En ängel vid min sida?

Idag var jag nästan redo att attackera den däringa läskiga och värkande pingisbollen (förövrigt numera i storlek mandarin...) själv med en stoppnål eller dylikt. Bara det slutade sprängvärka. Men klok som jag är så lät jag bli. Fru Doktor ringde enligt överenskommelse och gav mig en tid runt lunch för kontroll av mandarinen. Eftersom jag för dagen lämnat bilen på verkstad så ringde jag mamma för hjälp med skjuts. Och tur var väl det. Någon kanske visste att det var för det bästa?

Väl framme hos Fru Doktor ville hon att även Herr Doktor skulle ta en titt, så vi visades en plats i akutrummet för böldförevisning. Herr och Fru Doktor "Hmm..."ade, klämde och tyckte båda att det var dags att punktera och försöka dra ut innehållet ur mandarinen. Sagt och gjort. Med mammas hand i min så påbörjades stickandet. Bedövningen var värst. Fy för Sören vad det gjorde ont. Där meddelade jag raskt att jag tyckte att vi nog skulle strunta i det här och åka hem istället. Kanske söva ner mig och ta bort hela rasket vore en bättre idé? AAAAJ! Tur att ingen lyssnade...
Därefter vet jag bara att det ringde och susade i öronen, känsel i händer och fötter försvann och illamåendet tilltog i styrka. Mängder av mandarininnehåll drogs och klämdes ut varefter man satte ett drän så att det som är kvar ska kunna rinna ut av sig själv. Mysigt va?
Jag låg kvar på britsen länge efteråt i väntan på att svimningskänslan skulle avta. Mamma är som tur är så långt från en mes man kan komma och med sitt yrke som USKa på en intensivvårdsavdelning så stod hon där vid min sida och höll min hand medans de stack och klämde och hade sig.
Det kändes som att det var en mening med att jag inte hade någon bil och att jag därmed inte var ensam och dessutom skulle köra efter den här pärsen.
Väl hemma igen kändes det rätt ok förutom att det stretar och drar i snittet under alla förband. Så på eftermiddagen åkte Mr P och jag för att hämta min bil på verkstaden. Och än en gång undrar jag om det inte var någon med mig som inte alls tyckte att det verkade som en bra idé. När vi näääästan var framme vid verkstaden ringde de därifrån och meddelade att bilen inte var färdig och skulle kunna hämtas först imorgon. Så vi vände om och rullade hemmåt. Efter en stund kände jag mig åter yr i huvudet och illamående. Så pass att jag några kilometer från hemmet satt med huvudet ner mellan knäna och fokuserade på att andas. Tänk om jag suttit bakom ratten...  

Ajajaj bröstböld var det här.

Jag äter penicillin. Igen. Jodå, den groteska bröstbölden har gjort ett återintåg i mitt liv för tredje gången. Om man inte vet vad en bröstböld är för något så kanske man helt enkelt ska skatta sig lycklig och inte fundera mer på den saken. Kanske rent av sluta läsa nu?

