Tripp och trapp

Jag brukar ju inte vara känd för att dela med mig av inköp och annat i den stilen här på bloggen för jag tycker själv att det oftast är totalt ointressant läsning, men här kommer ändå ett liiiitet inlägg. Intresseflaggan vajar eller?
Mitt klipp från Jysk: 499:- för en fin kopia istället för minimum det dubbla för en stokke tripp trapp. I'm happy :)

Hur tänkte du nu?

Häromdagen hoppade jag in på Coop för att handla lite smått och gott till middagen. När jag kommer ut igen med en trött och gnällig Nova under ena armen och tunga matkassar i den andra inser jag att någon parkerat bredvid min bil där det under isen finns fina vita spärrlinjer och inte alls ska parkeras. Skälet till spärrlinjerna är att det helt enkelt inte får plats en bil till. Inte om alla vill kunna kliva i och ur i allafall. Trött inser jag efter att jag satt in Nova i bilen på andra sidan där det fortfarande finns plats, att jag inte alls har lust att kravla mig över matkassar och annat i passagerarsätet för att ta mig över till förarplatsen. Så jag väntar....
Så småningom dyker det upp en tjej och går mot bilen bredvid min.
"Du den parkeringen var kanske inte så genomtänkt" kan jag inte låta bli att häva ur mig.
Tjejen tittar på sin bil och sin parkering och ser till min förvåning helt oförstående ut.
"Vaddå?" säger hon sedan.
"Ja men jag kommer ju inte in i min bil" replikerar jag.
"Öhm...nähä. Oj." blir svaret. Allvarligt, en tripp till optikern gjorde ju kanske inte ont eller?

Några vårtecken i min trädgård

Jag är som de flesta galen i vårtecken så här års. Ett förebud om att det kommer komma varmare tider även om bakslagen fortfarande kan bli många. Så lite "halvpensio" sådär så tänker jag minsan fota vårtecken och lägga upp på bloggen. Så håll till godo. Själv ska jag ta min skrutta och gå ut och titta på pinnar, stenar och torra blad som man kan placera i den lilla rosa skottkärran av plast.

Sov du lilla videung...



Några små krokusar har vaknat i gräsmattan



Kabbelekan har letat sig upp genom isen på dammen



Tankar om en bit något tjockare hud

Jag har noterat att jag har blivit betydligt tuffare som person så tillvida att jag inte längre är lika rädd för att säga vad jag tänker och tycker i diverse olika sammanhang. Tidigare kunde sådant föregås av långa analyser om vad folk skulle säga och tycka om mina eventuella tankar och därmed också lätt stoppas av rädsla för andra människors reaktioner. I utvecklingsamtal och dyligt fick jag förut alltid påbackning av mina chefer för att jag var för tyst och jag kunde inte förstå vad de menade. Nu förstår jag. Därmed inte sagt att jag öppnar munnen i tid och otid utan att ha något att komma med, men jag är inte rädd.
Kanske beror det på en smått tilltagande ålder eller den personliga utveckling som man liksom får på köpet när man får barn. Jag vet inte.

Men om man nu tar det där skinnet på näsan ett steg längre så kan man ju fundera på hur långt det är positivt. När övergår skinnfliken till att bli en heltäckande skrud av gåsdun där andras tankar, ide'er och eventuella kritik bara rinner av? Den tanken slog mig för några veckor sedan när jag satt i ett möte och har sedan dess legat och grott. Tanken grundar sig i att den ena grodan efter den andra råkade hoppa ur en av mötesdeltagarnas mun, men där förmågan att ta till sig andras tankar kring förslagen helt tycktes ignoreras till förmån för denne persons simpla ego. För det blir ingenting annat än ego när det gått för långt. Är detta helt enkelt en brist på social kompetens eller riskerar vi alla att hamna i ego-träsket om vi inte aktar oss och fortsätter livet ut att fundera över vårt eget beteende? Jag hoppas innerligt att man en dag inte kommer sitta där och vara den grodsprutande gåsen. För om den dagen skulle komma är man förmodligen så bländad av sig själv att man inte längre har förmågan att se bortom sin egen person. Lova mig att säga åt mig att hålla näbben om jag närmar mig den gränsen. Plz.

