Julhelgen som försvann

Nu är hela julhelgen över och jag vet inte riktigt vart den tog vägen. Den liksom bara försvann och rätt som det var så var det dags att åka till jobbet och allt är precis som vanligt igen. Svarta trista vardagar i almenackan. För mig är även dagar som nyårsafton och nyårsdagen precis som vilka dag som helst eftersom jag jobbar. En liten och mycket god skillnad är dock att det kommer att ligga en hummer i kylen och vänta på mig när jag kommer hem på nyårskvällen. Tack älskling!
Julen var lugn och mysig tillsammans med familj och släkt och jag fick en känsla av att man liksom hade jullov eller något. Allt var glittrigt, rött, snöigt och precis sådär som en stillsam jul ska vara, men vips så var helgen slut igen och ett par nätter på jobbet hägrade istället. Men hallå! Vem snodde mitt jullov och ersatte det med det här? Var har ni gömt det? Men svara då!   

Jul jul strålande jul...


Så var julafton till ända och jag andas ut. För första gången har vi haft julafton här hemma med allt vad det innebär. Och jag är nöjd.
Allt blev precis som jag tänkt mig och nu sitter vi här och bara känner oss precis så där nöjda och fridsamma som man ska göra en julaftonskväll. Mr Ps mamma och "mormor" var dagens gäster och vi hade mysigt med glögg, julklappsutdelnig och ett fint julbord. Och JAG gjorde en jansson som baske mig nästan slog mammas. Så jag ger mig själv ett riktigt gott betyg. Om man nu får vara lite självgod.
Nova var gladast över sin nya boll, eller ursäkta bouj, och rutshkanan. Den sistnämnda var hon visserligen med och hämtade hos en arbetskamrat i veckan men eftersom att hon aldrig kopplade att den var med hem så fick den istället bli ett stoooort paket. Och som hon har åkt! Hela eftermiddagen och kvällen har hon inte gjort annat än klättrat upp för stegen och kanat. Härligt!
Så med "O helga natt" ringande i huvudet så önskar jag alla en GOD JUL och kryper till sängs!

Julfin Nova



Klappar

Julklappsöppning.




Favoritklappen! Test tillsammans med farmor och pappa.

 

Smaskigt julbord!

Johnny B Råttom

I veckan fick jag en aha-upplevelse. Shit! Det är julafton nästa fredag! (Detta var alltså i onsdags...eller torsdags...eller något liknande) Nu börjar det ju faktiskt att bli bråttom med julklapps- och julmatsinköp. Jag insåg raskt att jag inte köpt en enda julklapp och inte heller hade full koll på vad som skulle stå på årets julbord. Så nu har det hastats omkring i butiker för att få till lite klappar och maträtter. För i samma stund som jag insåg att julafton nästan är här så insåg jag också att jag inte har mer än en ledig dag denna veckan. Aj aj aj. Så nu är jag alltså precis som alla andra - tokstressad och lite lagom aggressiv - när jag står där bland julskinkor och prinskorvar. Jag som inte skulle stressa utan låta julefriden sänka sig över vårt hem. Attans vad det gick snett.
Jag får väl helt enkelt göra ett nytt försök med den där friden nästa jul. För nu är det baske mig bråttom!!!

Trött men lycklig

Jag sitter på jobbet och för en stund är allt tyst och lugnt. Mina uppgifter för natten är mer eller mindre klara och jag passar på att slå ner ändan en stund. Jag törs inte sätta mig i någon skön fåtölj eller liknande för då kommer tröttheten att göra sig allt för påmind. För jag är trött. Fruktansvärt trött.
Hela den här veckan har varit ett enda kaos känns det som. Det har varit oroliga nätter, tidiga mornar, stress och en väldig massa arbetspass. Och det enda jag önskat mig är att få sova. Länge och ostört.
Eller nej förresten, jag har önskat mig lugn och ro. Att få tillbringa tid med mina kära utan tider att passa. Utan att behöva undra hur man ska orka med jobbet nästa kväll för att man sprungit upp och ner för att trösta en hel natt. Utan att behöva hasta iväg till dagis eller arbete. Bara få vara och ta det som det kommer.

Men den sista tiden har inte bara varit stressig, trött och negativ. Den har varit vansinnigt rolig också. Nova lär sig nya ord för varje dag som går och är inte tyst i en sekund. Hon är en glad liten skrutta som går runt och donar och talar från morgon till kväll. För det mesta har hon ett leende på läpparna och inte ens när hon slår sig kommer längre speciellt många tårar. Istället säger hon bara "Ramdra" (Ramla) och knatar vidare, stolt över att kunna berätta vad hon just gjort. Hon berättar för mig att pappa kör trucken "Pappa drrrr" och att elementet i hennes rum är aj aj. Och jag ler och lyssnar. Lycklig.

Snart snart får jag åka hem till man och barn och hålla om dem båda en stund innan jag säger god morgon till dem och sedan god natt för att sova mig igenom dagen. För än har jag 25 timmars arbete kvar innan jag har en ledig dag.

En liten bild av snö




Jag gillar inte vintern, men ibland är det rätt vackert i allafall...

 

BVC-besök

Idag startade vi inte vår dag speciellt bra. Jag var stressad och Nova var inte alls med på noterna. Klockan 09:00 skulle vi vara på BVC för 18-månaderskontrollen med tillhörande vaccination och jag var sen som vanligt. Jag har fått väldiga problem med att passa tider sedan jag blev mamma, kan inte förstå varför.
Ja ja det var en liten parentes, men för att återgå till ämnet: Väl på BVC var allt frid och fröjd fram till sekunden som vi kom in till doktorn. Nova förstod direkt vad som var i görningen och började gråta hejdlöst och så fort någon försökte lyssna på hjärta och lungor, mäta eller väga henne så blev hon fullkomligt panikslagen. Hon klamrade sig fast i mig som om det gällde livet och jag hade lust att börja gråta jag med. Mitt stackars lilla barn som inte förstår vad det är vi gör med henne och varför. Dessutom frös hon så hon skakade där hon krampaktigt hängde i mina kläder utan så mycket som blöjan på sig.
Som pricken över i så kom sköterskan med sprutan och t o m jag tyckte att kanylen var enorm. Aj i Nova och aj i mammahjärtat. Jag vill aldrig mer ta henne till BVC. Jag hoppas att jag har förträngt dom orden när det är dags för 2½-årskontrollen...



Inget gör så ont som när ens barn har ont.
(08-2010)

 



Kan ju tillägga att skruttungen växt och utvecklats precis som hon ska: 9460g och 79 cm lång. Inte så stor här på jorden precis men alldeles alldeles lagom.





Lucia

Jag är helt enkelt för trött för att orka knåpa ihop något vettigt ikväll. Men några bilder från Luciafiande på dagis ska jag allt få till... Natten går tunga fjät... (Vad betyder det egentligen???)

Hälften av det fina Luciatåget. Med napp i munnen och en frökens trygga knä så tordes även Nova fira Lucia.

Efteråt blev det fika på avdelningen. Nova ville inte alls fika med mamma utan valde lek och bus istället.

Så mycket fint glitter att titta på!

Jag är för #*%& bara tjock!!!

En gång i månaden så sväller min annars "bara" plufsiga mage upp till en fotboll av uppenbara skäl. (Och är dom inte uppenbara är det nog inte meningen att du ska förstå varför.) Nu har jag upptäckt att det är inte bara tråkigt att känna sig uppblåst utan det gör tydligen att jag ser gravid ut. Jag är av den åsikten att det inte är något man frågar folk om om man inte är helt säker, men när man är småbarnsförälder och det finns eventuella utsikter för en framtida tvåa så är det tydligen helt ok. "Men Linda! Ska ni ha en till?!"
NEJ! Jag är inte med barn igen, jag är uppsvälld! Eller kanske tjock, men hur sannolikt är det att jag skaffar en till när jag precis fått min morgonrock skurad med toaborsten när ettan skulle "städa"??? Inga bebisar här inte! Begrips?! Jag säger till om och när vi ska ha en till. Uppfattat?
Nu måste jag ju gå på gym och skaffa mig nya magmuskler och sluta äta så förbaskat mycket bara för att folk inte kan låta bli att ställa icke uppskattade frågor. Pust!

Kraschad hårddisk Del 2

Jag har varit mycket modig idag och begett mig mot lagershopen för att BYTA en vara. Jajamensan, jag bet ihop och letade fram mitt skrynkliga kvitto och bad att få återlämna det felmärkta eländet till hårddisk. Till min förvåning sa de "Jaha, här fåru ett tillgodokvitto" och så var det liksom inte mer med det. Jag hade ju sett framför mig hur de skulle trilskas och inte alls vilja ha tillbaka någon hårddisk med bruten förpackning, men så var alltså inte fallet. Nöjd knatar jag in i butiken på jakt efter rätt hårddisk med tillgodolappen tryggt i fickan. Står en stund och glor lite förvirrat på alla hårddiskar. 3,5" 2,5" PATA SATA ATA...va fan! Vad skulle jag ha nu då??? Vaddå IDhårddisk???
Jag ber om hjälp och får en hårddisk från exakt samma hyllplats som den förra med löfte om att det denna gång ska vara rätt. Jag tackar och bockar och knatar ut i bilen med min lilla erövring. Men nu får jag en känsla av att jag ändå måste titta om det verkligen blev rätt denna gång och tack och lov så tittar jag efter. Den utlovade ATAn är helt plötsligt märkt SATA istället. Och nej, jag har ingen aning om vad en SATA eller PATA eller ATA är, men så heter det visst säger dom som vet nåt. Jag letar ännu en gång fram ett skrynkligt kvitto och beger mig tillbaka in mot reklamations- och återköpsdisken. Denna gång gick återköpsnissen själv och hämtade en ny hårddisk. Förmodligen var han lite trött på den förvirrade människan som nu står och viftar med en kraschad hårddisk och visar piggar i kontakter och maler att "Det är ju så hääär det ska se ut!"
Hur som helst så får jag äntligen rätt hårddisk med mig därifrån och kan bara hoppas att det verkligen var den och inte moderkortet det är fel på. För nu vill jag ha tillbaka den stoooora datorn med stoooort tangentbord så jag slipper rätta mina skrivfel precis hela tiden. Så det så!

Kraschad hårddisk

Den stationära datorns hårddisk har kraschat, tror vi i allafall. Hur som så funkar den i allafall inte och jag sitter nu med den bärbara datorn. För en internetberoende så är man lycklig att den lilla bärbara finns, men det är ack så svårt att skriva när man är van att ha stenkoll på var tangenterna sitter utan att titta på dem. Nu är de hoptryckta och alltså på fel plats och det ser ut ungefär som om jag har dragit en flaska Kir i hiskeligt snabb takt innan jag korrekturläser mig själv. Hua, Kir förresten...läskigt...
Idag hade jag den enda uppgiften att åka till NetOnNet och inhandla en ny hårddisk. Så jag rullade mot lagershopen, helt utan åka-bil-lekar, för att inhandla denna rektangulära tingest. (Visst var det modigt att åka utan lekar? Jag har allt sett reklamen, men jag tänkte att man måste leva lite "on the wild side" ibland.)
Jag knatade raskt mot Gång 31 och plats 016 och hittade där vad jag fått uppskrivet av maken att jag skulle inhandla. Shopade loss och åkte hem nöjd och belåten.

Väl hemma visade sig att jag misslyckats fatalt med min enda uppgift för dagen. Hårddisken som låg i påsen var fel fel fel. Efter en stunds forskande i saken visade det sig i allafall att jag faktiskt gjort rätt, men lyckats hitta den förmodligen enda felpaketerade i hyllan. Så imorgon måste jag åka tillbaka och byta eländet och det är då det blir riktigt jobbigt. Jag hatar nämligen att behöva byta saker. Jag köper hellre en till än att behöva ta mitt skrynkliga kvitto och min öppnade vara och säga "Det blev fel. Jag måste få byta...trots att jag brutit embalage och originalförpackningar och så..." Men imorgon måste jag alltså masa mig iväg och återämna och byta denna grej för att slippa sitta och slinta på tangenterna i framtiden. Jag kan ju inte gärna kasta bort 500 spänn när jag inte behöver. Ajajaj. Vi får väl se om jag lyckas den här gången.

To be continued...

Merry *biiiip* x-mas!

Jul jul strålande jul... Japp, den är här igen. Julen. Och med den mina otäcka tomtar som stirrar på mig nu igen. För jodå, de står på sin plats i år också. Man skulle ju kunna tänka sig att jag kunde låta bli att ställa upp just de tomtarna, men icke. Nu är de jättegamla tomtar efter farfarsfar eller nåt och då ska de plockas fram. Basta! Puckat? Jajamensan.
I övrigt så myser jag. Att få skapa sina egna jultraditioner med sin egen lilla familj är supermysigt. Jag kokar knäck och baka pepparkakor och Nova går runt och tittar storögt på alla adventsljusstakar och tomtenissar. Undrar hur hon kommer att reagera på granen. Krossa kulor och skapa totalt mayhem eller bara stå och titta och säga "Tittaaa dää!"? Det återstår att se.

Två lyckliga dårar och lite arbetsångest.

Ännu en jobbhelg är avverkad och nu ser jag fram emot ett par lediga dagar tillsammans med min älskade lilla unge och härliga kvällar med hennes far. Att få sitta ner tillsammans och äta kvällsmat är för mig en av dagens höjdpunkter. Då är vi alla tillsammans, sitter ner och pratar och är. Ingenting som stör liksom. Nova brukar pladdra i 180 knyck som om hon försöker berätta för sin pappa om aaaaaallt som dagen innehållit och Mr P är inte sen att haka på. Som Två lyckliga dårar. Och jag bara njuter av deras tokerier.
Jag saknar all den samvaro som vi hade när jag var mammaledig. Nu känns det allt som oftast som om Mr P och jag bara löser av varandra i föräldraskapet. Han jobbar när jag är ledig och när han slutar för dagen har min arbetsdag precis börjat. Innan Nova kom till världen så störde det mig inte speciellt mycket och jag kunde njuta av att få vara ensam. Nu är det något helt annat. Det börjar bli dags att se sig om efter en arbetsplats med enbart nätter och inte alla dessa kvällsskift som håller oss isär så allt för mycket. Var finns tjänsten med mitt namn på?

Bilköp och andra företag

Tack Curlingmama för sparken i baken! Den behövde jag. Jag vet att det är riktigt dåligt på uppdateringsfronten, men skrivkrampen har infunnit sig med råge. Jag har visserligen haft en hel del att plita om den senaste tiden, men från tanken till att faktiskt få tummen ur och låta tangenterna gå är en helt annan sak.
Så vad har jag haft för mig då...hmm...kuggarna i den lilla guldfiskhjärnan snurrar....

Maken har sagt upp sig från jobbet och ska fr o m 110101 vara sin egen chef. Så Mr P får väl byta namn här på bloggen till direktör P. Han ska starta egen firma inom ventilation och måste därmed ha en vettig arbetsbil. Därför bar det härodagen av en sväng till Eskilstuna för eventuellt bilköp.
Glada i hågen gasade vi iväg med löfte om att bilen skulle vara mycket fin både invändigt och utvändigt. Väl framme möttes vi av en tokglad syrian som i -25 grader bestämde sig för att det var en bra ide´att tvätta bilen i den lokala gör-det-själv-hallen. Resultatet blev såklart att några av dörrarna på bileländet frös ihop. Nu är väl det en bagatell i sammanhanget, men ändå.
Bilen som skulle vara så fin var i realiteten en skabbig rishög. Full i bucklor och med en framskärm lackad i mattsvart (bilen var för övrigt vit) var den ingen skönhet att tala om. Direktörn ( ;) ) tog i alla fall en provtur och med syriansk musik ylandes från bandspelaren rullade de iväg. Säljaren lyckades dra hela sin livs historia och lite till under den korta turen och jag kan inte påstå att maken såg speciellt road ut när de återvände. Då han sedan upplyste om att han inte tänkte köpa bilen fick säljaren panik och gjorde sitt bästa för att pruta med sig själv. Som avslutning slet han upp sin mobiltelefon som inte gett ifrån sig ett ljud och säger "Oj, jag fick visst SMS, men vad står det?" Sedan låtsas han som om han inte kan läsa meddelandet för att på så sätt få Mr P att läsa det åt honom. Det visar sig vara ett meddelande med förfrågan om bilen finns kvar. Nej du, den nappade vi inte på. Vad är det med "Nej, jag vill inte ha bilen" som inte gick fram?
Så utan arbetsbil rullade vi tillbaka hemmåt med en, vid det här laget, mycket missnöjd Nova i baksätet. Dagen efter blev det i allafall köp av bil, men på hemmaplan.

Igår satt Mr P och en god kamrat och kämpade med att fylla i uppgifterna för F-skattsedeln. Det tog en hel eftermiddag, men nu är det i allafall gjort så nu ska det väl bara vara att köra igång antar jag. Spännande, spännande.

Jag ska försöka bättra mig med skrivandet, jag loooovar, men nu knackar strax fikagästerna på dörren så tangenterna får ge plats för lussebullar och pepparkakor.

Koooou!

De senste dagarna har jag märkt att Nova håller på att utveckla sitt språk och sin motorik på ett helt nytt sätt. Hon pladdrar konstant och härmar allt jag säger så gott hon bara kan. Både hennes pappa och jag har riktigt svårt att hålla oss för skratt när hon lyckligt ylar "Koooou" vid frukostbordet när hon fått en extra skiva prickig kord av sin far. Och hon är så stolt så stolt för varje ord som hon näääästan lyckas forma och som hon märker att vi förstår. Det har även medfört att hon visar att hon förstår vad man säger till henne och svarar hyfsat adekvat ja eller nej när man frågar henne något.
Hon har dessutom fått bättre grepp om sin omvärld och sina egna begränsningar och kan därmed sitta på en vanlig stol utan att plötsligt kasta sig ut i tomma intet med en rejäl duns i golvet som resultat. Hon har också lärt sig klättra vilket jag inte kan påstå att jag tycker är lika kul, men jag antar att det är en fas som vi alla måste igenom.
Idag satt hon mitt emot mig vid köksbordet och åt mandarin och jag kunde inte sluta titta och förundras över att den där lilla lilla människan på andra sidan bordet som liknade en förkrympt vuxen är min duktiga lilla dotter som vuxit så fort. Hon måste ha undrat vad jag satt och glodde på.
Och en dag kommer hon väl sitta bredvid mig i bilen precis som i TV-reklamen och säga: "Han heter Lucifer" fast sedan byta ut "gubbe" mot "kärring" då antar jag.

   

Minst två poäng rikare.

Jag har nu norpat åt mig ännu ett par vuxenpoäng genom att åka på mitt livs första föräldramöte. Jag kan inte påstå att det gav speciellt mycket, men det var trevligt att bl a få se på film från barnens vardag på dagis.

Då och då under mötets gång kunde jag inte låta bli att känna mig vansinnigt full i fniss när tankarna landade på ett test ur ViFöräldrar om just dagis och vilken typ av dagisförälder man var. För där på mötet började alla typer av de steriotypa föräldrarna från testet att utkristalisera sig. Där fanns Minglaren, Missilen, Piffiga Pia, Vd:n, Snyltaren och ett par typer till som inte var nämnda i just detta test men som definitivt hade passat in bland de övriga komiska beskrivningarna. Efter ett tag sätter man dock skrattet i halsen när man får en överdos av ett par av föräldratyperna. Man kan inte låta bli att skämmas lite å deras vägnar när de bara mal och mal och mal om samma sak som ingen annan riktigt förstår vad de egentligen mal på och tjafsar om. För den typen av förälder har nämligen inte vett att skämmas själv och kan därför behöva någon som liksom tar över den biten och gör det åt dem. 

Vilken typ i testet jag är själv har jag inte riktigt listat ut än.   

Mr P fick chansen att prata öppettider med personalen och har nu fått löfte om att lämna Nova i dörren utan att behöva klä av henne ytterkläderna för att på så sätt spara tid och förhoppningsvis därmed också komma i tid till jobbet. (Allt för lång mening jag vet.) 

I övrigt var det väl inte överdrivet mycket matnyttig information, men dessto godare mandelkubbar till kaffet. De flesta av oss är nöjda i det stora hela och är barnen glada och nöjda så är jag det också. 

Helgens arbete är över och i normala fall så skulle det innebära ett par lediga dagar nu, men icke sa Nicke. (Vem f-n är den där Nicke förresten? Och var fick han luft ifrån?) Hur som helst så blir det till att gå på och jobba natt imorgon kväll. För vilken undersköterska behöver lite ledigt mellan arbetspassen? Nej minst sex timmars arbete om dagen är bra för magen - om man tycker att magsår är lattjo d v s. Sedan blir det en dags sovande för att sedan mosa på med två kvällspass till. Allvarligt! Hur tänkte människan som la mitt schema? Inte tänkte hon/han på den lilla uskan som ska gå på raden i allafall. Får jag väl hoppas om inte annat för annars skulle man ju lätt kunna anta att denna någon har ett horn i sidan till mig.
Horn, gastrit och Nickar eller inte så är det bara att jobba på och drömma om semestrar och sköna kvällar med min älskade familj. Så god natt! Imorgon kör vi igen!

Jag blir galen!!!

Jag är helt färdig! Det senaste dygnet har jag ägnat åt att klia mig. Varför då kan man ju kanske fråga sig då. Jo, det verkar inte bättre än att jag har fått en "försenad överkänslighetsreaktion", som det kallades i Fass, mot mina Zyban. Denna överkänslighetsreaktion manifesterar sig som utslag över hela överkroppen och i hårbotten och ansikte som kliar så jag skulle kunna krypa ur skinnet. Jag har en helt ny förståelse för skabbrävar som kliar ihjäl sig. Det skulle jag också kunna göra känns det som.
Jag slängde mig på telefonen till sköterskan på Landstingshälsan, men lyckas inte få tag i något annat än en telefonsvarare där jag desperat ber henne ringa upp. Lite Betapred eller Tavegyl skulle ju liksom inte göra ont just nu. Men ännu har ingen ringt upp mig. Så istället har jag ägnat mig åt kallduschar och eloconlösning och försökt att inte låta min frustration gå ut över Nova. Det sistnämnda är lättare sagt än gjort. För det är allt annat än kul när det kliar så att man på fullaste allvar tror att man ska bli galen och det samtidigt står någon och slår på en med "Nämen Benny!" och skriker på en. "BA BA BA BÄ!!! Dunk dunk dunk! BA BA BÄ BÄ!!!"  Ja ja jag ska läsa sagan, men jag måste bara klia av mig skalpen först...
Jag tar sedan och toppar dagen med att ta min kliande lekamen och åka och jobba kväll. För vem stannar hemma med eksem? 

Hipp hurra

Hipp hipp hurra, det är min födelsedag! Gratulationer rasar in på Facebook och det gör mig alldeles varm i hjärtat. Så många fina önskningar om att jag ska få en fin dag! Tack allihopa. Ni är bäst!
I övrigt "firas" denna dag genom att gå på utbildning i Palliativ vård - vård i livets slutskede. Snacka om kontrast. Därefter blir det en kulinarisk spagetti med köttfärssås. Men det är precis så som jag vill ha det. För det värsta jag vet är att behöva känna prestationsångest över att huset måste vara skinande rent och bullarna hembakta när folk ska drälla in och fira att man blivit ännu ett år äldre. Det är ingenting att fira efter 20. Efter den födelsedagen slutade man att se fram emot att fylla år eftersom man inte väntar på något längre. Man väntar inte på att bli tonåring, byxmyndig, myndig och slutligen få handla på systembolaget. Det enda man fortfarande inte får göra är att gå på den krog i stan som har 30+kvällar och den dagen är ingenting som jag ser fram emot i allafall. (Ja och så eventuellt gå i pension vid 65, men det är väl tveksamt.)
Så hipp hipp hurra. Och så var det med det.

Hua, vad negativ jag lät nu märker jag, men riktigt så farligt är det inte ;)

Trots och ilska

Nova är arg. Mest hela tiden. Orsak: Mamma eller pappa säger "Nej". Det börjar ta emot att säga ifrån eftersom jag vet att det kommer att resultera i ännu en omgång skrik och tårar. Jag vet att det inte finns någon annan väg att gå än att fortsätta vara konsekvent, men ibland önskar jag att jag slapp.
"Nej Nova, man får inte stå på bordet" Vansinnigt barn försöker klättra upp 20 gånger till innan hon stortjutande stampar in på sitt rum. Lugnar sig efter en stund för att komma ut och försöka klättra upp på TV-bänken istället.
"Nej Nova, kom så går vi och letar rätt på boken istället" Nova vill inte hitta boken, eller dockan eller något annat heller för den delen. Hon vill klättra på TV-bänken och ännu en omgång skrik och ilska tar sin början. För om man gör om samma sak tillräckligt många gånger och skriker samtidigt så kanske mamma ger med sig. Kanske, kanske, måste pröva.
Och så fortsätter det. Var kommer all ilska ifrån? Den fanns inte alls där på samma sätt för några veckor sedan. Jaja det är bara att hoppas att det ger sig snart. För den här gången i allafall.

Har du kvar din barnatro...på människan

Apropå bombhot, lasermän, serievåldtäktsmän och annat elände. Om en stilla undran vart världen är på väg.

När jag var liten trodde jag på fullaste allvar att vuxna människor aldrig var elaka mot varandra eller medvetet gjorde varandra illa. Jag var helt säker på att sådana dumheter berodde enbart på barns okunskap. Att det var något som alla barn helt enkelt skulle växa ifrån. Jag trodde inte att vuxna förtalade varandra eller för den delen tog till våld. Jag hade en tro på att alla vuxna människor var kloka och kunniga och därmed agerade därefter. Att man som vuxen hanterar alla typer av meningsskiljaktigheter på ett moget och vuxet sätt.

Har du någonsin hört något så naivt och korkat?

Nu är jag vuxen och bubblan är spräckt. Besviken och förvånad inser man en dag att det inte spelar någon roll vad man har för ålder enligt sin legitimation. Att de vuxna superhjältarna är precis lika elaka, obetänksamma och ibland fruktansvärt korkade nu som då. Att världen är en betydligt hårdare och kallare plats än barnet någonsin kunde föreställa sig. Visst är det sorgligt. 

Jag skulle inte ha skrivit att vi var friska i det senaste inlägget. Det var verkligen som att be om lite mer sjuka här hemma. 10 minuter efter publicering vaknade Nova ur sin middagslur med 39,4 i temp. Vad är oddsen?
Så veckan fortsatte alltså i samma anda som den börjat. Med termometern i högsta hugg likt en riddare med sitt svärd har vi kämpat mot rasande feber och nu har vi äntligen vunnit. För den här gången.
Fortsätter det så här så dröjer det inte länge förrän jag står där med alvedonflaskan och termometern igen. Usch vad jag avskyr elaka basselusker.

Liten update...

Här har sjukdomarna avlöst varandra på löpande band. Novas förkylningar avlöstes av influensa för min egen och sedan även Mr Ps del. Det var ingen höjdare. Kroppen tokvärkte, magen krampade och febern gjorde åtminstonde mig rejält snurrig. Tillräckligt snurrig för att jag skulle tro att jag inte kunde gå upp ur sängen eftersom jag inte fick gå ifrån den timrade trälådan(?!) som jag byggt för alla som var sjuka. Öhm..ok???
Vi var båda alldeles för dåliga för att orka busa över huvudtaget och Nova tyckte därmed att tillvaron var pest. Usch. Vi turades om att ligga på golvet och läsa eller bygga lego med stackars skruttan som nästan exploderade av uppdämd energi och jag var överlycklig över att få lämna henne på dagis på måndagen. Så att hon kunde få slippa oss för några timmar.

Nu är vi på benen igen och tillbaka på jobben. Jag börjar bli lite orolig för hur nästa lön kommer att se ut efter det här. Å andra sidan har jag hittills sparat 1131:- på att vara icke-rökare. Eller sparat var väl fel ord, men jag har inte rökt upp dom. Så grattis till mig för det! Och va sjutton; "Det oooordnar sig", som Mr P brukar säga när jag oroar mig för mycket. Och visst har han än så länge haft rätt varenda gång. 

