara som hänt. Och det är för mig just fullkomligt ofattbart. Så nära har så många, mestadels ungdomar, dött - mördats. Och till vilken nytta? Vad är det för mening när sådana ting får ske?

En vän hade skrivit på facebook att det här är något som sker varje dag men i delar av världen som inte är oss så nära och därför passerar de nyheterna ganska obemärkt förbi. Och det är sant. Allt för sant.
Den här gången skedde det inte långt långt borta. Inte för långt borta för att man ska gråta över förlorade liv, utan alldeles nära. Bara på andra sidan av den osynliga linjen som kallas gräns.

En enda människa hade bestämt sig för att det var upp till honom att utföra dessa groteska handlingar för att uppnå ett mål som endast finns i hans förvridna tankevärld. Att leka Gud. En gud som han säger sig tro på, men som han i såfall ställer sig över. Vad hände med 10 guds bud? Vad hände med Du skall icke dräpa?

Gärningsmannen ville ha häktningsförhandlingarna för öppna dörrar klädd i sin uniform, något han givetvis nekades. Tack och lov. Han ville också att befolkningen skulle vända sig till den kristna kyrkan och självklart är det där vi tänder våra ljus och söker tröst. Men det känns förjävligt att man genom att göra så alltså gör precis det som gärningsmannen ville ha ut av det här. Han tog inte bara alla dessa liv, han skitar även ner trösten och det medmäsnkliga stödet. I hans förvridna tankevärld har han på något sätt segrat och det gör mig fruktansvärt illamående. Men nej, han har på intet vis segrat. För det kommer han aldrig att tillåtas att göra.
 
Man säger på nyheterna att han "riskerar" 21 års fängelse. Vad är 21 år i fängelse för alla dessa tagna och förstörda liv? Alla dessa människor som aldrig mer får se sina barn, systrar, bröder, släktingar, vänner och kära? Vad är 21 år för dem? Inte ett skit.
Jag är inte för dödsstraff och kommer aldrig att vara för jag tror inte på att ta en annan människas liv. Det är aldrig rätt. Men jag tror på livstid. Gärna en livstidsdom för varje brott dessutom. Det betyder att det aldrig någonsin skulle kunna tidsbestämmas. Aldrig aldrig någonsin.
Lås in, isolera och kasta bort nyckeln. För jag vet då ingen annan råd.

Vi tänder ett ljus och håller en tyst minut, för vad annat finns där kvar att göra...

Känsla

Det har inträffat något mycket märkligt de sista dagarna. Jag upplever lugn. Hör och häpna! Vi tar det en gång till: Jag upplever lugn!!!
Det kan ju tyckas märkligt att ens behöva kommentera, men jag kan upplysa om att man inte riktigt märkt hur stressad man känt sig förrän man kommer ner i varv. När jag häromdagen tog upp ett korsord och stilla började lösa UTAN att tänka "Äh, vad är det för mening när jag ändå aldrig kommer hinna göra klart det?" insåg jag att det var precis det här jag behövde. Några veckor utan planer alltså. Jag löste några ord för att sedan tänka: "Jag tror jag tar och löser vidare imorgon istället."
Jag har suttit och plockat vinbär för att sedan koka saft en hel dag och bara njutit av att få sitta där vid vinbärsbusken och plocka utan att tänka på något särskilt. Jag har målat panel och tyckt att även det var tokskönt. Att liksom bara stå där och filosofera över allt och ingenting medan penseln for fram och tillbaka över plankan. Meditativt.

För den här semestern finns inga planer eller måsten. Det är visserligen bra om vi hinner en bra bit på panelandet av huset och allt det där, men vi hinner så långt vi hinner och så är det liksom bra med det. Ingen stress. Så jag tänker bara njuuuuuta och komma ner i varv fullständigt. För det är ju den här människan jag egentligen är. Inte den där ilskna och stressade kärringen som visat sig lite för ofta det sista året. Aum...aum...

Vi hade i allafall tur med vädret 3

Så har Gun och Gösta än en gång varit på campingsemester. Gun, d v s Mr P, och Gösta d v s jag kanske inte riktigt har semstrat i ordets rätta bemärkelse ("fyyyyra härliga veckor i husvagnen") men i allafall spenderat helgen i den samma. Och nej, jag skrev inte fel. Mr P har varit relativt lugn precis som Gun medan jag har varit allt för lik Gösta när jag svurit över förtältspinnar, vägsniglar och annat smått och gott. Nova vägrade lägga sig och slogs som aldrig förr och jag kände mig allmänt slutkörd. I allafall under fredagen och söndagen. Lördagen var en helt underbar dag med tuff tuff tåg, vandring i ett lagom soligt Vadstena, god mat och dryck samt ett förnöjt barn som badat i en svinkall Vättern och ätit glass. Lugn och avkoppling.

In place. Och det var inte tack vare Gösta ;P

Nova och jag kollar in Vätterns kalla vatten

Pling-pling-tåg mot Vadstena

Glass/vätskepaus utanför Vadstena kloster. Nova kommer med små presenter i form av stenar.

Det finns en rejäl baksida med att välja att åka till campingplatser dock och det är alla långliggare som i sina matchande träningsoveraller har bestämt sig för att de äger campingen. Att stirra är inte ofint när man är king of the campsite och gärna med något ogillande i blicken över att det dykt upp nykomlingar UTAN träningsoveraller, boulekartong och trätrall till förtältet. Suck...

Bilden är tagen från TV-serien Böda camping men kunde lika gärna vara var som helst ifrån... Hua...

