Work work work

Så har då föräldraledigheten avslutats och jag är tillbaka på jobbet sedan i fredags. Jag skulle ha börjat i måndags, men Tim hade ögonfluss så det blev en start med vab. Men till kvällhelgen var det dags. Det blev en tuff start för familjen eftersom båda barnen fått maginfluensa och MrP har stressad fått suga tag i uppgiften att ta hand om kräks, diarreer och tårar. Men det har gått bra och jag känner mig mitt i allt mer tillfreds än någonsin. Nu gäller det bara att hålla fast vid känslan och komma ihåg vad det egentligen är som driver mig i mitt arbete. Det är så lätt att tappa det igen när man tragglat på ett tag. Men just nu tycker jag att jobbet är givande, utmanande och roligt.

Hur som helst så är det som om tillvaron återfått sin balans. Jag går från jobbet och känner mig nöjd med det jag åstadkommit och har samtidigt fått längta efter min familj och kommer hem med ny energi. Om några månader ska jag gå tillbaka och läsa det här inlägget och påminna mig själv om varför jag gör det jag gör för minimilön. 

Allt har ett slut

Tiden går så fort. I oktober 2012 gick jag hem på havandeskapspenning och på fredag är min föräldraledighet redan över och det är dags att dra på sig arbetskläderna igen för mitt första arbetspass. Vart tog 2013 vägen? Visserligen känns det som en evighet sedan min lille prins bara var ett rosigt knyte som åt och sov, men samtidigt så har dagarna liksom sprungit ifrån mig.

Jag håller på att skola in Tim på dagis för fullt och jag hoppas innerligt att han kommer att trivas där. En ögonfluss satte stopp för inskolande så det tar lite längre tid än beräknat, men på måndag kommer jag att vara med honom för sista gången och på tisdag ska han gå sin allra första dag på egen hand. Läskigt. Han är ju fortfarande så liten... Att se ett av dom andra barnen ägna hela sin förmiddag åt att gråtande sträcka armarna upp mot, eller bli buren på, av personalen känns hårt och gör inte saken lättare. Kommer Tim att ha det likadant? Han beter sig ju många gånger precis likadant hemma när han är trött hungrig eller ledsen, men då är det ju mig han sträcker sig efter. Då finns jag ju där som hans trygghet. Att ett barn beter sig så på förskolan är en helt annan femma. Ingen trygg hamn i mamma så långt ögat når och det förtvivlade barnet får nöja sig med vilken famn som helst. Första inskolningsdagen tog det väl inte ens fem minuter så satt jag med både Tim och detta andra lilla ledsna barn i mitt knä. Åh så jag hoppas att han kommer att vara en glad liten kille som älskar sitt dagis.

Samtidigt som känslorna svallar så ska det bli skönt att återgå till en normal vardag. Att jobba varannan helg igen är den stora minussidan. Det är faktiskt riktigt motigt. Men jag får väl fortsätta tjata om schemaändringar och var-tredje-helgtjänstgöring som jag alltid gjort. Det ska bli spännande att komma tillbaka till en grupp med en helt annan inriktning än den jag lämnade. Förra veckan var gruppen på två konferensdagar på Loka brunn där många planer för det kommande året diskuterades fram. Det ska bli jättekul att få vara med och sätta planerna i verket. Just nu tycks det finnas oändliga möjligheter och potential och det är riktigt riktigt kul. Så bye bye mammaledighet och hej hej vardag. Nu kör vi!