I see the light.

Herr Champix och jag har genomgått skilsmässa och jag har istället inviterat Herr Zyban att bli min följeslagare. Champix gjorde mig illamående och gav mig vansinniga magkramper. Utöver det så kände jag mig ledsen och ville inte göra någonting. Jag tyckte det mesta liknade skit helt enkelt. Så jag ringde upp företagshälsovården och har sedan sex dagar tillbaka övergått till Zyban istället. Och NU återvänder energin. Och det med råge. Att min förkylning även har gett vika gör ju inte saken sämre precis.
Tyvärr snorar stackars Nova vidare och hostar tills hon nästan kräks, men imorse ville hon t o m ha en smörgås till frukosten och om inte det är ett mycket gott tecken så vet inte jag. Det ljusnar.
Lite goda nyheter från jobbet kom som pricken över i. Jag ska inte gå in på det närmare riktigt än förrän jag har fått alla fakta, men som det ser ut så kommer det inom en snar framtid att bli mycket bättre arbetstider (mer nätter och mindre kvällar) och mycket roligare arbete i det stora hela. Jag ser frammåt med tillförsikt. Det ljusnar.  

Vad är det som händer egentligen? Man trodde att det skulle bli lugnt på stadens gator efter det att serievåldtäktsmannen gripits av polis. Och det blev det också. Fast bara i två dagar. Sedan var det dags igen för ännu ett våldtäktsförsök och natten mot lördag skedde en våldtäkt mitt på öppen gata.
När jag slog upp tidningen idag så står det dessutom om en våldtäkt i en lägenhet i Kumla och en våldtäkt på Hallsbergs tågstation mitt på ljusan dag. Men va fan! Ska det vara så j-a svårt att behålla manicken i byxorna? Och vad är det som gör att det helt plötsligt fullkomligt kryllar av våldtäktsmän i den här stan med omnejd. Örebro kommun delar ut överfallslarm till sina anställda och jag tror att de allra flesta kvinnor nu undviker att gå ut ensamma efter mörkrets inbrott. I allafall utan tårgas.

Under fredagen befann vi oss tydligen i samma lokaler som den vidrige person som senare under natten begick våldtäkten. Enligt signalementet pratade han värmländska och bar en svart väst med hårdrockspins och alla misstänker väl genast att han varit på WASP-konserten tidigare under kvällen. Jag kan inte låta bli att undra om han hörde till gänget med värmlänningar som stod och hånade den stackars kassörskan på McDonalds. Tankarna snurrar och misstänksamma ögonkast kastas på ensamma män på kvällar och nätter. 

Sjuk sjuk sjuk

Snoret rinner. Ur både min och Novas näsa. Maten smakar inget, ansiktet är rött och puffigt och huvudet känns som om det vore fyllt av sockervadd. Nova är hes så till den milda grad att hon inte kan skrika och gråta. Rösten spricker och sedan övergår det misslyckade försöket i ännu en hostattack. Stackars liten.
Ska det vara så här? Två dagar på dagis och sen är vi hemma och är sjuka. Sedan tar vi två dagar på dagis igen och efter det får mamma ringa jobbet och meddela att hon vabar. Jag funderade en stund på om jag hade släpat mig iväg till jobbet imorgon om inte Nova varit sjuk också och svaret blev "ja". Två alvedon och marsch iväg. Alltså får det bli att vaba istället.
Det är lite bökigare numera. Först ringa jobbet, sedan dagis och till sist meddela försäkringskassan. Det är inte bara att bli sjuk hur som helst inte.
Nu blir det i allafall till att dra filten över huvudet i väntan på att Nova ska vakna ur middagsluren.

Angående publicering av namn och bild av misstänkta brottslingar.

Så kan då stadens invånare känna ro igen när de ska gå till jobbet eller ta en kvällspromenad. Serievåldtäktsmannen som satt skräck i alla kvinnor under så lång tid har äntligen åkt dit. Hoppas jag i allafall. För polisen har ju haft fel förr. Det får framtiden utvisa.
Det som är värre är att namn och bild på den gripne redan är publicerat på diverse webbsidor och dyker frekvent upp på facebook och sprids därmed som en löpeld. Vad händer med den här människan om det visar sig senare att han är oskyldig? Då är han ändå redan dömd av stadens befolkning. Man kommer att viska "Var det inte han som våldtog alla dom där..?" när man ser honom på stan eller helt enkelt spöa skiten ur honom om tillfälle bjuds. Gärna för mig om han är skyldig, men åter igen, tänk om han inte är det?

Och även om han nu, förhoppningsvis, är skyldig så skänker jag en tanke till hans anhöriga. Deras anonymitet upphör också i o m publiceringen och de kommer för alltid att vara mamma/pappa/syster eller what ever till "han den där galna våldtäktsmannen" i allas ögon. Precis som Örebropedofilens mamma aldrig mer är bara "Lena" utan "Lena - örebropedofilens morsa - hur kunde han bli så galen... Vad gjorde hon för att han skulle bli sån". Och nej, jag vet inte om hon heter Lena.

Vidare kan man börja fundera på vad det finns för nötter som publicerar saker på internet. Hamnade på siten Politiskt Inkorrekt och blev faktiskt smått mörkrädd. Att det finns pressetiska regler är jag glad för när man ser hur artiklar skrivs om man skiter i reglerna. Efter ytterligare en publicering av namn och bild på den anhållne så skriver man också att han redan i unga år ansågs som konstig, men man vet inte vad det konstiga bestod i. Förutom den dåliga formuleringen så kan man ju undra varför man publicerar saker innan man kontrollerat källan och har lite mer kött på benen. Vidare skriver man att några av de olösta våltäkterna som serievåltäktsmannen INTE har begått har begåtts av en somalier. Och vad grundar man det på??? Han kanske är från Zambia eller Timbuktu eller varför inte USA? Kom igen när han är gripen, anhållen och dömd. 

Och tro nu inte att jag på något vis godkänner eller rättfärdigar något av dessa vidriga brott. Det gör jag definitivt inte och jag är för straff så som kastrearing av sådana som begår dem. De är inte mer än djur.
Jag tycker bara att man ska tänka sig för innan man hänger ut bilder och namn på misstänkta så att en oskyldig aldrig utsätts för lynchning. För isåfall är vi tillbaka på medeltiden. Och för att deras anhöriga inte har begått brotten och bör få förbli anonyma i de allra flesta fall.

Så inna du klickar på "Dela" på din facebook för att visa upp svinet så ta i allafall en funderare till. 

To much to handle

Idag var Novas allra första "riktiga" dag på förskolan. Nu var det alltså dags för en tio timmars heldag och det blev precis som jag förväntat mig - mer än hon orkade med. Hon hade enligt personalen behövt en ordentlig lur på förmiddagen och hade trots det gått i däck totalt efter eftermiddagens mellanmål. När Mr P kom för att hämta henne gick hon omkring planlöst på gården och grät. Tårarna fortsatte sedan rinna ända fram tills dess att vi satte oss vi matbordet för att äta kvällsmat. Då blev det ett kort uppehåll innan de började trilla igen. Stackars liten så trött hon var!
Det fick bli bad, välling och sedan marsh i säng långt tidigare än vanligt. Föregående natt hade enligt Mr P varit lite sisådär och hon fick två timmars mindre sömn än vanligt så det var ju inte så konstigt att hon var dödstrött. Jag hoppas att hon sover ikapp lite så hon orkar med morgondagens bus och lek.

Jodå, det är ok att göra fel ibland. Världen rasar inte.

Ibland sitter jag som bekant och surfar runt helt planlöst bland bloggar för att eventuellt hitta något intressant och matnyttigt att läsa. Och nej, med matnyttigt menar jag inte recept. Matbloggar är bland de tråkigaste bloggar jag vet.
Lika ofta som jag klickar mig vidare genom cyberrymden, lika ofta har jag en förmåga att bli förbannad på alla dessa människor som sitter och dömer andra utan att ha en aning om vad de egentligen pratar om. Småbarnsföräldrarna är definitivt i ledning i den ligan. Med hästlängder.
Av någon anledning är deras valda väg den enda rätta. Sedan om det handlar om  barnmat, läggningsrutiner eller vad sjutton som helst spelar ingen roll. Ve den som gör på något annat sätt än just på detta enda korrekta sätt. Ring socialjouren omgående! Det finns någon därute som tillämpar 5-minutersmetoden och köper barnmat på burk! (Om det råkar vara just det som just denna människa tycker är fel d v s.) Vad är det som gör dem så in i nordens militanta?
Visst skydda sitt barn och allt det där i all ära, men tänk, ibland kanske man själv gör fel. Och man måste inte vara så förbannat perfekt hela tiden. Det är helt ok att saker ibland inte blir riktigt som man tänkt sig, jag lovar! Sug på den du militanta förälder där ute någonstans på andra sidan skärmen.