Men för övrigt har det varit tokmysigt med långgrund strand, färskt bröd till frukost varje morgon från campingens egen butik och gott om lekmöjligheter för Nova. Solen har lyst på oss utan att för den skull koka oss och allt har bara varit lagom. För som medborgare i det lilla landet Lagom så är det just precis så som jag vill ha det.

På väg mot gökboet?

Nu har nedräkningen börjat. Av timmar till semesterns första dag alltså. 07:15 på onsdag morgon går jag på den så efterlängtade ledigheten. Men så idag när jag mest gick runt och väntade på att klockan skulle gå så att Nova och jag fick rulla mot staden och "mojmo" som ska barnvakta nu när jag jobbar undrade jag så vad jag skulle använda den där semestern till. Nova och jag är lediga, men inte Mr P som med nystartat företag enträget får knoga på hela sommaren. Så familjeplanerna blir inte så många som jag skulle önska.
Några få timmar utan måsten eller minsta lilla inplanerat göromål och jag kände mig uttråkad och rastlös. Men hallå! Här har jag tjatat om denna semester och hur mycket jag behöver den och så när den äntligen närmar sig så undrar jag hur vi ska fylla dessa 4½ vecka utan att gå i taket av leda och rastlöshet. Inte så att jag tycker att jobbet i sig lockar nämnvärt nu när solen skiner och allt det där, men det är ramar och tider och ja ni vet. Nova tjatar mest om dagis, "lillis" (mellis på dagis) och favoritfröken "Nena" och verkar inte alls vilja ha sommarlov. Varje gång vi passerar dagis, vilket vi gör varje gång vi lämnar hemmet, så ylar hon lyckligt "SÅÅÅÅÅÅ! Dagiiiissss!" och tycker att vi ska vara framme. Självklart är det suveränt att hon trivs på dagis, men nu ska vi ju ha sommarlov och semester och det är Roligt! Och där med basta!
Vad är det för fel på oss? Ibland undrar jag... "Koko"sa göken...

Förresten deklarerade Nova bestämt vad mamma gör på jobbet idag så jag borde inte alls vilja ha någon semester: "Mamma jobba. Mamma åka motocyyykeln. Joligt!!!!" (För den som är dålig på barnspråk så är R en helt galet svår bokstav som byts ut mot J när så behövs.) Tänk den som ändå hade motorcykelåkande som yrke. Det vore grejjer det.  

Semesterplan

Jag kan inte påstå at jag riktigt känner igen mig själv numera. Jag befinner mig liksom som i en bubbla och hänger inte riktigt med när människor omkring mig vill mig något. Disträ är väl kanske det rätta ordet. Eller? Skyddsmekanismen att liksom stänga av när livet känns lite mycket vill göra sig påmind, men just nu har jag inte tid att lyssna. Ett litet tag till gäller det att hänga i innan jag går på semester och ska ägna mig åt saker som sol, bad, lite vedstapling och en hel del panelmålande. Oj vad jag ser fram emot det. Jag tänker låta tankeverksamheten gå på sparlåga och ägna åt minstonde de första semesterdagarna åt att vara totalt antisocial. Bara skruttan, maken jag och en panelhög. Herregud va skönt!

Utlovade bilder från Maiden :)

Och äntligen är de på väg upp på scen!!!

Så många människor...

Iron Maiden - The final frontier

Nu är det över. Tidernas konsert. Igår var det äntligen dags att åka mot Göteborg för konserten på Ullevi med Iron Maiden. Och vilken konsert sen!!! Jag vet inte riktigt vilka ord jag ska använda för att beskriva känslan för det liksom pirrar i hela kroppen när jag tänker på det och håret reser sig. Mäktigt är väl det ord som kanske kommer närmast för att beskriva det. För det var vad det var. 56 000 människor som sjunger Fear of the dark uppeldade till något som kan liknas vid frenesi är Mäktigt! Att Maiden har spelat i över 30 år kan man inte tro när man ser dem på scen, men precis lika mycket energi som de alltid har haft. Att de älskar sin publik går inte att ta miste på och de ger verkligen allt.
Förbanden och då framförallt Sabaton stod med leenden upp till öronen och man kunde verkligen förstå hur häftigt dom tyckte att det var - förband till tidernas största band och dessutom på ett fullsatt Ullevi.
Igår var allt ett inferno av människor, musik och intryck och huvudet hängde väl inte riktigt med, så först idag landade jag i upplevelsen. Och bara njuter i fulla drag. Bilder och lite videoklipp kommer senare...

Idag bar det av hemmåt efter en natt på hotell Lorentsberg som numera har blivit vårat stammishotell vid Göteborgsvistelser. Lagom stort och nära till allt. Jag vaknade dock vid 06:30 med en märklig känsla i kroppen och blev senare tvungen att ringa mamma och fråga om Nova möjligen varit vaken då och jo, mycket riktigt så hade hon dragit Bä bä vita lamm för full hals vid det taget. Tänk vad en mamma känner på sig.
Nu längtar jag något vansinnigt efter min skrutta som ska få vara kvar hos mormor ända tills på måndag då jag går av mina nattpass för den här gången. Å vad jag ska krama på henne då! Hon har skitkul tillsammans med mormor med karusellåkande och sitt livs första busstur, jordgubbar och glass så jag behöver då rakt inte oroa mig. Men är man mor så är man. Mitt lilla hjärta!

