Kvinnofälla???

Det börjar kännas väldigt påtagligt nu att vardagen knackar på dörren. Inte den vardag som jag älskar och som innebär att jag får vara hemma med min skrålla, utan den vardag när man måste gå till jobbet, hämta och lämna på dagis och den lilla bubbla vi lever i nu ska spräckas. Jag är inte road. Inte alls.
Jag vill så gärna bevara våran nuvarande tillvaro, men det funkar ju inte så, som alla vet.
Igår kväll lyssnade jag på Karlavagnen en stund och det råkade handla om hemmafruar/hemmamän. Tänk ändå om man hade råd med det, funderade jag. Om man kunde göra som man gjorde förr och stanna hemma med sina barn. Jag skulle inte ha något emot det alls. För om det vore som förr så skulle alla andra mammor också vara hemma så det skulle finnas andra att bubbla med en stund och andra barn att leka med. Kvinnofälla säger dom som vet. Ja men är det inte en kvinnofälla att vi MÅSTE vara så frigjorda och göra karriär att vi lämnar våra barn på dagis när vi egentligen inte vill. Bara för att ekonomi och samhälle inte tillåter något annat? Var finns valmöjligheterna?
Så länge man inte har något val så är det inte en frihet. Oavsett om man är typen som vill jobba eller stanna hemma.

Välkommen till Bikupan

Så har vi då hälsat på på Novas dagis för första gången. Nästa vecka börjar inskolningen på riktigt och det känns helt ok nu. Nova blev jättearg när vi skulle åka därifrån idag och det är ju alltid ett gott tecken. Jösses vad hon krånglade för att slippa bli fastsatt i bilbarnstolen.

Personalen verkar över lag jättegullig och Nova visade inga tecken på blyghet utan plöjde rakt in bland leksaker och barn. Det var väl bara snusmumriken som fortsätter att ge ett inte allt för positivt intryck. Men man kan ju inte älska alla här i världen och för min del får det vara hur det vill så länge hon är bra med barnen. En liten tanke är dock hur viktigt det första intrycket ändå är. Att känna sig välkommen och positivt bemött är jätteviktigt för hur den fortsatta relationen kommer att se ut. Något vi diskuterat många gånger på mitt eget jobb och som jag nu verlkigen kan se vikten av ur ett annat perspektiv.  

Nu sitter jag här med en lunta med papper som ska fyllas i och har till uppgift under veckan att köpa nya gummistövlar och en regnjacka samt namnmärka kläder och skor. Det är minsann inte bara att börja på dagis.

Var fan är mitt FM-band...

Slog på radion idag och där det tidigare sändes Lantz i P4 så satt nu istället Magnus Uggla på hennes plats. Av alla människor. Jag gillar inte Annika Lantz speciellt mycket utan tycker att hon är rätt skränig och skrattar för mycket åt sina egna skämt, men snacka om att gå från pest till kolera. Allvarligt, varför får karln öppna munnen överhuvudtaget???

Efternamn och tvättmaskinsförsäljare

Nu är det äntligen klart! Skatteverket har bara tagit drygt en månad på sig att registrera vårat giftemål och nu har jag officiellt bytt efternamn. Man kan ju inte anklaga dem för att vara snabba skattmasarna, men vi kan väl säga att de gjort arbetet mycket grundligt för att inte vara allt för hård mot dem.

Det är i allafall skönt att det äntligen är registrerat så jag vet vad jag heter på riktigt. Det har varit lite knepigt att liksom vara gift fast ändå inte på papper. Vad ska man presentera sig med då liksom? 

För övrigt så är detta den stora tvättardagen. Tvättmaskin Candy blev inköpt igår och Mr P installerade den under kvällen. Så nu får den snurra tvätt efter tvätt efter tvätt. Jag visste faktiskt inte att man kunde samla på sig så in i nordens mycket smutstvätt på bara fjorton dagar.