Imorgon börjar jag jobba fullt igen. Jag rivstartar med ett par nätter och ångesten är nu mer än påtaglig. Magen slår knut på sig själv och jag försöker att önska bort morgondagen. Försöker att backa några månader, men det verkar inte gå något vidare alls. Jag har liksom inte riktigt velat acceptera att mammaledigheten är till ända, men nu måste jag ju. Det går annars alldeles utmärkt att stanna hemma ett år till för min del. Inga problem. Säg bara till och jag ställer villigt upp på att bli hemmafru. Men ingen säger till om något dylikt så jag får nog snällt masa mig iväg till mitt arbete imorgon kväll och försöka hitta det positiva med att inte längre få ta dagen som den kommer utan tider att passa. Bara följa Novas rytm och njuta.
Jag vet att många tycker att det ska bli skönt när de ska börja jobba igen. men jag har tyckt att det har varit alldeles lagom att bara jobba varannan helg och lägga resten av tiden på min underbara familj. Kanske hade jag kännt annorlunda om jag varit helledig fram till nu. Förmodligen.
Nej det är bara att bita i det sura äpplet och jobba på. Var sak har sin tid.

Lite bra och lite dåligt

Idag är en riktigt bra dag och en riktigt dålig dag. Beroende på hur man ser det. Jag studsade upp ur sängen imorse för att sedan ägna en och en halv timma åt att få tag i biljetter till sommaren konsert med Iron Maiden på Ullevi. Ticnet och Live Nation var helt överbelastade och jag var nära att ge upp, men till slut lyckades jag och nu sitter jag här med biljetterna i min hand. Det var det positiva.
Det tråkiga är att vattenpumpen har brunnit upp. Jag kan visserligen få upp vatten om jag sätter i kontakten men då stinker den bränd plast och spottar ur sig svart vatten. Så ikväll blir det montering av ny vattenpump - igen. Förutom det har jag träff med föräldragruppen som är supertrevligt men nu känns det som att tiden inte räcker till. Jag är röksugen som en tok och måste flytta över barnstolen till den andra bilen som jag åker på att besiktiga imorgon. Jag som hatar att besikta bilar. Så så var det med det. Piss dag. Och hur i hela friden ska jag kunna laga mat utan vatten?

Det blir alltid värre frammåt natten

Nu har jag avverkat ett par nätter på jobbet igen och med allt för mycket sömnbrist och en knepig förkylning så har jag väl haft bättre dagar. Nova har skrikit som en besatt hela helgen och Mr P har kämpat för att få henne nöjd och glad så att jag skulle få min sömn. Tyvärr misslyckades alla försök. Igår ville jag dessutom upp lite tidigt för att åka på Kopparbergsmarken med familjen. Jag tog mig inte riktigt upp när jag tänkt, men vi kom iväg och hade en kall men trevlig eftermiddag tillsammans. Ett par raggsockor blev inhandlade till Nova, men i övrigt så var det samma skit som det alltid är på marknader och därmed förblev summan i plånboken intakt.
På kvällen blev det totalstopp i avloppet i köket, så dagens uppgift blir att inhandla en vaskrensare för att förhoppningsvis få loss proppen ikväll. Mitt kök stinker avlopp och jag kan inte använda vattnet där så jag hoppas innerligt att det kommer funka.
Själv kommer jag att befinna mig på ett fackmöte om nattarbetares arbetstider, arbetsmiljö och scheman ikväll. Ska bli intressant att höra vad det gäller mer exakt. Man hör på jobbet hur det bubblar under ytan av förhoppningar om att det äntligen ska bli förändringar i vår organisation. Ingen av oss orkar egentligen arbeta på det sätt som våra scheman ser ut idag och en trötthet ligger som en tung filt över alla nattjobbare. Hur kan det t ex vara möjligt att man som nattarbetare har tio kvällspass och bara fem nätter på en månad? Eller att arbetsplatsträffarna blev schmalagda så att man nu ska vara på jobbet mellan 14 - 16 för att sedan komma tillbaka och göra att nattpass klockan 21? Där rök min vila...  Att man har samma antal arbetspass när man jobbar 65%, 75%, 80% och 100% ? Det enda som skiljer är antalet kvällspass och längden på dessa. Sedan toppar vi det hela med arbete varannan helg. När ska man få vara lite med sin familj också? Nej, rena nätter, tre av fem helger och arbetstidsförkortning tack!

I Feel Like I'm Taking Crazy Pills

Jag och herr Champix har återupptagit bekantskapen sedan ett par dagar tillbaka. Varje morgon ska jag ta ett litet vitt piller som får mig att må illa och vilja kräkas. I övermorgon ska det trappas upp till två små vita piller om dagen, ett morgon och kväll, för att sedan bli två små blå piller fr o m dag åtta. Samma dag som jag återigen är rökfri. Tänk att det ska vara så fruktansvärt svårt att stå emot nikotinberoendet att man frivilligt utsätter sig för att äta tabletter som inte bara ger illamående utan också kan orsaka totalt psykbryt om man har otur. Men så illa är det. Och det är värt det. För nu vill jag inte på några som helst villkor längre vara nikotinist. Och den här gången kommer jag att lyckas för gott. Nu hoppas jag bara på att jag slipper några allt för otrevliga biverkningar av medicinen.
Välkommen mitt nya sundare liv och goodbye R J Reynolds!

It's the final countdown

Nu är det bara en enda ljuvlig vecka kvar av föräldraledighet. En enda, ynka, vecka. Men även om det går mot sit slut så tackar jag min lyckliga stjärna för att jag ändå jobbar på det sätt som jag gör eftersom det möjliggör långt mycket mer tid tillsammans med min skrutta än om jag haft ett vanligt 7-16-jobb. Men ändå...
Jag vet att det går strålande för Nova att vara på dagis och hon dyker på rutschkanan när hon kommer dit och hon kryper gärna upp hos någon av fröknarna när hon vill ha lite närhet, men jag oroar mig ändå lite. En hel massa "Tänk om" far genom mitt huvud när jag funderar över hennes nya tillvaro.
I fredags när Mr P hämtade henne på dagis satt hon alldeles ensam i en sandlåda utan vare sig andra barn eller någon personal i sikte. Det skrämmer mig lite. Hur ska fyra fröknar kunna hålla ögonen på 16 barn på en och samma gång. Det går inte. Inte h e l a tiden som man som mamma gör. En mamma har ögon i nacken och en instinkt och en intuition som inte går av för hackor. Men min smart placerade blick når inte hur långt som helst. Inte fyra kilometer och ännu mindre två mil.
Att skrutt inte längre sover ordenligt på nätterna utan vaknar gång på gång och storgråter sedan hon börjat där gör mig inte mindre orolig. Det till trots att jag vet att det är vanligt. Det är så många nya kunskaper och intryck som ska bearbetas nattetid så det är ju inte konstigt. Men tänk om... 

Valet

Idag är en sorgens dag. Ur ett politiskt perspektiv d v s. Idag har det svenska folket röstat utan en enda tanke på solidaritet eller medmänsklighet, Man har inte tänkt på den palliativa cancerpatienten som är sjuk "för länge", enligt alliansen, eller på de invandrare som hur de än gör bara gör fel enligt sverigedemokraterna. De senare är enligt egen utsago icke främlingsfientliga, men anklagar samtidigt invandrare för att antingen leva på bidrag eller stjäla våra jobb. Hur ska man göra för att göra rätt om det är fel att inte jobba samtidigt som det är fel att jobba? Och hur är det icke främlingsfientligt? För min del får de vara hur mycket rasister och nazister de vill, men dom kan väl för fan stå upp för det. Så kan vi se sedan hur många röster de får.
Vad det gäller alliansen så förstår jag inte hur de kan få fortsätta att regera. Det ser ut som om människorna i vårt avlånga land har glömt allt jävulstyg som de åstadkommit de senaste fyra åren och bara minns skattesänkningarna. Att döende människor inte längre har rätt till sjukkassa är glömt.
Att skattesänkningarna äts upp av fackföreningsavgifterna finns heller inte kvar i minnet. Allvarligt. Vad fan är det som händer.

Det vill sig inte riktigt.

Idag är det en sådan där dag då allt tycks småjävlas lite. Det går inte helt åt pipsvängen, men inget fungerar ändå riiiktigt som det ska. Någon som förstår vad jag menar?
Skulle montera en dörr till Novas sovrum och allt gick som smort fram tills dess att vi skulle stänga den. Huset har satt sig sedan den satt uppe sist och nu passar den inte längre. Småjävlas.
Mr P skulle motortvätta bilen och dränkte in den i avfettningsmedel. Därefter startade han högtryckstvätten just i samma stund som jag startade tvättmaskinen med resultatet att högtryckstvätten vägrade starta något mer. Småjävlas.
Vad jag än ska ta mig för i övrigt så slår jag i någonstans eller tappar saker. Småjävlas.

Kanske borde man krypa under täcket igen och inte komma fram förrän imorgon, men det går ju naturligtvis inte. Så jag rör mig istället något försiktigare och försöker att inte slå mig på alla leksaker som ligger utspridda över golvet och håller extra hårt i kaffekoppen. Och kanske, kanske så har det jävlats färdigt för idag.   