Update

Jag skriver extremt sporadiskt just nu, men har man inget att förtälja så kan man ju lika väl vara tyst. Skrivkramp helt enkelt. Dagarna går alldeles för fort och jag ser fram emot en välförtjänt semester just nu. Det blir ju inte bättre av att man legat sjuk med värk i kroppen, tokhosta och feber som kommit och gått. Tillslut bet jag ihop och pallrade mig iväg till doktorn. Jag började helt enkelt bli rädd eftersom det aldrig ville ge med sig. Doktorn var dock mer intresserad av att förmå mig att fimpa igen och tog inga prover eller något annat i den stilen. Han avslutade bara besöket med att fråga: "Vill du att jag lyssnar på dina lungor?" Jo det vore väl ide´ kanske när man har försökt hosta upp dom i fjorton dagars tid. Men vad vet jag, jag är ju bara uska och inte doktor... Fick någon form av penicillin mot lunginflammation och bronkit som jag inte vet om jag ens behöver, men jag knaprar väl på och hoppas på att det ändå ska göra susen. Bara jag mår bra på fredag när konsert med Iron Maiden står på schemat. Mitt livs konsert!!! Ska bli helt fantastiskt. Det enda som drar ner känslan lite är att SMHI pratar om ösregn just den dagen, men jag hoppas att dom hinner ändra sig. Det är ju några dagar kvar...

Vad har vi haft för oss annars då? Mosat dit en tatuering bakom örat har jag ju hunnit med. Siffran 13 för 13 kronor på fredagen den 13:e var parollen för dagen och det ville vi ju inte missa. Nova blev dock riktigt upprörd, för man målar faktiskt bara på papper har vi ju sagt! Och dessutom hade ju både mamma och pappa plåster efteråt! Pappa på benet och mamma bak i nacken. ILLA tyckte Nova.
 Och så har ju husvagnen fått lufta sig. En tur till Prästeruds camping i Kristinehamn som tyvärr blev blåsigt, kallt och smått regnigt. Dessutom var campingen inte ordentligt ordninggjord för sommaren och till hälften en gigantisk byggarbetsplats. Vore ju bra om de upplyste om sådant på hemsidan istället för att bara skriva att det är den prefekta familjecampingen. Pytsan! När den blir klar kanske.

Nova har hunnit fylla två år. Min vackra lilla tjej! Hon var lycklig över att få stå i centrum och har fattat galoppen med det här med paket så det var ett enda litet solsken som blev firat hela två gånger. Först tillsammans med släkten från min sida och då passade vi även på att fira hennes yngsta kusin som fyllde tre år. Blev ett kanonfirande hemma hos brorsan och svägerskan. Några dagar senare var det dags för ännu mer firande med farmor och gammelfarmor. Åh vad hon mös! Gång på gång deklarerade hon att hon hade "Loligt!"
Tänk två år sedan värken var förjävlig och svetten forsade innan den allra finaste såg dagens ljus för första gången. Nästan så jag börjar lipa när jag tänker på det...

 Tja, det är väl det hela. Laddar väl upp lite bilder istället för att mala på. Håll till godo :)

Lucky 13

Nova och jag kollar in Vättern

Prästeruds camping

Utlovad glass vid Picasso

Födelsedagsgung med kusinen

Prövar födelsedagspoolen

Och så det vackraste leendet som jag vet :)

2-årstrots och föräldraskap

De sista dagarna kanske veckorna, jag vet inte för tiden går så fort, har känts som ett enda stort inferno här hemma. Min lilla prinsessa tycks ha förvandlats till någon sorts minimonster som slår dövörat till när man ber henne om något och gör totalt tvärt emot med ett stort flin på läpparna. Alternativt en trotsig blick rakt i ögonen på en samtidigt som hon gör ännu en sak som hon vet att hon inte får.
Enda gången jag når fram är när tålamodet tar slut och jag ägnar mig åt vad jag lovat mig själv att inte göra - skrika och gapa. För när tjatandet om än det ena och än det andra (mestadels nappen, driiiiiicka och kex) eskalerar i intensitet och saker (oftast hårda, tunga och vassa, typ böcker) yr i luften och går sönder en efter en medans Nova rusar åt andra hållet för att hitta på ännu mer hyss när jag försöker nå henne tar tålamodet slut fullständigt. Den lilla mamman är då färdig att slita sitt hår, som förmodligen grånar avsevärt där under soyancefärgerna, och ja just - skriker och gapar. "NÄÄ Nova nu får du väl baske mig ta och ge dig!!! Vad är det för dumheter du håller på med?"
När så ordningen är återställd och jag hittat ett litet andningshål så kommer det dåliga samvetet som ett expressbrev på posten. Vad ska det bli av detta barn om man bara gapar på henne hela tiden? Och är det normalt att det är så här eller har jag en totalt extrem unge? Jag vet innerst inne att det inte är det minsta konstigt med en toktrotsig och testande två-åring, men ibland undrar jag ändå.
Idag landade jag en kort stund vid köksbordet och önskade att det fanns en liten minut att samla sig på när tanken slog mig vad jag sa till en vän en gång. Hennes dotter hade ett ordentligt ilsket utbrott när hon sakta undrade varför hon ibland blir så arg på sina egna barn, men har sådant tålamod med andras barn på jobbet. Snusförnuftigt svarade jag att det väl inte alls är konstigt att de som man älskar mest också kan trigga en mest och att man ju faktiskt inte är mer än människa. Hur kommer det sig då att jag inte tycker att det gäller mig själv utan bara resten av världen? Jag kanske skulle lyssna lite mer på mig själv? Eller hade jag tokfel och helt enkelt är en riktig skitmorsa när ilskan bubblar inom mig? Ibland känns det så. Föräldraskap, oj oj oj vad har jag gett mig in på?  