Inköpet blev en ganska irriterande historia. Jag avskyr säljarpersonligheter över lag och lyckades ju naturligtvis få tag i en sån där riktig säljartyp som inte förstår ett nej. Han tyckte att vi skulle inhandla en extra försäkring för en premie på 1250:-. Av de 1250:- skulle vi få tillbaka hälften. Låter ju bra, men haken var bara den att jag då var tvungen att inom ett år handla för ytterligare 5600:- för att på så sätt få tillbaka pengarna i form av rabatter.

Det inser man ju ganska snabbt att tvättmaskinen skulle bli dubbelt så dyr i slutänden om jag nu ville ha tillbaka premiepengarna, så jag tackade raskt nej. Till min förtret så jobbar då den lilla säljaren stenhårt på att få mig att ändra uppfattning genom att tala om allt hemskt som kommer hända min maskin de närmaste fem åren och att jag då måste släpa maskinen fram och tillbaka till butiken. Jag fortsatte enträget att artigt tacka nej, men utan att nå fram till nissen bakom disken. Till slut blev jag arg och fräste åt honom till Mr Ps förtjusning.

Medan vi lastade tvättmaskinen på släpkärran så stod maken glatt och härmade mitt irriterade nejtackade och skrattade förtjust. Tur att man kan glädja varandra i äktenskapet.

Men inköpt blev den och jag ska nu ta och slå på ännu en tvätt...

Nova inspekterar nyheten i badrummet. Vad är det här för något???

Absolut nada och en tvättmaskin

Det finns inte så mycket att säga om aktiviteterna de senaste dagarna av den enkla anledningen att de har varit obefintliga. Nova hade mycket riktigt tredagarsfeber och är nu feberfri men ganska prickig. Tyvärr verkar hon inte riktigt vilja pigga på sig och är gnällig, klängig och sover väldigt mycket. På nätterna vaknar hon ett antal gånger och är ledsen och jag misstänker att det beror på ännu en kindtand på väg. Hon vägrar tandborstning som hon annars älskar och kan utan synbar anledning börja storgråta. Riktigt jobbigt för hela familjen. Sömnbristen hos mig och Mr P börjar kännas ordentligt och en molande huvudvärk av spännaningar i nacke och axlar av allt bärande på Nova gör att jag känner mig rätt grinig och orkeslös. 
Det, för mig, roliga inslaget denna vecka blir inköp av ny tvättmaskin med integrerad torktumlare. Den gamla packade ihop och gick i strejk förra veckan och nu står jag med ett berg av tvätt som väntar på vatten och tvättmedel. Den nya maskinen ska instaleras i badrummet istället för i källaren och det ska bli riktigt skönt att slippa släpa ner tvätten i det fuktiga otäcka pannrummet. Där vill man inte vara en sekund längre än nödvändigt kan jag lova. Så nu ser jag fram emot att lägga i tvätt direkt från tvättkorgen och in i min nya fina tvätt/tork-maskin. Tänk att en tvättmaskin kan göra en så glad.  

Campingliv och feberhetta

Jajamensan, nu är vi campare på riktigt. Vi åkte nämligen på premiärtur med husvagnen i helgen med destination Söderköping. Egentligen hade vi tänkt åka först på lördagen, men vi ville iväg och bestämde oss för att dra direkt när Mr P slutat jobba på fredagseftermiddagen istället. Resa och uppställning på campingen gick över förväntan och efter det att Nova somnat gott i sin resesäng så spelade vi skitgubbe halva natten och bara mös.

På lördagen vaknade Nova och kändes brännhet. I husvgnen hängde hon som en liten chimpansunge på mig och gnällde, men så fort vi kom ut i vagnen så blev hon lugn och så tillfreds som man kan vara när man håller på att brinna upp. Första stoppet på promenaden fick därför bli apoteket för inhandling av en ny flaska barnalvedon. Vem tänker på att ta med sig det för ett par dagar borta liksom?
Sedan gick vi omkring och tittade på alla vackra gamla hus, åt glass och matade änder (det sistnämnda för Novas skull "anka, kvack kvack") hela dagen och kvällen. Nova sov eller satt och kikade utan att säga ett pip på hela dagen.