Imorgon bär det av mot valurnorna. Efter mycket om och men så har jag äntligen kommit fram till hur jag ska lägga min röst. I år blir det Frihetspartiet. Jag lutade lite mot sossarna, men eftersom de samarbetar med miljöpartiet som jag absolut inte kan med så tappade de min röst. En eventuell taktikröstning enbart för att få ett regeringsskifte blev heller inte aktuellt. Jag röstar med hjärtat och då får det bli ideologierna som styr.
Det som retar mig är att Frihetspartiet inte har fått komma fram med sina faktiska åsikter utan det enda som hörts är lösryckta rubriker och sedan en fixering på några av partimedlemmarnas sympatier med HA. Vinklingen har varit minst sagt tvivelaktig. Det lilla som de fått visa sig i media ska väl tilläggas.
Som exempel så intervjuade Robert Aschberg i TV8 partiordförande Zille'n och slänger då ur sig att "Ni vill bl a legalisera användandet av droger för personligt bruk." och går sedan raskt vidare till att diskutera Sverigemodellen. Vaddå legalisera droger tänkte jag och letade rätt på partiprogrammet. Jodå, det var riktigt men enbart för att istället för att döma redan trasiga människor till fängelse se till att de får vård. Låter inte lika tokigt då om man säger så.
Att Zillen råkar vara ordförande för Sverigemodellen hör inte till saken och jag förstår inte varför det ska diskuteras långt mer än politiken dom vill föra.
För den som är intresserad så finns partiprogrammet här.

Inskolning Dag 3

Nova hade en ganska orolig natt och vaknade därför inte utvilad imorse. Under förmiddagens utelek så tog orken slut och hon stod nedanför rutschkanan i sina gigantiska galonkläder och storgrät. Stackars liten. Bara att lägga.
Efter det åkte jag hem. Det finns ingen mening för mig att sitta av tiden medan hon sover och vi bestämde att dom skulle ringa mig om hon vaknade och var ledsen. Annars skulle jag hämta klockan två.
Så nu sitter jag här och håller på att gå upp i atomer för att dom inte ringer. Fast jag vet att det betyder att allt är frid och fröjd. Hur är man funtad då? Hoppas att klockan pinnar på lite nu så att jag får hämta henne.
Usch, imorgon ska hon vara själv hela dagen. Hur ska lilla mamman ta sig igenom den dagen? Det återstår att se...

Inskolning Dag 2

En trött Nova med små blesyrer efter dagislek.

Ännu en dag på dagis, eller ursäkta förskolan, är avklarad för Nova och mig. Hon har fullt upp med att anpassa sig till nya rutiner och kamrater, men ser ut att fixa det finfint. Själv är jag smått uttåkad vid det här laget. Nova klarar sig ba på egen hand och jag befinner mig mest stilla i bakgrunden.
Jag åkte hem en snabbis och släppte ut hunden när Nova vilade och de ringde efter mig när hon vaknade. Jag var lite rädd att hon skulle bli ledsen när jag inte var kvar, men hon lös som en sol och hade skitkul så den oron var obefogad. En dag kvar och sedan ska hon klara sig på egen hand.

Inskolning dag 1

Det blev en bra och dålig dag på samma gång idag. Imorse när jag kände mig lite lagom stressad över att hinna allt innan vi skulle vara på dagis så dök det välbekanta flimret framför ögonen upp. Shit! Idag var ingen bra dag att få migrän till frukost. Stod med mascaraborsten och försökte snygga till mig utan att se ett skit vad jag höll på med med auran blixtrande framför ögonen. Efter en timmas flimrande och medicinknaprande så klingade i allafall det värsta av. Tyvärr har jag ändå gått runt som en toktrött zombie som resultat av medicinering och huvudvärk. Great...

Vi tog oss i allafall till dagis i tid och Nova dök in bland leksaker och kamrater. Själv satt jag mest tyst med en dunkande huvudvärk. Inte den trevligaste lilla mamman tyvär.
Efter lunchen (fiskbullar!) slocknade Nova omgående i vagnen och sov sedan i nästan 2 ½ timma. Jag fick väcka henne för att kunna åka hem. En halvtimma senare än tänkt.
Personalen har varit hur gulliga som helst och Nova verkar gilla dem allihop. De andra barnen delade hon ut lite kramar till lite på måfå sådär och plöjde sedan vidare. Det enda som förmörkade hennes dag lite var ett mycket nära möta med en betongplatta när vi var ute. Vi satt på en bänk och rätt som det var så stöp hon framåt med ansiktet handlöst ner i marken. Aj aj aj. Så nu har en lagom uppskrapad näsa och en gigantisk bula i huvudet. Hon invigde då dagis med buller och bång.

Dags för nästa steg

Jag sitter och känner mig lite nervös. Imorgon ska Novas inskolning på dagis ta sin början och eftersom hon är för liten för att förstå att det här är lite läskigt så är jag nervig för två. Jag vet inte riktigt vad jag är nervös för, det känns bara läbbigt. Som om dagisfröknarna har enorma förväntningar och ska stirra på allt som görs och sägs i tre dagar. Huga. As if...

Jag försökte plocka ihop ett dagis-kit med regnkläder och ombyte och kom på mig själv med att undra om grejorna dög. Om det räcker. Nu är det väl ändå  jag som bestämmer det. Eller? Hur var det nu... Pedagogens stränga blick vs lilla mamman. Creepy.
Ringde min svägerska för ett lugnande ord och lite hjälp på traven, men hon befann sig på mycket trevligare håll just idag så jag får klara mig på egen hand. Hur svårt kan det va? Nu står i allafall påsen där på köksbänken med galonbyxor och mjukisbrallor. Märkta och klara. 

Hur som helst så ska vi infinna oss tillsammans måndag till onsdag och spendera fem timmar om dagen på dagis för att på torsdag och fredag sedan lämna henne ensam med nya roliga kamrater. Jag kommer att ha tio (10!!!) timmar hemma utan barn. Märkligt.  

På span

När man står vid ett rödljus och tittar in i bilar med en ensam förare så gör dom ofta en av två saker: Antingen sjunger dom för full hals eller så petar de sig i näsan. Som om ingen ser in genom rutan på bilen. Lite lustigt att människor inte tror att de syns i en plåtburk med gigantiska fönster. Och tror att den är ljudisolerad. Va fan det är väl ingen mörklagd pansarbil heller.
Och om man sedan frågar näspetaren om de någonsin ägnar sig åt detta kletiga bestyr så får man garanterat svaret "Nej! Usch!"
Bara en liten iakttagelse.

By the way så hör jag till sångarna. Keep on rockin in a free world!

Vem i hela världen kan man lita på?

Nu är det bara två veckor kvar till valet och jag har inte en aning om hur jag ska rösta. Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin lovar och lovar och lovar och jag törs inte lita på ett ord av vad som sägs. Vallöften brukar ju inte vara något annat än luftslott och utopier. Så vad ska man då gå på? Det enda jag vet är att jag inte gillar farbror Blå. Vojne, vojne, vad ska man välja?

Smärta

Idag har det varit en ganska sorgsen dag. Vart jag än vänder mig så finns där något som får mina tårar att trilla. Sedan jag själv blev mamma så klarar jag inte att se eller höra om barn som far illa eller är sjuka utan att det känns som om hjärtat ska brista. Hur håller hjärtat för dom som lever mitt uppe i det? Var finner dom kraft?

Jag råkade se det här på facebook och träffsäkerheten i texten gjorde att tårarna än en gång började rulla ner för kinderna. Varför gör någon människa illa ett barn???

Daddy it hurts!

My name is Chris ,

I am three,

My eyes are swollen..

I cannot see.

I must be stupid,

I must be bad,

What else could have made,

My daddy so mad?

I wish I were better,

I wish I weren't ugly,

Then maybe my mommy,

Would still want to hug me.

I can't do a wrong,

I can't speak at all,

Or else I'm locked up,

All day long.

When I'm awake,

I'm all alone,

The house is dark,

My folks aren't home.

When my mommy does come home,

I'll try and be nice,

So maybe I'll just get,
One whipping tonight.

I just heard a car,

My daddy is back,

From Charlie's bar

I hear him curse,

My name is called ,

I press myself,

Against the wall.

I try to hide,

From his evil eyes,

I'm so afraid now,

I'm starting to cry.

He finds me weeping,

Calls me ugly words,

He says its my fault,

He suffers at work.

He slaps and hits me,

And yells at me more,

I finally get free,

And run to the door.

He's already locked it,

And I start to bawl,

He takes me and throws me,

Against the hard wall.

I fall to the floor,

With my bones nearly broken,

And my daddy continues,

With more bad words spoken.

'I'm sorry!', I scream,

But it's now much to late,

His face has been twisted,

Into a unimaginable sh ape.

The hurt and the pain,

Again and again,

O please God, have mercy!

O please let it end!

And he finally stops,

And heads for the door,

While I lay there motionless,

Sprawled on the floor.

My name is Chris ,

I am three,

Tonight my daddy,

Murdered me.

And you can help,

Sickens me to the soul,

If you read this,

And don't pass it on.

I pray for your forgiveness,

You would have to be,

One heartless person,

Not to be affected,

By this Poem.

And because you ARE affected,

Do something about it!

So all I ask you to do,

Is pass this on!

Rim al Amir

Idag rann tårarna när jag läste tidningen. Livet är så fruktansvärt orättvist. Artikeln om lilla Rims sista andetag finns inte på nätet, men om någon undrar vad jag pratar om så finns det tidigare artiklar på NA.se

SAMCRO

Mr P och jag har skaffat oss en ny last. Vi är totalt insnöade på Sons of anarchy. Den andra säsongen släpptes igår och DVD-boxen låg och väntade på mig i brevlådan när jag tog in posten igår. Så nu sitter vi här kväll efter kväll igen och är hela borta från omvärlden. Det är fan tidernas bästa serie om man frågar mig. När släpps säsong 3? För den här boxen lär vara slut innan helgen är det.

Det är då som det stora vemodet rullar in...