Lite gnäll...

Jag får inte tiden att räcka till numera. Det känns som om hela världen rusar och jag försöker hinna med än det ena och än det andra med en ökande känsla av panik. Pulsen dunkar i öronen och då och då exploderar jag i små raseriutbrott när allt för mycket jävlas. För när man stressar så jävlas det garanterat. Knät slås i bordshörnet, saker tappas, saker ramlar, snubblar över hund och barn, bränner vid middagen och snubblar över dammsugaren. Fan och förbannade skit! Så, ta ett djupt andetag och så kör vi igen. Måla panel, städa hus, städa husvagn, jaha bilen skulle städas den med, trösta gråtande barn, jobba, lämna dagis, handla och så vill visst folk att man ska vara lite social också. Och jag är då rakt ingen rolig mamma när jag kör på för fort. När Nova ilsket tjutande, för att jag inte ger henne 100% uppmärksamhet, häller ut sina kritor över det nystädade golvet för femtonde gången på raken har jag lust att bara dra till skogs. Sätta mig på en stubbe och bara vara sur, arg och svära lite. 
Nä du lilla mamman, nu får du allt ta och tagga ner lite och inse att världen inte går under om du inte gör precis allt på en och samma gång. Gå ut och andas. Dra djupa andetag och låta doften av syren fylla näsa och lungor. För det är en dag imorgon också.

Åldersnoja

I år kommer jag att fylla hela 30 år. Notera att det då kommer att befinna sig en trea och inte en tvåa först i sifferkombinationen. Hua. De flesta fnyser väl åt mig och säger att "Skärp dig! 30 är väl ingenting!" och det är säkert sant, men jag nojar och småkrisar lite ändå. För jag får minsann ha mitt livs första ålderskris precis när det passar mig, så det så.
Jag tittar bakåt på den jag varit, på nuet och klurar på vem jag är idag och blickar frammåt och funderar på vem jag kommer att vara då.
Konstaterar att jag i mångt och mycket inte blev det jag ville vara vid 30, men att mycket annat blev så mycket bättre. Att min dotter redan nu upplever sina föräldrar som en tant och en gubbe (vilket hon i ofs gjort även om vi fortfarande vore tonåringar, men det hör inte hit) och att rynkorna redan är fler än vad som är önskvärt. Och nej, de går icke att motverka med colagener och replumper eller annat dyrt gojs mot just sådana åldersåkommor.
Jag kan även konstatera att jag har många av de åsikter som jag en gång, för vad som känns som en hel livstid sedan, lovat mig själv att jag aldrig skulle ha. Jag skulle minsann alltid vara tokung i sinnet och aldrig någonsin hänfalla åt några som helst tantfasoner i tanken. Tji fick jag, för det visade sig att det visst var en del av utvecklingen. Att inte stanna i tanke och sinne utan fortsätta frammåt.
Om jag nu funderar över sådana saker inför 30-årsdagen kan man ju undra hur i hela friden det ska gå när jag fyller 40 eller 50. Blir det bättre eller värre? Det får väl framtiden utvisa. Jag kommer förmodligen att kunna skratta gott åt mig själv då och säga: "Men flicka lilla, du fyllde ju bara 30!"

 

Jag fattar inte grejen.

Den senaste tiden har reklamfilmerna på TV spottat ur sig ett helt nytt budskap: Vi hjälper dig att slippa engagera dig i dina barn. Telebolagen visar hur pappan sitter och tittar på en fotbollsmatch i mobilen istället för att följa sonens tennisspel eller hur pappan nyper av sonen i telefon med förevändningen att det är tidsskillnad i Finland för att hellre prata med en kundkontakt. Idag tog det priset när resebolaget basunerar ut: "Det blir ingen riktig sommar utan barnvakt!"
Är det bara jag som inte fattar grejen? Varför skulle jag behöva hjälp med att slippa mina barn? Är det bara jag som anser att det inte finns något i hela världen som slår att få vara tillsammans med familjen? Nej, jag säger "Det blir ingen riktig sommar utan min älskade unge!" Så ni som försöker pracka på konsumenterna era produkter på detta sätt kan ta era barnvakter och mobiler och stoppa någonstans där solen aldrig skiner för jag vill inte missa någonting i onödan. Tack.

Nej, jag har inte tid med datorer. Så är det. Jobbet tar alldeles för mycket tid och när jag är hemma ekar två ord konstant: "Mammaaaa! Ute!!!!!" Så mamman knåpar på ett par (ofta alldeles för varma) skor på Nova och så är vi ute ute ute. Jo just ja, det är ju fyra ord som ekar. "Ngunga" dvs Gunga och "Låda!" dvs sandlådan är det som hörs mest när vi väl är ute.
Så går dagarna och vi tittar på lammen i hagen, vårblommor, humlor, hästar och det allra mest spännande; traktorer och flygplan. "Mamma! Kolla! Högt uppe!!!" ylar Nova förtjust varje gång någon av traktens hobbyflygare kommer brummande över hustaken. Häromdagen hade vi turen att få se en helikopter på extremt nära håll när den kom farande toklågt precis över taket. Jag tror att de såg den lilla överlyckliga flickan på altanen och därför tog extrasvängen över gärdet bredvid oss. Nova stod sedan länge länge och vinkade "Hejdå hoptern!"
Ibland tänker jag att man (vi vuxna och cyniska alltså) kanske borde vara mer som den lilla livsbejakande krabaten som springer efter kråkorna och plockar de allra finaste stenarna på grusgången. (Och dom är måååånga de finaste stenarna). Det är så lätt att glömma bort hur vackert och härligt livet faktiskt är när man stressar omkring i vardagen och mest bara ser måsten. Kanske skulle man bli lite bättre på att lägga alla måsten åt sidan och bara vara och uppleva världen omkring oss. Jag ska jobba på det. För i det har våra barn rätt. 