Söderköping visade sig i allafall vara en jättemysig stad och det fanns gott om små smala gränder mellan trähusen att utforska. Även campingen var liten och mysig och vi trivdes med tillvaron på det stora hela.

Natten blev sedan mer eller mindre vaken. Nova vaknade ideligen och var ledsen. Mr P och jag turades om att trösta och vid fyratiden somnade hon tillslut tätt intill mig.

Jag behöver väl inte säga att vi var toktrötta alla tre när vi skulle packa ihop och åka hem?
Nu är vi i allafall hemma igen och febern tycks inte vilja ge vika. Skruttan vill vare sig äta eller dricka och sover mest. De korta vakna stunderna kämpar vi med att hitta något som hon kan tänka sig att dricka. Stackars liten. Jag hoppas att det är Tredagarsfeber som hon fått, för då borde det vända idag.   

Husvagnsägarna planerar

Tisdagen visade sig bli en högst stressig dag med diverse obehagliga inslag som det nog inte är lämpligt att delge er här, men efter mycket om och men så for vi iväg mot Borensberg (av alla ställen) för att titta på husvagnen. Ett äldre par som inte längre klarade av att bo i en vagn av äldre modell på grund av diverse kroppsliga åkommor mötte upp oss och det bar av mot uppställningsplatsen. Efter en hel del tittande och kliande i huvuden så slog vi till och när ägarbytespappret var ifyllt och plånboken var tömd rullade vi hemåt med våran allra första campingvagn. Kanske den sista också, men jag tror inte det.
Det blev en Polar 500 -84 i mycket bra skick. Nu planeras den första turen och jag ser fram emot den med en barnslig förväntan. Tänk vad härligt att bara rulla iväg och koppla av.
En mycket liten yta lockar faktiskt något enormt när man ägnar all sin vakna tid åt att jaga efter en nyfiken 1-åring.
Jag ser fram emot att få strosa runt på smågator på dagarna och äta glass, mysig middag och efter det att skrållan lagt sig så blir det ett glas vin tillsammans med maken och en kortlek. Kan det bli bättre? Livet på en pinne.
De senaste dagarna har jag gått runt med en molande huvudvärk och axlarna någonstans uppe vid öronen. Stress och ett evigt lyftande upp och ner på Nova har satt sina spår och ett par dagars bara vara känns som rena himmelriket. Här ska campas!  

Det går tungt just nu. Riktigt tungt. Hur jag än försöker att ta mig för något vettigt så kommer jag ingenvart. Det är lite som att vada i lera. Man strävar frammåt, men leran suger tag och drar en tillbaka. Så jag förblir sittande. Kanske är det för att vi har alldeles för mycket som måste göras eller så är det helt enkelt det grå, blåsiga och mörka vädret som gör det. En kombination kanske. Jag borde grundmåla panel, röja i garderoberna som förvandlats till ett rent mayhem, städa, vika tvätt, osv osv. Listan skulle kunna göras oändlig. Nej, lite mindre energi på gnällande och lite mer på görande så ska jag väl åtminstonde få någonting gjort idag.

I eftermiddag/kväll ska vi i allafall göra något roligt. Vi ska köpa husvagn. Vi har pratat om det i drygt ett år nu och idag är det alltså dags. Vi hittade en i alldeles rätt prisklass och årsmodell på blocket och idag ska vi alltså åka och titta på den. Om inte bilder och beskrivning är helt missvisande så slår vi till utan vidare diskussion. Jag berättar mer sedan när köpet är genomfört. Vem vet, det kanske inte blir något i slutänden och då är det ju onödigt att lägga ut texten om det.

Daycare time.

Jag ringde till Novas dagis idag för att höra hur det skulle bli med inskolningen och så. I andra ändan svarade "Lena" och lät inte som den gladaste dagisfröken genom tiderna direkt. Redan där kände jag motvilja. Jag hade väntat mig en glad, tillmötesgående, hurtig fröken och fick istället prata med en snusmumrik. Hon talade raskt om för mig exakt när, var och hur vi skulle infinna oss och så var det med det. Jaha...
Nu kom ångesten. Jag har tagit hela dagisgrejen med ro, men nu känner jag helt plötsligt panik. Vart har tiden tagit vägen? Ska jag lämna min lillflicka på dagis redan? Jag vet att det kommer att gå bra för hennes del, men jag kommer ändå att storgråta när jag kommer ut i bilen efter att ha lämnat henne ensam kvar för första gången. Tankar om att jag inte kommer att finnas där när hon slår sig, eller om någon inte är snäll rusar genom huvudet. Istället för mig ska snusmumriken göra allt det där. Jag hoppas att mitt första intryck är åt h-e fel.  

Det var värre förr!!!

Idag är jag visst en riktig liten åsiktsmaskin, men jag kan inte låta bli att bli lite trött när jag under eftermiddagen lyssnar på radion. Ämnet för dagen är att de fria busskorten ska tas bort för länets gymnasieelever. Vem som har rätt och fel i ämnet tänker jag inte fundera närmare på, utan det jag reagerar på är lyssnare som ringer och mailar in med samma budskap om och om igen: "Det är väl bra att ta bort busskorten för när JAG var ung då fick man minsann GÅ i snöstorm och hällregn och vara riktigt miserabel." Jaha, så budskapet lyder alltså att bara för att det liknade skit för dig att ta dig till skolan så ska det minsann vara så för alla i all framtid? Eller? 

Apropå minkfarmar

Sedan igår så talas det om minkfarmarnas vara eller icke vara på nyheterna och på communitys. Jag brukar inte ge så mycket för djurrättsaktivister och deras organisationer. Jag anser dem mest vara ett gäng överspända idealister som borde lägga sin energi på vettigare saker och i mångt och mycket ta reda på mer fakta innan dom ger sig på folk. Och absolut fundera över sitt eget beteende i djurens namn. Man kan inte ta sig vilka rättigheter som helst för att man tycker att någon annan gör fel. Väx upp. Men när det gäller minkfarmarna så kan jag dock inte annat än hålla med dem: Stäng ner!
Detta av den enkla anledningen att det inte finns någon som faktiskt behöver en minkpäls. Inte en endaste människa har ett behov av en sådan päls, så varför ska man då ha dessa farmer där djuren lever hoptryckta i små burar och har allt annat än en trevlig tillvaro. Varför står ägarna till uppfödningarna och argumenterar för en verksamhet utan nytta med näbbar och klor och försvarar något oförsvarbart. När jag lyssnar på deras argument så börjar jag i mitt inre höra banjomusik och ord som hillbillies poppar upp. Nej, stäng skiten.

Kontakt

Det har, utan att jag märkte riktigt när det hände, uppstått en helt ny kommunikation mellan oss och Nova. Helt plötsligt besvarar hon mina frågor genom att visa mig sitt svar. "Nova, vill du duscha?" Jajamensan, hon tultar raskt iväg mot badrummet. "Ska vi gå ut?" Japp, skorna plockas fram och hon ställer sig förväntansfullt vid ytterdörren. Inom mig jublar jag. "Yes! Hon förstår!!!"
Väl ute så pekar hon mot kohagarna och säger "Uuuu!" för att tala om att det är korna hon helst vill se. Efter en stunds lekande så trasslar hon sig upp för trappan och lägger händerna på ytterdörren som för att säga "Mamma, jag vill gå in nu". När lärde hon sig allt det här? Jag vet inte, men det är helt underbart att kunna få svar som jag förstår och att hon till en liten del kan visa mig vad hon vill. Älskade unge!  