Hösten är här på riktigt nu. Det gör mig lite vemodig. Sommaren är slut och det är dags att ställa undan utemöblerna och gå in och tända ljusen istället. Mysigt javisst, men alldeles för tidigt...igen...
Imorse var luften alldeles krispig när jag släppte ut hunden för morgonbestyren. Termometern visade ynka +4 grader och luften kändes hög och tunn. De första lövet har redan fallit och bakom huset hördes traktorerna som plöjer för fullt så att de sensommargula fälten förvandlas till brun lera. En hel hög med tranor stod och skränade på ett av gärdena och som motvikt till dem ekar gasolkanonerna, som är designade för att hålla dem borta, dygnet runt. Som det verkar så har de ingen större effekt på tranor utan mer på min stackars hundkrake som aldrig får kissa klart innan det smäller igen och han kommer farande upp på trappan för att söka skydd bakom mina ben. Jag undrar hur mycket det är ok att smälla på ett dygn egentligen? I år har det dånat mycket mer än vanligt och det börjar gå mig på nerverna.

Det värsta med hösten är dock ljuset. Det där speciellt ljuset som blir en solig septemberdag har en förmåga att utlösa migränanfall hos mig om jag glömmer solglasögonen och det kan jag ju lätt tänka mig att vara utan. När andra njuter av solen tänker jag bara "Åh nej!!! Det här kommer inte sluta väl."

Så var det sagt också.

Men hösten är ju även svamp och äppeltider så i eftermiddag blir det nog en tur till svampskogen. Kanske har trattkantarellerna tittat upp nu. Mums!

Kvinnofälla???

Det börjar kännas väldigt påtagligt nu att vardagen knackar på dörren. Inte den vardag som jag älskar och som innebär att jag får vara hemma med min skrålla, utan den vardag när man måste gå till jobbet, hämta och lämna på dagis och den lilla bubbla vi lever i nu ska spräckas. Jag är inte road. Inte alls.
Jag vill så gärna bevara våran nuvarande tillvaro, men det funkar ju inte så, som alla vet.
Igår kväll lyssnade jag på Karlavagnen en stund och det råkade handla om hemmafruar/hemmamän. Tänk ändå om man hade råd med det, funderade jag. Om man kunde göra som man gjorde förr och stanna hemma med sina barn. Jag skulle inte ha något emot det alls. För om det vore som förr så skulle alla andra mammor också vara hemma så det skulle finnas andra att bubbla med en stund och andra barn att leka med. Kvinnofälla säger dom som vet. Ja men är det inte en kvinnofälla att vi MÅSTE vara så frigjorda och göra karriär att vi lämnar våra barn på dagis när vi egentligen inte vill. Bara för att ekonomi och samhälle inte tillåter något annat? Var finns valmöjligheterna?
Så länge man inte har något val så är det inte en frihet. Oavsett om man är typen som vill jobba eller stanna hemma.

Välkommen till Bikupan

Så har vi då hälsat på på Novas dagis för första gången. Nästa vecka börjar inskolningen på riktigt och det känns helt ok nu. Nova blev jättearg när vi skulle åka därifrån idag och det är ju alltid ett gott tecken. Jösses vad hon krånglade för att slippa bli fastsatt i bilbarnstolen.

Personalen verkar över lag jättegullig och Nova visade inga tecken på blyghet utan plöjde rakt in bland leksaker och barn. Det var väl bara snusmumriken som fortsätter att ge ett inte allt för positivt intryck. Men man kan ju inte älska alla här i världen och för min del får det vara hur det vill så länge hon är bra med barnen. En liten tanke är dock hur viktigt det första intrycket ändå är. Att känna sig välkommen och positivt bemött är jätteviktigt för hur den fortsatta relationen kommer att se ut. Något vi diskuterat många gånger på mitt eget jobb och som jag nu verlkigen kan se vikten av ur ett annat perspektiv.  

Nu sitter jag här med en lunta med papper som ska fyllas i och har till uppgift under veckan att köpa nya gummistövlar och en regnjacka samt namnmärka kläder och skor. Det är minsann inte bara att börja på dagis.

Var fan är mitt FM-band...

Slog på radion idag och där det tidigare sändes Lantz i P4 så satt nu istället Magnus Uggla på hennes plats. Av alla människor. Jag gillar inte Annika Lantz speciellt mycket utan tycker att hon är rätt skränig och skrattar för mycket åt sina egna skämt, men snacka om att gå från pest till kolera. Allvarligt, varför får karln öppna munnen överhuvudtaget???

Efternamn och tvättmaskinsförsäljare

Nu är det äntligen klart! Skatteverket har bara tagit drygt en månad på sig att registrera vårat giftemål och nu har jag officiellt bytt efternamn. Man kan ju inte anklaga dem för att vara snabba skattmasarna, men vi kan väl säga att de gjort arbetet mycket grundligt för att inte vara allt för hård mot dem.

Det är i allafall skönt att det äntligen är registrerat så jag vet vad jag heter på riktigt. Det har varit lite knepigt att liksom vara gift fast ändå inte på papper. Vad ska man presentera sig med då liksom? 

För övrigt så är detta den stora tvättardagen. Tvättmaskin Candy blev inköpt igår och Mr P installerade den under kvällen. Så nu får den snurra tvätt efter tvätt efter tvätt. Jag visste faktiskt inte att man kunde samla på sig så in i nordens mycket smutstvätt på bara fjorton dagar.

Inköpet blev en ganska irriterande historia. Jag avskyr säljarpersonligheter över lag och lyckades ju naturligtvis få tag i en sån där riktig säljartyp som inte förstår ett nej. Han tyckte att vi skulle inhandla en extra försäkring för en premie på 1250:-. Av de 1250:- skulle vi få tillbaka hälften. Låter ju bra, men haken var bara den att jag då var tvungen att inom ett år handla för ytterligare 5600:- för att på så sätt få tillbaka pengarna i form av rabatter.

Det inser man ju ganska snabbt att tvättmaskinen skulle bli dubbelt så dyr i slutänden om jag nu ville ha tillbaka premiepengarna, så jag tackade raskt nej. Till min förtret så jobbar då den lilla säljaren stenhårt på att få mig att ändra uppfattning genom att tala om allt hemskt som kommer hända min maskin de närmaste fem åren och att jag då måste släpa maskinen fram och tillbaka till butiken. Jag fortsatte enträget att artigt tacka nej, men utan att nå fram till nissen bakom disken. Till slut blev jag arg och fräste åt honom till Mr Ps förtjusning.

Medan vi lastade tvättmaskinen på släpkärran så stod maken glatt och härmade mitt irriterade nejtackade och skrattade förtjust. Tur att man kan glädja varandra i äktenskapet.

Men inköpt blev den och jag ska nu ta och slå på ännu en tvätt...

Nova inspekterar nyheten i badrummet. Vad är det här för något???

Absolut nada och en tvättmaskin

Det finns inte så mycket att säga om aktiviteterna de senaste dagarna av den enkla anledningen att de har varit obefintliga. Nova hade mycket riktigt tredagarsfeber och är nu feberfri men ganska prickig. Tyvärr verkar hon inte riktigt vilja pigga på sig och är gnällig, klängig och sover väldigt mycket. På nätterna vaknar hon ett antal gånger och är ledsen och jag misstänker att det beror på ännu en kindtand på väg. Hon vägrar tandborstning som hon annars älskar och kan utan synbar anledning börja storgråta. Riktigt jobbigt för hela familjen. Sömnbristen hos mig och Mr P börjar kännas ordentligt och en molande huvudvärk av spännaningar i nacke och axlar av allt bärande på Nova gör att jag känner mig rätt grinig och orkeslös. 
Det, för mig, roliga inslaget denna vecka blir inköp av ny tvättmaskin med integrerad torktumlare. Den gamla packade ihop och gick i strejk förra veckan och nu står jag med ett berg av tvätt som väntar på vatten och tvättmedel. Den nya maskinen ska instaleras i badrummet istället för i källaren och det ska bli riktigt skönt att slippa släpa ner tvätten i det fuktiga otäcka pannrummet. Där vill man inte vara en sekund längre än nödvändigt kan jag lova. Så nu ser jag fram emot att lägga i tvätt direkt från tvättkorgen och in i min nya fina tvätt/tork-maskin. Tänk att en tvättmaskin kan göra en så glad.  

Campingliv och feberhetta

Jajamensan, nu är vi campare på riktigt. Vi åkte nämligen på premiärtur med husvagnen i helgen med destination Söderköping. Egentligen hade vi tänkt åka först på lördagen, men vi ville iväg och bestämde oss för att dra direkt när Mr P slutat jobba på fredagseftermiddagen istället. Resa och uppställning på campingen gick över förväntan och efter det att Nova somnat gott i sin resesäng så spelade vi skitgubbe halva natten och bara mös.

På lördagen vaknade Nova och kändes brännhet. I husvgnen hängde hon som en liten chimpansunge på mig och gnällde, men så fort vi kom ut i vagnen så blev hon lugn och så tillfreds som man kan vara när man håller på att brinna upp. Första stoppet på promenaden fick därför bli apoteket för inhandling av en ny flaska barnalvedon. Vem tänker på att ta med sig det för ett par dagar borta liksom?
Sedan gick vi omkring och tittade på alla vackra gamla hus, åt glass och matade änder (det sistnämnda för Novas skull "anka, kvack kvack") hela dagen och kvällen. Nova sov eller satt och kikade utan att säga ett pip på hela dagen.

Söderköping visade sig i allafall vara en jättemysig stad och det fanns gott om små smala gränder mellan trähusen att utforska. Även campingen var liten och mysig och vi trivdes med tillvaron på det stora hela.