Ja det är våren

Jag ber än en gång om ursäkt för min brist på tangentknappande den senaste tiden. Men det blir inte så mycket tid framför datorn just nu och mindre lär det väl kanske bli nu när våren äntligen är här. Men jag ska göra mitt bästa. Dessutom behövs ju ett visst mått av inspiration för att få ner några rader på bloggen och den infinner sig ju inte riktigt på beställning bara för att man har tid just då. Ah, ni fattar.
Hur som så har våren fullkomligt exploderat på riktigt nu. För tre dagar sedan så plockade jag de första tussilagosarna och idag hade hela jorden vaknat och en stor bukett vitsippor fick följa med mig och Nova in efter kvällens utelek. Jo kvällens utelek. Inte dagens, för då sov jag. Kvällen var sådär underbart vindstilla och ljummen som bara en vårkväll kan vara och ingen av oss ville väl egentligen gå in alls, men klockan tickade på och plikten kallar ytterligare en natt. Jag satt så länge jag någonsin kunde på trappan och lät de första myggorna för säsongen bita mig i nacken medans jag drog in doften av varm jord och begynnande vårgrönska. Nova gick förnöjt omkring och plockade pinnar, stenar och annat fiiiint, de förvirrade humlorna letade lämpliga jordhålor (eller vad nu en humla egentligen gör på våren när de är sådär tokförvirrade och krockar med allt) och livet kändes bara så skönt. Jo det är allt rätt härligt att bo på landet ändå. Kan vara värt att påminna mig om det nästa vinter när jag suckar över snödrivor och vedeldning igen.
Imorgon känns det definitivt aktuellt att ta en promenad ner till dagis för att hämta Nova istället för att som vanligt ta bilen. Dessutom skadar det ju inte att röra lite på fläsket kanske. Vi får se.

Jag kände dig

Igår stannade jag till för att handla lite på väg till jobbet. Utanför entrén till affären stod en kille i min egen ålder med tidningen "Situation Stockholm" i handen och ropade ut sitt budskap:
"Köp Situation Stockholm till förmån för Örebros hemlösa! Endast 40:-". Mantrat repeterades om och om igen och jag tänkte för mig själv att jag skulle köpa en när jag kom ut igen. Något med denna unge man slog mig som bekant, så på min väg genom affären gick jag och klurade på var jag mött honom förut. Han såg ut att vara en ganska trasig människa med alldeles för mycket droger cirkulerande i sitt system, men inte speciellt skitig. Ren, men hög som ett höghus och uppenbarligen en av stadens hemlösa.
När jag kom ut igen gick jag fram till honom och bad att få köpa en tidning. Fortfarande gnagde tanken att jag kände igen den här människan och på nära håll när jag mötte hans blick insåg jag att den sönderdrogade hemlösa personen var en av mina gamla klasskompisar. Han tycktes inte känna igen mig och på sitt drogfladdriga sätt önskade han mig en fortsatt bra dag och bubblade vidare om regn och vind samt sitt mantra om att köpa en tidning av honom.
När jag satt mig i bilen undrade jag om jag inte kunde eller borde göra något mer än bara köpa en sketen tidning av honom, men la istället i Drive och rullade mot jobbet tillsammans med olustkänslan.

På vägen funderade jag över vem han varit när vi gick i plugget. En snäll och vänlig kille som alltid ställde upp om man behövde hjälp med något. Mycket musikalik med gitarr som sitt huvudinstrument och jag minns att man rent instinktivt tyckte om honom. Han utstrålade värme och lugn. Idag utstrålade han allt annat än lugn. Han hade förvandlats till en trasig och orolig själ. Han stod där som en levande reklampelare för IOGT-NTO eller vad du vill mot droger och missbruk. För utan dem hade han varit någon helt annan idag. Jag vet inte vem efter över 10 års tid, men i allafall inte den han var idag.

   

Tripp och trapp

Jag brukar ju inte vara känd för att dela med mig av inköp och annat i den stilen här på bloggen för jag tycker själv att det oftast är totalt ointressant läsning, men här kommer ändå ett liiiitet inlägg. Intresseflaggan vajar eller?
Mitt klipp från Jysk: 499:- för en fin kopia istället för minimum det dubbla för en stokke tripp trapp. I'm happy :)

Hur tänkte du nu?

Häromdagen hoppade jag in på Coop för att handla lite smått och gott till middagen. När jag kommer ut igen med en trött och gnällig Nova under ena armen och tunga matkassar i den andra inser jag att någon parkerat bredvid min bil där det under isen finns fina vita spärrlinjer och inte alls ska parkeras. Skälet till spärrlinjerna är att det helt enkelt inte får plats en bil till. Inte om alla vill kunna kliva i och ur i allafall. Trött inser jag efter att jag satt in Nova i bilen på andra sidan där det fortfarande finns plats, att jag inte alls har lust att kravla mig över matkassar och annat i passagerarsätet för att ta mig över till förarplatsen. Så jag väntar....
Så småningom dyker det upp en tjej och går mot bilen bredvid min.
"Du den parkeringen var kanske inte så genomtänkt" kan jag inte låta bli att häva ur mig.
Tjejen tittar på sin bil och sin parkering och ser till min förvåning helt oförstående ut.
"Vaddå?" säger hon sedan.
"Ja men jag kommer ju inte in i min bil" replikerar jag.
"Öhm...nähä. Oj." blir svaret. Allvarligt, en tripp till optikern gjorde ju kanske inte ont eller?

Några vårtecken i min trädgård

Jag är som de flesta galen i vårtecken så här års. Ett förebud om att det kommer komma varmare tider även om bakslagen fortfarande kan bli många. Så lite "halvpensio" sådär så tänker jag minsan fota vårtecken och lägga upp på bloggen. Så håll till godo. Själv ska jag ta min skrutta och gå ut och titta på pinnar, stenar och torra blad som man kan placera i den lilla rosa skottkärran av plast.

Sov du lilla videung...



Några små krokusar har vaknat i gräsmattan



Kabbelekan har letat sig upp genom isen på dammen



Tankar om en bit något tjockare hud

Jag har noterat att jag har blivit betydligt tuffare som person så tillvida att jag inte längre är lika rädd för att säga vad jag tänker och tycker i diverse olika sammanhang. Tidigare kunde sådant föregås av långa analyser om vad folk skulle säga och tycka om mina eventuella tankar och därmed också lätt stoppas av rädsla för andra människors reaktioner. I utvecklingsamtal och dyligt fick jag förut alltid påbackning av mina chefer för att jag var för tyst och jag kunde inte förstå vad de menade. Nu förstår jag. Därmed inte sagt att jag öppnar munnen i tid och otid utan att ha något att komma med, men jag är inte rädd.
Kanske beror det på en smått tilltagande ålder eller den personliga utveckling som man liksom får på köpet när man får barn. Jag vet inte.

Men om man nu tar det där skinnet på näsan ett steg längre så kan man ju fundera på hur långt det är positivt. När övergår skinnfliken till att bli en heltäckande skrud av gåsdun där andras tankar, ide'er och eventuella kritik bara rinner av? Den tanken slog mig för några veckor sedan när jag satt i ett möte och har sedan dess legat och grott. Tanken grundar sig i att den ena grodan efter den andra råkade hoppa ur en av mötesdeltagarnas mun, men där förmågan att ta till sig andras tankar kring förslagen helt tycktes ignoreras till förmån för denne persons simpla ego. För det blir ingenting annat än ego när det gått för långt. Är detta helt enkelt en brist på social kompetens eller riskerar vi alla att hamna i ego-träsket om vi inte aktar oss och fortsätter livet ut att fundera över vårt eget beteende? Jag hoppas innerligt att man en dag inte kommer sitta där och vara den grodsprutande gåsen. För om den dagen skulle komma är man förmodligen så bländad av sig själv att man inte längre har förmågan att se bortom sin egen person. Lova mig att säga åt mig att hålla näbben om jag närmar mig den gränsen. Plz.

Nudisten

Häromkvällen så gick det en kortfilm på SVT som hette Nudisten. Nyfikna på vad det kunde handla om för toka (jo jag tycker nog att man är lite knasig om man är nudist) så fick TVn stå och gå. Det visade sig att den handlade om en ung tjej som, efter vad vi kunde förstå, hade fått svåra psykiska problem efter separationen med sin fd sambo och därefter börjat hata hela samhället och bestämt sig för att aldrig mer ta på sig kläder. Underhållningsvärde = högt. Men om man funderar ett steg längre så börjar jag undra vilket ansvar tv-kanalen har och även filmaren när man väljer att exponera en människa med uppenbara psykiska problem. En dag kanske Kerstin, som hon hette, får den hjälp som hon behöver och vad känner hon då inför att hon exponerats på det här sättet i en dokumentärfilm? Självklart så hade hon gått med på att släppa in filmaren i sitt hem och sitt liv där hon spottade och svor över gud och alla människor, men är det ändå rätt att filma ch visa upp för hela världen?
Däremellan låg Kerstin under täcket och inte ville vara med mer. Är det inte den sidan man borde lyssnat på?
Bara en tanke liksom...  

Jag har ganska mycket som bubblar inom mig som jag skulle vilja skriva om, men inte riktigt kan. Inte än i allafall och därför står bloggen lite stilla. För när man inte kan skriva om det som för tillfället ligger närmast om hjärtat så känns resten liksom ganska obetydligt. Händelser har avlöst varandra på gott och på ont som jag helt enkelt inte tycker att det vore rätt att basunera ut i cyberrymden.
Så vad har jag då kvar att plita om? Inte mycket faktiskt. Dagarna går sin gilla gång med dagis och jobb och däremellan har jag haft en sjuhelvetes magsjuka. Jo, man får svära som en borstbindare när det gäller magsjuka för det är tillräckligt vidrigt. När jag inte kunde ta hand om mitt barn för att toalettstol och spyhink var det enda som hägrade då får man svära. Jävla helvetes skitsjuka! Så.
Mr P fick vackert ställa in jobb för att ta hand om Nova medan jag låg och kräktes, rusade på toa och spred kaskader av handsprit omkring mig för att försöka förhindra smittspridning. Och jo, jag lyckades faktiskt.
Nu är jag på benen igen och en herrans massa arbetspass står inksrivna i almenackan så det är väl bara att köra på. Let's go!