Jag kanske skulle skriva några rader om helgen som varit. På lördagen var vi på bröllop. Ett riktigt bröllop med kyrka, präst, bröllopsmiddag och allt sådant som vi själva valde bort. Ganska lustigt på något vis. Just nu liksom.
Det var A från föräldragruppen som skulle stå brud och lite förundrad över min egen reaktion så kunde jag inte låta bli att fälla en tår under vigselakten. De var ju så fina! Och inte minst barnen i familjen i sina små kravatter och smokingar. Mellansonen fick vara ringbärare och det lös om honom hur stolt han var över sitt viktiga uppdrag.
Efter vigselakten blev det en vansinnigt god middag bestående av mördegsinbakad västerbottenost med skagernröra, helgrillat rökt vildsvin med potatisgratäng toppat med diverse goda tillbehör och som avslutning en vit chokladpannacotta med björnbär och hallon. Känner mig manad att nämna menyn eftersom det var bland det godaste jag ätit på länge.
Eftersom att mamma var hemma hos oss och passade Nova så avvek vi dock efter middagen. Vi längtade båda efter vår lilla skrutta och med tanke på hur ilsken och prövande hon varit dagarna före så fanns en viss oro där för att hon skulle ha kört slut på sin mormor. Väl hemma visade det sig att hon skött sig exemplariskt, redan somnat och mormor var glad. Pust.

På söndagen bar det av mot Järnboås. Av alla ställen på jorden. Visserligen en mycket vacker plats, men med ett läge som nog bäst kan beskrivas som mitt i ingenstans. Hursom så var det Larsmäss som stod på schemat och eftersom de i år firade jubileum så satsades det extra på barnen. Nova spanade lyckligt in hundar, hästar och kaniner innan det var dags för hennes stora favoriter: Mora träsk. Hon kan lyssna på dem i all oändlighet, men tyvärr så var hon lite för trött när det väl var dags så tålamodet tröt mellan sångerna.
Jag undrar vad det är med just Mora Träsk som kan trollbinda små barn så. Enkelheten? Kanske. Hur som så var det en mysig dag för hela familjen och ett alldeles utomordentligt sätt att avsluta semestern.

    

Reality is back.

Nu har vardagen infunnit sig igen. Mr P började jobba igår och jag kände mig helt plötsligt lite ensam. Det har varit så skönt att dela föräldraansvaret fullt ut de sista fyra veckorna att det kändes lite motigt att bara vara jag och Nova igen. Det tyckte Nova också. Hela gårdagen repeterade hon envist samma ord: "Pappa, paaappaaa, pappa". Varje gång hon hörde ett fordon så tittade hon frågande på mig och sa än en gång: "Pappa?". Jag tror att det skar lite i pappahjärtat när jag berättade det för Mr P och han dök in i leken med liv och lust så fort han kom hem. Det såg ut som om han aldrig ville sluta busa och krama på sin lilla flicka. Jag stod lite vid sidan om och tänkte "Min fina fina familj" och kände mig varm i hjärtat.

Om en månad ska vi skola in på dagis och sedan ska även jag börja jobba fullt igen. Det börjar kännas riktigt ångestfyllt nu. Jag vill inte. Det är som den där ångesten man har när semestern tar slut fast tio gånger värre. Jag tror som sagt att Nova kommer ha vansinnigt roligt på dagis och är inte ett dugg bekymrad över det, men jag vill inte gå tillbaka till verkligheten helt och hållet än. Tiden har gått alldeles för fort.

Dessutom har både Mr P och jag en känsla av att tiden inte räcker till nu när vi håller på och bygger på huset för fullt. Det var nog så tufft under semestern att få ihop byggande med föräldraskap och det bilr inte direkt enklare när man ska få in en arbetsdag på jobbet på det också. Ja ja, det blir lite tufft ett tag, men det kommer att bli riktigt bra när det är klart.
Kan man hyra sig en cheerleader som peppar lite extra när det känns motigt tro? Hon/han kunde stå på gräsmattan och kasta ur sig lite hejarop då och då lite lagom jämnt fördelat under dygnet. Kanske kunde vara något...