Hur som helst så började det värka och ha sig i förra veckan. Den här gången tänkte jag att jag skulle vara lite smartare än förra gången och pallra mig iväg tll Fröken Doktor omgående. Så i fredags blev det en tur till nämnda Fröken och efter en del "Hmm..."-ande och smärtsamt klämmande och petande fick jag gå hem med ännu en dubbeldos Heracillin och denna gång även en remiss till mammografi. Jag frågade om det enbart är "elaka saker" man letar efter då mina taxöron skulle klämmas ihop i röntgenmaskinen och fick svaret att "Jo, det är nog så att det är det vi ska titta efter." Jaha. Inte nog med att man har bröstet fyllt av var, vi ska leta efter cancer också. Jaha...
Hem gick jag i allafall och började knapra medicin och sörpla Proviva, men utan önskat resultat. Bölden som tidigare var stor som en halv pingisboll har under helgen vuxit till storleken av en hel pingisboll. Om man känner mig så vet man att en grotogrej i storlek av pingisboll i ett taxöra är rätt stort. Och smärtsamt ska jag tillägga. Jävligt smärtsamt.
Så på måndagmorgonen så fick det bli ännu ett telefonsamtal till vårdcentralen. Denna gång jobbade inte Fröken Doktor utan jag fick istället en tid hos Fru Doktor. Fru Doktor "Hmm"-ade och klämde även hon innan hon lyfte luren (läs: headset) för att ringa infektionskliniken för att få råd.
Under samtalets gång så förstod jag mycket väl vad det till stor del handlade om.
"Abscess ja...hmm...Mammografi? Inte än nej, men remiss är skickad...CRP? Nej, men jag kan ju ta...Jo...röntgen beställd ja...hmm...ja...Men jag kan alltid pröva Dalacin?...Ja, men då får vi se då. Tack." Fru Doktor så minst sagt bekymrad ut när hon la på luren. CRP togs, men visade inte på någon större höjning  (10) vilket gjorde att Fru Doktor såg ännu mer förbryllad och bekymrad ut. Så med en dubbeldos Dalacin på recept så lovade hon att ringa mig för att kontrollera hur det hela fortlöper under torsdagen. 
Mer penicillinknaprande och Provivasörplande att se fram emot. Härligt.

Det jobbigaste i kråksången är inte värken och det faktum att det är fullt av var och snusk i en kroppsdel som borde vara allt annat än varfylld. Varför envisas de med att hela tiden nämna denna mammografi och letande efter en orsak som jag inte ens vill uttala? Min skräck. Jag vet mycket väl att det inte är någon idé att oroa sig i onödan och måla Fan på väggen och allt det där, men vad hjälper det? Med gigantisk pensel målar jag FAN med ilsket rött på den största vägg jag kan hitta. Och oroar mig.
Och kom nu inte till mig och säg att det visar säkert ingenting och du kan vara lugn etc etc. Var hellre tyst, för det finns inget värre än folk som säger att man inte ska oroa sig när man baske mig inte kan låta bli. Och de gånger i livet som jag tidigare har fått höra att jag inte ska vara orolig i onödan så har oron visat sig vara högst befogad, så på något vis så känns det lite olycksaligt att säga dom där orden. Så i tystnad så väntar jag. Och äter Dalacin för fulla muggar. Ge dig nu ditt förbannade fanstyg och sluta värka!

När dagis är allt annat än kul

Nova har alltid älskat att gå på dagis sedan hon började. Hon har glatt sjungit "Dagis dagis dagis" på vägen dit och var besviken varje gång vi passerade utan att stanna just där när vi skulle åka någonstans. Efter semestern har detta dock ändrats. Hon vill för allt i världen inte åka dit. Storgråtandes klamrar hon sig fast likt en koala vid mig och vi har ett elände att få loss henne. Dagispersonalens lösning är därför att Nova som tidigare började klockan 14 på eftermiddagarna nu ska börja redan klockan 11.
Så idag stod jag åter där med mitt förtvivlade barn och kunde inte låta bli själv att undra varför jag lämnade henne när jag inte ens ska jobba än på flera timmar. Med tårarna brännande bakom ögonlocken sa jag mitt hejdå och vände på klacken medans Nova stortjöt bakom mig.
Väl hemma igen lät jag tårarna svämma över en stund. Ibland måste de få komma.

Själv tror jag inte alls på förskolans lösning. Jag tror helt enkelt att hon inte känner igen sig riktigt och saknar alla sina kompisar som nu efter sommaren flyttat upp till andra grupper på grund av trycket på platser i de minsta barnens grupp. Så nu är hon i det närmaste ensam kvar av de barn som hon är jämngammal med och som hon träffat ända sedan hon var runt tre månader gammal. Först på öppna förskolan och så sedan på förskolan. Nu borrade hon in ansiktet i min axel och sa "Läskigt mamma! Läskigt!" istället för att glatt strutta in och börja leka. Min lilla lilla älskade unge.