En liten titt på långtidsprognosen från SMHI.

Dagens prognos lyder: Uppsprickande molnighet med goda solchanser. För det har hänt något i vårt hem.

Då jag förut ställde frågan: "Hur är det?" till min man så visste jag alltid vad svaret skulle bli. Det var alltid samma entoniga "Trött", så tillslut var det knappt någon ide´att fråga längre. Jag visste ju ändå. Men i slutet av november förra året togs beslutet att skapa förändring och Mr P sa upp sig från sitt jobb med en trygg och stadig månadslön för att istället bli sin egen chef. Den första januari så var då firman ett faktum: PS Ventilationsservice var fött och därifrån har det rullat på ganska hyfsat. Nu när två månader har gått så tycks det vara fullt göra för en lång tid framöver. Jodå, det är fortfarande långa veckor, men jag kan få lite oväntade svar på min fråga "Hur är det?". Det entoniga svaret har bytts ut mot ett lite halvklatshigt "Jodå det är allt helt ok" eller "Jo tack det är la bra!". Och där kommentaren förut löd "Fan är det bara onsdag idag. Halva veckan kvar..." har den nu bytts ut mot "Oj är det REDAN onsdag? Vart tar tiden vägen?".
Min trötta och ibland lite deppiga make är numera en rätt pigg och glad typ som inte somnar i soffan så fort första reklampausen dyker upp i TV-programmet vi tänkt se. Nu behöver jag inte längre berätta hur allting slutade och vem som var mördaren för han har sett själv vem det var. Han har ork över efter arbetsdagens slut att leka med sin dotter och massor av TLC åt sin fru.

Livet känns ganska soligt numera. Visst lär det dyka upp ett och annat moln och skymma solen då och då precis som för alla människor, men det är inte längre konstant mulet med inslag av duggregn.    

Saker som gör mig glad

Det har varit en bra helg och en fin start på veckan. I det stora hela så känns livet liksom så där rätt skönt som det kan göra när det mesta har varit roligt och mysigt.

Fredagen var ledig och innefattade en hel del städning och sedan handling av mat till lördagens middag då A och B kom med sin yngsta son och åt middag och spelade sällskapsspel. Sedan blev det fredagsmys med obligatoriska svensson-tacos, TV och bad av barn.
Lördagen spenderade jag mest i köket eftersom jag gillar att pyssla med matlagning och därmed fick en ide´ om att serveta trerätters: Crepes med kantarellstuvning till förrätt, helstekt ytterfile´med klyftpotatis och tsatziki alternativt bea till varmrätt samt avslutningsvis en tropisk fruktsallad med choklad och vispad grädde. Det slank ner akompangerat av många goda skratt.
Söndagen blev dessto långsammare p g a en viss tunghet i huvudet efter gårdagens vin, men det kunde det ju vara värt. Nova däremot tyckte inte alls att det var givande att inte göra speciellt mycket på hela helgen så igår bar det av till Skojlandet. Det var premiär för oss båda, men vi lär komma tillbaka. Studsrummet visade sig vara Novas favorit och då hon fann en kamrat som faktiskt kunde hoppa på studsmattorna så att hon själv fick studsa så var lyckan total. Två timmar senare var hon helt slut och vi for nöjda hem igen.
Nu väntar jobbet igen och det två gånger på en och samma dag. Först möte och så småningom ett nattpass. Lite surt att åka fram och tillbaka, men å andra sidan fick jag ju vara ledig igår och en mysdag med Nova är absolut värt lite hattande fram och tillbaka dan därpå.

Ska du bo kvar får du baske mig betala hyran också!

Vi har fått en ovälkommen hyresgäst hemma hos oss, som dessutom betalar väldigt dåligt med hyra för att just vara en sådan. Han är liten till växten, svart och lurvig men samtidigt lite läderartad. Han har vassa "naglar" och förmodligen en hel drös med små sylvassa tänder. I allafall är han  vass och blodtörstig i mitt huvud. Han dök upp för några veckor sedan och tycks ha tagit sig in via krypgrunden på huset alternativt genom vedluckan. Förmodligen har han suttit under huset och sovit, men då jag just den dagen eldade rätt hårt så blev det varmare så pass att han vaknade och tyckte att det var dags att hälsa på hyresvärden. Hyresvärden (d v s jag) skrämde han dock upp ordentligt när denna stod öga mot öga med honom i källartrappan. Vem han är? Jo en av våra fenomenala, fridlysta insektsfångare - en fladdermus. När jag öppnade källardörren häromdagen så kom han flygande men tvärvände och for tillbaka ner i källaren igen medan jag klappade igen dörren med en smäll och undrade hur i hela friden jag skulle bära mig åt nu.
Efter en stunds grunnande på problemet så bestämde jag mig för att hyresgäster som ligger efter med hyran bör vräkas (läs släppas ut i naturen) och så tog jag så på mig termobyxor, vinterjacka, mössa och tjocka arbetshandskar. Luvan på jackan snörde jag till så att endast nästippen stack fram och så bar det av ner i den mörka och fuktiga källarhålan. Väl där greppade jag dammhåven som påpassligt nog stod uppställd vid koiakvariet och så började jakten på den lilla flygande krabaten. Men där fanns ingen mer än jag och ett gäng halvdvalande karpar.
Luckan ut i krypgrunden har ett hål på ca 5x5 cm och jag stod en stund och funderade på om jag skulle våga mig på en titt ut där, men bestämde mig för att jag nog skulle få en förvirrad fladdermus influgen i ögat då (för så vet ju alla att det blir om man tittar ut i krypgrunder).

Jag har sedan dess inte sett till vår gäst något mer, men varje gång jag måste ner och lägga i en vedklabb i pannan så gläntar jag föööörsiiiiiktigt på källardörren innan jag tar några försiktiga steg ner. För man vet ju aldrig, den lilla krabaten kan ju (så klart) komma farande alldeles panikslagen och trassla in sig i mitt hår.

St Valentin har varit i farten.

Igår var det dagen då man är tvingad att ge sin partner nallar som det står I <3 U på och dom har laddat upp med extra många paket med halvledsna 10-pack med röda rosor på ICA. Det var alltså alla hjärtans dag. Jag hör dock till skaran som inte alls blir glad över att få ett packe rosor på denna dag utan snarare, om så skulle inträffa, blir lite stött. Visa mig gärna din kärlek, men inte för att almanackan tvingar dig utan för att du faktiskt tänkte på mig vid ett hela annat tillfälle och ville visa det. Maken hade köpt tulpaner åt mig i lördags. Det gjorde mig alldeles varm om hjärtat. Att han såg tulpanerna i affären och visste att jag älskar det krispiga ljudet av tulpanbladen och köpte dem för det. Dessuom köpte han lila - min favoritfärg.
Igår kom han inte med några nallar eller rosor. Jag vet ju ändå att han älskade mig även igår. Istället fick jag tulpanerna bara för att jag är jag och för att han tänkte på mig just då. Och det älskar jag dig för Mr P!

Regnbågens alla färger

Jag vet inte om det bara är jag som inte har fattat det här, men varför finns det galor som QX-galan där man nominerar folk till årets homo och årets hetro? Jag förstår verkligen inte. Nu är det inte så att jag har något emot homosexuella på något vis. Det jag bara inte fattar är varför man måste göra sådant ståhej omkring det. Kan man inte bara vara gay precis som man bara är straight? Det är ju liksom inte så mycket att fundera över. Antingen gillar man killar eller så gillar man tjejer och sedan är det väl inte så mycket mer med det. Vi är väl bara vanliga människor allihopa.
På något vis så kan man nog snarare spä på det här med homofobi genom att konstra till allting hela tiden. Galor med årets homo och regnbågsparader där människor spökar ut sig och förvandlas till vandrande sexualiteter känns bara krystat och alldeles för mycket. Kan man inte som homo eller bi eller transa liksom bara älska människor precis som alla andra och ha sex precis som alla hetro? Vad är problemet?
Att det finns stofiler inom svenska kyrkan och för den delen i vår riksdag som tror att HBT är djävulens påfund är ingen hemlighet, men heller inte så mycket att orda om. Har man inte kommit längre i utvecklingen att man har homofobiska ide'er så är det väl kanske inte så mycket att tala om det talar ju liksom för sig själv. Och dessa människor är i dagens samhälle en minoritet. De kommer i vilket fall inte att bli mer vänligt sinnade av galor och parader om det nu var en del av målet.
Eller har jag missat något och är fullkomligt ute och cyklar nu?

Var stolt över att du är du och var stolt över att vara människa. I grund och botten är vi alla lika och vi är alla människor med personligheter. Inte vandrande sexualitet.

Väntar och längtar i en evighet

Jisses vad längtan börjar bli olidligt lång nu. Och jag som hatar att vänta på saker. Tålamod är liksom inte alltid min starka sida. Vad jag väntar på? Våren så klart! Våren, värmen och en försiktig grönska som återigen vågar titta fram i dikesrenen.
När det häromdagen var plusgrader och barmark tänkte jag i min enfald att våren kanske redan kommit. Det här kanske är just det året då inga bakslag kom utan våren dök upp i februari. Självfallet var det inte så och nu sitter man här med -20 grader och en herrans massa snö igen.
Men kanske kanske är det så att man inte skulle njuta av årstiderna om man inte var tvungen att vänta på dem. Jag vet ju att jag brukar längta efter snö igen någon gång i mörkaste november, även om det för stunden känns rätt idiotiskt. Varför längta efter detta kalla elände som envisas med att rasa ner från himlen vecka ut och vecka in. Nej tacka vet jag en tur på hojen eller kanske en helg i husvagnen när solen skiner och allt som behövs är sandaletter och sommarklänning.

I brist på inspiration

Den här veckan har hittills innefattat övertid och dubbelpass, så jag känner mig faktiskt lite sliten just nu. Men nöjd. Jag har stannat kvar utan knot eftersom uppgiften som orsakade all denna arbetstid var något som jag brinner för. Mer kan jag inte säga utan att bryta tystnadsplikten, men kanske jag kan få lite cred för att jag inte plitar på bloggen. Det kräver ju liksom att man har tid och det är en bristvara denna veckan.
Hur som så tänkte jag att jag skulle skriva några rader nu, men om vad? Jag inser att min datahörna skulle behöva en rejäl ansiktslyftning, för som den ser ut och känns idag är allt annat än inspirerande. Överallt ligger det papper, lappar, pärmar och diverse kontorstillbehör så som hålslagare, linjaler och pennor pennor pennor. Det ger absolut ingen inspiration, men väl ett ovälkommet sug efter städning.
Tänk om man kunde få blåsa ut hela sitt hem och sedan shoppa loss i någon av stadens alla svindyra inredningsbutiker. Det får nog bli en trisslott idag. Man vet ju aldrig.