Nudisten

Häromkvällen så gick det en kortfilm på SVT som hette Nudisten. Nyfikna på vad det kunde handla om för toka (jo jag tycker nog att man är lite knasig om man är nudist) så fick TVn stå och gå. Det visade sig att den handlade om en ung tjej som, efter vad vi kunde förstå, hade fått svåra psykiska problem efter separationen med sin fd sambo och därefter börjat hata hela samhället och bestämt sig för att aldrig mer ta på sig kläder. Underhållningsvärde = högt. Men om man funderar ett steg längre så börjar jag undra vilket ansvar tv-kanalen har och även filmaren när man väljer att exponera en människa med uppenbara psykiska problem. En dag kanske Kerstin, som hon hette, får den hjälp som hon behöver och vad känner hon då inför att hon exponerats på det här sättet i en dokumentärfilm? Självklart så hade hon gått med på att släppa in filmaren i sitt hem och sitt liv där hon spottade och svor över gud och alla människor, men är det ändå rätt att filma ch visa upp för hela världen?
Däremellan låg Kerstin under täcket och inte ville vara med mer. Är det inte den sidan man borde lyssnat på?
Bara en tanke liksom...  

Jag har ganska mycket som bubblar inom mig som jag skulle vilja skriva om, men inte riktigt kan. Inte än i allafall och därför står bloggen lite stilla. För när man inte kan skriva om det som för tillfället ligger närmast om hjärtat så känns resten liksom ganska obetydligt. Händelser har avlöst varandra på gott och på ont som jag helt enkelt inte tycker att det vore rätt att basunera ut i cyberrymden.
Så vad har jag då kvar att plita om? Inte mycket faktiskt. Dagarna går sin gilla gång med dagis och jobb och däremellan har jag haft en sjuhelvetes magsjuka. Jo, man får svära som en borstbindare när det gäller magsjuka för det är tillräckligt vidrigt. När jag inte kunde ta hand om mitt barn för att toalettstol och spyhink var det enda som hägrade då får man svära. Jävla helvetes skitsjuka! Så.
Mr P fick vackert ställa in jobb för att ta hand om Nova medan jag låg och kräktes, rusade på toa och spred kaskader av handsprit omkring mig för att försöka förhindra smittspridning. Och jo, jag lyckades faktiskt.
Nu är jag på benen igen och en herrans massa arbetspass står inksrivna i almenackan så det är väl bara att köra på. Let's go!

En liten titt på långtidsprognosen från SMHI.

Dagens prognos lyder: Uppsprickande molnighet med goda solchanser. För det har hänt något i vårt hem.

Då jag förut ställde frågan: "Hur är det?" till min man så visste jag alltid vad svaret skulle bli. Det var alltid samma entoniga "Trött", så tillslut var det knappt någon ide´att fråga längre. Jag visste ju ändå. Men i slutet av november förra året togs beslutet att skapa förändring och Mr P sa upp sig från sitt jobb med en trygg och stadig månadslön för att istället bli sin egen chef. Den första januari så var då firman ett faktum: PS Ventilationsservice var fött och därifrån har det rullat på ganska hyfsat. Nu när två månader har gått så tycks det vara fullt göra för en lång tid framöver. Jodå, det är fortfarande långa veckor, men jag kan få lite oväntade svar på min fråga "Hur är det?". Det entoniga svaret har bytts ut mot ett lite halvklatshigt "Jodå det är allt helt ok" eller "Jo tack det är la bra!". Och där kommentaren förut löd "Fan är det bara onsdag idag. Halva veckan kvar..." har den nu bytts ut mot "Oj är det REDAN onsdag? Vart tar tiden vägen?".
Min trötta och ibland lite deppiga make är numera en rätt pigg och glad typ som inte somnar i soffan så fort första reklampausen dyker upp i TV-programmet vi tänkt se. Nu behöver jag inte längre berätta hur allting slutade och vem som var mördaren för han har sett själv vem det var. Han har ork över efter arbetsdagens slut att leka med sin dotter och massor av TLC åt sin fru.

Livet känns ganska soligt numera. Visst lär det dyka upp ett och annat moln och skymma solen då och då precis som för alla människor, men det är inte längre konstant mulet med inslag av duggregn.