Natten blev sedan mer eller mindre vaken. Nova vaknade ideligen och var ledsen. Mr P och jag turades om att trösta och vid fyratiden somnade hon tillslut tätt intill mig.

Jag behöver väl inte säga att vi var toktrötta alla tre när vi skulle packa ihop och åka hem?
Nu är vi i allafall hemma igen och febern tycks inte vilja ge vika. Skruttan vill vare sig äta eller dricka och sover mest. De korta vakna stunderna kämpar vi med att hitta något som hon kan tänka sig att dricka. Stackars liten. Jag hoppas att det är Tredagarsfeber som hon fått, för då borde det vända idag.   

Husvagnsägarna planerar

Tisdagen visade sig bli en högst stressig dag med diverse obehagliga inslag som det nog inte är lämpligt att delge er här, men efter mycket om och men så for vi iväg mot Borensberg (av alla ställen) för att titta på husvagnen. Ett äldre par som inte längre klarade av att bo i en vagn av äldre modell på grund av diverse kroppsliga åkommor mötte upp oss och det bar av mot uppställningsplatsen. Efter en hel del tittande och kliande i huvuden så slog vi till och när ägarbytespappret var ifyllt och plånboken var tömd rullade vi hemåt med våran allra första campingvagn. Kanske den sista också, men jag tror inte det.
Det blev en Polar 500 -84 i mycket bra skick. Nu planeras den första turen och jag ser fram emot den med en barnslig förväntan. Tänk vad härligt att bara rulla iväg och koppla av.
En mycket liten yta lockar faktiskt något enormt när man ägnar all sin vakna tid åt att jaga efter en nyfiken 1-åring.
Jag ser fram emot att få strosa runt på smågator på dagarna och äta glass, mysig middag och efter det att skrållan lagt sig så blir det ett glas vin tillsammans med maken och en kortlek. Kan det bli bättre? Livet på en pinne.
De senaste dagarna har jag gått runt med en molande huvudvärk och axlarna någonstans uppe vid öronen. Stress och ett evigt lyftande upp och ner på Nova har satt sina spår och ett par dagars bara vara känns som rena himmelriket. Här ska campas!  

Det går tungt just nu. Riktigt tungt. Hur jag än försöker att ta mig för något vettigt så kommer jag ingenvart. Det är lite som att vada i lera. Man strävar frammåt, men leran suger tag och drar en tillbaka. Så jag förblir sittande. Kanske är det för att vi har alldeles för mycket som måste göras eller så är det helt enkelt det grå, blåsiga och mörka vädret som gör det. En kombination kanske. Jag borde grundmåla panel, röja i garderoberna som förvandlats till ett rent mayhem, städa, vika tvätt, osv osv. Listan skulle kunna göras oändlig. Nej, lite mindre energi på gnällande och lite mer på görande så ska jag väl åtminstonde få någonting gjort idag.

I eftermiddag/kväll ska vi i allafall göra något roligt. Vi ska köpa husvagn. Vi har pratat om det i drygt ett år nu och idag är det alltså dags. Vi hittade en i alldeles rätt prisklass och årsmodell på blocket och idag ska vi alltså åka och titta på den. Om inte bilder och beskrivning är helt missvisande så slår vi till utan vidare diskussion. Jag berättar mer sedan när köpet är genomfört. Vem vet, det kanske inte blir något i slutänden och då är det ju onödigt att lägga ut texten om det.

Daycare time.

Jag ringde till Novas dagis idag för att höra hur det skulle bli med inskolningen och så. I andra ändan svarade "Lena" och lät inte som den gladaste dagisfröken genom tiderna direkt. Redan där kände jag motvilja. Jag hade väntat mig en glad, tillmötesgående, hurtig fröken och fick istället prata med en snusmumrik. Hon talade raskt om för mig exakt när, var och hur vi skulle infinna oss och så var det med det. Jaha...
Nu kom ångesten. Jag har tagit hela dagisgrejen med ro, men nu känner jag helt plötsligt panik. Vart har tiden tagit vägen? Ska jag lämna min lillflicka på dagis redan? Jag vet att det kommer att gå bra för hennes del, men jag kommer ändå att storgråta när jag kommer ut i bilen efter att ha lämnat henne ensam kvar för första gången. Tankar om att jag inte kommer att finnas där när hon slår sig, eller om någon inte är snäll rusar genom huvudet. Istället för mig ska snusmumriken göra allt det där. Jag hoppas att mitt första intryck är åt h-e fel.  

Det var värre förr!!!

Idag är jag visst en riktig liten åsiktsmaskin, men jag kan inte låta bli att bli lite trött när jag under eftermiddagen lyssnar på radion. Ämnet för dagen är att de fria busskorten ska tas bort för länets gymnasieelever. Vem som har rätt och fel i ämnet tänker jag inte fundera närmare på, utan det jag reagerar på är lyssnare som ringer och mailar in med samma budskap om och om igen: "Det är väl bra att ta bort busskorten för när JAG var ung då fick man minsann GÅ i snöstorm och hällregn och vara riktigt miserabel." Jaha, så budskapet lyder alltså att bara för att det liknade skit för dig att ta dig till skolan så ska det minsann vara så för alla i all framtid? Eller? 

Apropå minkfarmar

Sedan igår så talas det om minkfarmarnas vara eller icke vara på nyheterna och på communitys. Jag brukar inte ge så mycket för djurrättsaktivister och deras organisationer. Jag anser dem mest vara ett gäng överspända idealister som borde lägga sin energi på vettigare saker och i mångt och mycket ta reda på mer fakta innan dom ger sig på folk. Och absolut fundera över sitt eget beteende i djurens namn. Man kan inte ta sig vilka rättigheter som helst för att man tycker att någon annan gör fel. Väx upp. Men när det gäller minkfarmarna så kan jag dock inte annat än hålla med dem: Stäng ner!
Detta av den enkla anledningen att det inte finns någon som faktiskt behöver en minkpäls. Inte en endaste människa har ett behov av en sådan päls, så varför ska man då ha dessa farmer där djuren lever hoptryckta i små burar och har allt annat än en trevlig tillvaro. Varför står ägarna till uppfödningarna och argumenterar för en verksamhet utan nytta med näbbar och klor och försvarar något oförsvarbart. När jag lyssnar på deras argument så börjar jag i mitt inre höra banjomusik och ord som hillbillies poppar upp. Nej, stäng skiten.

Kontakt

Det har, utan att jag märkte riktigt när det hände, uppstått en helt ny kommunikation mellan oss och Nova. Helt plötsligt besvarar hon mina frågor genom att visa mig sitt svar. "Nova, vill du duscha?" Jajamensan, hon tultar raskt iväg mot badrummet. "Ska vi gå ut?" Japp, skorna plockas fram och hon ställer sig förväntansfullt vid ytterdörren. Inom mig jublar jag. "Yes! Hon förstår!!!"
Väl ute så pekar hon mot kohagarna och säger "Uuuu!" för att tala om att det är korna hon helst vill se. Efter en stunds lekande så trasslar hon sig upp för trappan och lägger händerna på ytterdörren som för att säga "Mamma, jag vill gå in nu". När lärde hon sig allt det här? Jag vet inte, men det är helt underbart att kunna få svar som jag förstår och att hon till en liten del kan visa mig vad hon vill. Älskade unge!  

Jag kanske skulle skriva några rader om helgen som varit. På lördagen var vi på bröllop. Ett riktigt bröllop med kyrka, präst, bröllopsmiddag och allt sådant som vi själva valde bort. Ganska lustigt på något vis. Just nu liksom.
Det var A från föräldragruppen som skulle stå brud och lite förundrad över min egen reaktion så kunde jag inte låta bli att fälla en tår under vigselakten. De var ju så fina! Och inte minst barnen i familjen i sina små kravatter och smokingar. Mellansonen fick vara ringbärare och det lös om honom hur stolt han var över sitt viktiga uppdrag.
Efter vigselakten blev det en vansinnigt god middag bestående av mördegsinbakad västerbottenost med skagernröra, helgrillat rökt vildsvin med potatisgratäng toppat med diverse goda tillbehör och som avslutning en vit chokladpannacotta med björnbär och hallon. Känner mig manad att nämna menyn eftersom det var bland det godaste jag ätit på länge.
Eftersom att mamma var hemma hos oss och passade Nova så avvek vi dock efter middagen. Vi längtade båda efter vår lilla skrutta och med tanke på hur ilsken och prövande hon varit dagarna före så fanns en viss oro där för att hon skulle ha kört slut på sin mormor. Väl hemma visade det sig att hon skött sig exemplariskt, redan somnat och mormor var glad. Pust.

På söndagen bar det av mot Järnboås. Av alla ställen på jorden. Visserligen en mycket vacker plats, men med ett läge som nog bäst kan beskrivas som mitt i ingenstans. Hursom så var det Larsmäss som stod på schemat och eftersom de i år firade jubileum så satsades det extra på barnen. Nova spanade lyckligt in hundar, hästar och kaniner innan det var dags för hennes stora favoriter: Mora träsk. Hon kan lyssna på dem i all oändlighet, men tyvärr så var hon lite för trött när det väl var dags så tålamodet tröt mellan sångerna.
Jag undrar vad det är med just Mora Träsk som kan trollbinda små barn så. Enkelheten? Kanske. Hur som så var det en mysig dag för hela familjen och ett alldeles utomordentligt sätt att avsluta semestern.