Norge är ett land i sorg. Så även dess grannländer. Vi har alla hört nyheterna om det hemska och ofattbara som hänt. Och det är för mig just fullkomligt ofattbart. Så nära har så många, mestadels ungdomar, dött - mördats. Och till vilken nytta? Vad är det för mening när sådana ting får ske?
En vän hade skrivit på facebook att det här är något som sker varje dag men i delar av världen som inte är oss så nära och därför passerar de nyheterna ganska obemärkt förbi. Och det är sant. Allt för sant.
Den här gången skedde det inte långt långt borta. Inte för långt borta för att man ska gråta över förlorade liv, utan alldeles nära. Bara på andra sidan av den osynliga linjen som kallas gräns.
En enda människa hade bestämt sig för att det var upp till honom att utföra dessa groteska handlingar för att uppnå ett mål som endast finns i hans förvridna tankevärld. Att leka Gud. En gud som han säger sig tro på, men som han i såfall ställer sig över. Vad hände med 10 guds bud? Vad hände med Du skall icke dräpa?
Gärningsmannen ville ha häktningsförhandlingarna för öppna dörrar klädd i sin uniform, något han givetvis nekades. Tack och lov. Han ville också att befolkningen skulle vända sig till den kristna kyrkan och självklart är det där vi tänder våra ljus och söker tröst. Men det känns förjävligt att man genom att göra så alltså gör precis det som gärningsmannen ville ha ut av det här. Han tog inte bara alla dessa liv, han skitar även ner trösten och det medmäsnkliga stödet. I hans förvridna tankevärld har han på något sätt segrat och det gör mig fruktansvärt illamående. Men nej, han har på intet vis segrat. För det kommer han aldrig att tillåtas att göra.
Man säger på nyheterna att han "riskerar" 21 års fängelse. Vad är 21 år i fängelse för alla dessa tagna och förstörda liv? Alla dessa människor som aldrig mer får se sina barn, systrar, bröder, släktingar, vänner och kära? Vad är 21 år för dem? Inte ett skit.
Jag är inte för dödsstraff och kommer aldrig att vara för jag tror inte på att ta en annan människas liv. Det är aldrig rätt. Men jag tror på livstid. Gärna en livstidsdom för varje brott dessutom. Det betyder att det aldrig någonsin skulle kunna tidsbestämmas. Aldrig aldrig någonsin.
Lås in, isolera och kasta bort nyckeln. För jag vet då ingen annan råd.
Vi tänder ett ljus och håller en tyst minut, för vad annat finns där kvar att göra...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar