Tankar som rusar

Mitt huvud är tomt. Eller ett virrvarr av tankefragment snarare. Orsak? Sömnbrist. BVC-sköterskan förklarade för mig utan att jag ens behövde säga något om hur jag känner mig. När jag berättade att lilleman äter med tvåtimmarsintervall dygnet runt sa hon bara: "Du vet, när soldater torterar sina fångar i krig så väcker de dem med samma tidsintervall. Det är inte konstigt om du vill gråta bara någon tittar på dig." Det kändes så skönt att hon la till det sista. Som en bekräftelse att det är helt ok om jag känner för att klappa ihop lite ibland. Sömnbristen i sig kan jag hantera, men att dessutom ha en enerigisk 3-åring som måste få sitt i form av bekräftelse och uppmärksamhet är precis så tufft som jag trodde att det skulle vara. Det känns som om huvudet håller på att koka över fullständigt när hon studsar runt och pratar om allt mellan himmel och jord i ett turbotempo. Tanken vill liksom inte riktigt hänga med och alla ljud dånar som en elefanthjord i min hjärna. Som att rusa en motor tills den nästan exploderar. Det är tur att jag har så fina och underbara barn som jag har (ja jag är partisk i frågan) annars skulle jag nog bli tokig.

I övrigt så vägde Tim nu hela otroliga 3000g. Han har alltså ökat 530g på två veckor! Och växt tre centimeter. Nu är han 47cm lång/kort. Det syns med andra ord på vågen att han äter så mycket och ofta som han gör. Min lilla knubbis.

Kan vi vända på det?

När man får barn säger alla vänner mycket omtänksamt samma sak, via SMS eller facebook då förståss: "Hör av dig när det lugnat ner sig." Men det är ju just det att ALLA säger just så. Så där sitter man i lite väl mycket av lugnet och ron med mängder av telefonsamtal som ska göras. Det är som sagt omtänksamt, men ack så opraktiskt. Nu blir det ju liksom alla på en gång i allafall och jag måste själv styra upp det eftersom ingen vill störa och tränga sig på. Så nu säger vi så här: Ni stör inte, har jag inte tid så ger jag sjutton i att svara just då. Försök igen om en stund så har jag släppt bajsblöjan eller nappflaskan. Jag har bullar i frysen, kaffe i burken och massor med tid så det är bara att komma förbi om ni känner för det. Dörren står alltid öppen för mina vänner, nära och kära, så välkomna!

I've got the blues

Nu har Tim varit hemma i en vecka. Det känns inte som det. Jag vet inte riktigt vart dagarna har tagit vägen, men de har i allafall passerat i ett härligt lyckorus. Tills igår då babybluesen slog till som en käftsmäll. Inte så att jag är ledsen över någonting för det är jag då rakt inte, utan tårarna bara strömmade ändå utan att jag hade den blekaste aning om varför. Så där satt jag hela gårdagskvällen när jag väl fått båda barnen i säng och mulade chips, hulkade och blötte ner chipspåsen. Stackars MrP gjorde sitt bästa för att trötsta, men hur tröstar man någon som storgråter utan att vara ledsen? Kändes kanske inte helt normalt om man säger så.... Skillnaden den här gången mot när Nova kom till världen är att jag vet vad det är som händer. Jag har varit med om det här förr och vet att babybluesen vare sig är något konstigt eller helt oväntat. Och att det går över. Den gången var jag rädd att jag höll på att förlora förståndet och hade aldrig hört talas om någon babyblues eller någon tredjedagengråt eller något alls åt det hållet. Jag hade bara hört om idel rosenröd bebislycka, så baksidan av det hela kom som en chock. Nu kan jag ta det med ro och lipa på en stund för att sedan ta nya tag. Jag kan tänka mig att den onda halsen som dök upp under natten bidrog till överkänsligheten och tårarna också. Det känns som om jag har svalt en pingisboll på ena sidan av halsen och det gör ju inte att trötthet och nattvak känns mindre kan jag säga.
Jag trodde dock, allt eftersom dagarna gått, att jag faktiskt helt skulle slippa känslostormar av det här slaget, men tji fick jag. Idag känns det i allafall bättre och tårarna verkar vara slut för stunden. Dagen bjuder på idel uppmuntrande solsken om än kyla så det räcker och blir över. Kvicksilvret har fastnat på -17 grader, så jag och Tim stannar inomhus och ägnar oss åt eldning. Nova gick ut en stund på förmiddagen, men kom snart in igen med äppelkinder och frusna tår. Det kan hända att man känner sig extra frusen om man äter mängder med snö också, vad vet jag. Nu måste även jag stoppa ut näsan utanför dörren en liiiiten stund, för veden kärrar inte in sig själv har jag märkt. Bara att bita i det sura vinteräpplet och hugga i.

Vår prins är här!!!!!!

I söndags klockan 08:07 kom vår lille prins till världen. Jag vaknade 00:15 på natten efter sisådär 30 minuters sömn och undrade vad det var för märklig känsla jag hade nedåt. Varmt och skvalpigt. Hmm...kan vattnet ha gått? Gick på toa och efter en stund var det bara att inse faktum och ringa till förlossningen där en glad barnmorska talade om att jag kunde vänta mig att ett kraftigt värkarbete snart kunde vara igång och att det i så fall kunde gå fort. I annat fall var vi välkomna för kontroll vid 8-tiden. Jag väckte maken och talade om vad som skedde och återgick sedan till porslinstronen för att inte blöta ner hela huset. Strax efter 02 kom första värken och sedan blev det snabbt riktigt tufft. Jag ringde mamma ett par timmar senare och talade om att det var dags att komma och barnvakta. När hon väl stod yrvaken på vår trappa så ville mina ben knappt bära längre vid varje värk så vi for. Fort. När vi kommit in blev det en stund på pilatesboll klistrad vid lustgasen innan det var dags. Och så fick jag äntligen hålla ännu ett älskat litet barn i mina armar. Bara 2450g lätt och 44cm lång och alldeles alldels underbart perfekt.

P g a hans litenhet blev vi tvungna att stanna över natten på BB, lillen och jag. MrP fick inte stanna och jag hamnade på en två-sal med ett par kufar i sängen bredvid. Å så jag längtade hem. MrP, mamma och Nova kom på eftermiddagen och hälsade på så att storasyster och mormor fick träffa underverket. Det blev en lång kväll och natt med eftervärkar och frossa, men i övrigt ha jag mått prima ikapp med mitt lilla matvrak. Väl hemma har vi nu fullt upp med att hitta våra nya platser i familjen och åka på kontroller med lillskrutten som nu fått det vackra namnet Tim. Nu ska vi bara njuta av varandra och mysa.

Skitvecka!!!

Den här veckan går inget vidare. Måndagen mådde jag som bekant pyton och Nova hade massor med energi vilket inte är någon bra kombo, igår åkte jag till barnmorskan vilket visade sig vara på fel dag och idag har jag grälat med Nova hela morgonen och till slut lämnat ett storgråtande barn på dagis eftersom hon inte alls ville gå till skogen. Orsaken är förmodligen att hon hörde förra veckan att fröknarna ringde efter mig när hon var ledsen, men jag missade samtalet och kom alltså inte och hämtade henne. När jag upptäckte att jag missat samtal från dagis och ringde upp hade det vänt och vi trodde att det var frid och fröjd, men det var det alltså inte. "När jag var ledsen kommer inte mamma hämtar mig", var hennes kommentar både igår och idag inför dagislämningen. Och jag försäkrar om och om igen att mamma alltid kommer och hämtar henne. Det skär i hjärtat att höra att hon inte litar på att jag alltid finns där. Så idag grät jag när jag åkte hem, med mobilen aldrig längre än en meter ifrån mig. Jag undrar vad det gör mot henne när jag stöter bort henne för att lämna henne trots att hon är ledsen och inte vill. Fröknarna rådde mig att gå trots hennes tårar, men det kändes inte rätt. Det vill jag inte göra om. Usch usch usch!

Om en knapp timma ska jag göra ett nytt försök att komma till barnmorskan på rätt dag och tid. Idag går jag in i 38e veckan och bebis är helt klar. Nu är frågan bara vilken dag han tänker komma. Tänk att vi har kommit ända hit och att vi snart är tvåbarnsföräldrar. Skräckblandad förtjusning är väl orden som beskriver känslan bäst. Barnmorskan och jag ska skriva en sammanfattning idag och mina önskemål inför förlossningen. Sen kan han få komma, för nu vill jag kunna sova utan att vakna av halsbränna och illamående, kunna sköta hemmet utan värk i höfterna och äta mögelosten som jag längtat efter i nio månader. Vem är du där inne som bonkar på mina revben och min magsäck? Hur ser du ut? Hur är din personlighet? Mamma är nyfiken!!! En aning skev mage när han rör sig har jag....

Introvert

Jag har blivit en skummis. Eller det kanske jag alltid har varit, det är ju upp till andra att bedöma, men nu håller jag sakta på att förvandlas till en enstöring. Helst av allt skulle jag bara vilja gå in i mig själv och fokusera på bebisen där inne och stänga ute världen, men det funkar ju inte riktigt. Jag antar att det är lite så man fungerar som människa så här i slutet av graviditeten. Annars kommer det väl sluta med att jag sitter och glor i köksfönstret hela dagarna och schemalägger grannarnas liv med en katt i knät och en papegoja på axeln. Eller en kråka. Ja om det inte vore för makens fågelfobi och kattallergi då alltså.
Jag tänker att jag ska höra av mig till mina vänner, men jag kommer mig liksom inte för. Fast jag saknar dem.
De sista veckornas sjukdomar som huserat i familjen i kombination med att bygga upp en bebis i magen har tagit all ork och jag börjar undra hur i hela fridens namn jag ska hinna bygga upp några nya reserver inför förlossningen. Det började med Novas blåsor i munnen som sedan avlöstes av femte sjukan som däckat hela familjen. MrP är väl den som klarat sig bäst med "bara" trötthet och en svullen hals medan jag är som en däckad host- och snormaskin med termometern i högsta hugg. Nova den lilla stackaren har varit som ett levande uppslagsverk av symtom och vi har ägnat delar av nätterna åt att badda kliande utslag med kallt vatten. Stackars liten. Nu hoppas jag bara att den lille i magen inte har blivit smittad. Jag ringde till MVC, men de hade inga besked att ge mig och hänvisade istället till infektionskliniken. Där fick jag efter mycket om och men besked att den största faran för bebisen var alldeles i början av graviditeten samt mellan vecka 17 och 24, så det skulle inte vara någon större fara. Tack och lov.
Senare fick jag veta att orsaken till att den något äldre generationen aldrig har hört talas om denna femte sjuka helt enkelt är för att den inte fanns förrän man började vaccinera mot de andra fyra barnsjukdomarna dom ger prickar och utslag. Ganska logiskt om det stämmer. Man lär så länge man lever.

Nu ska jag försöka ladda upp lite nya reserver i kroppen och kliva ut ur min lilla introverta bubbla och se min omvärld igen.

Kroppen förändras :)

Hittade den här och blev lite full i fniss.

Den här cirkulerade på facebook på halloween och jag tycker att den passar så bra så ni får våndas över den här också.

Slutkläm

Snart ska jag få tillbaka min kropp. Bebisen och jag ska dela oss i två enskilda individer. Det är något som jag ser fram emot nu. Jag kan inte påstå att jag hör till dem som går runt och småler med rosor på kinderna i nio månader och bara njuuuuter. Jag tycker mest att jag har småkrämpor och oroar mig för än det ena och än det andra. Det är nästan så att det skulle vara något fult att inte älska att vara gravid, eller i allafall att uttala det högt. Men sådan är jag. Det finns delar av graviditeten som jag älskar - att känna en fot sticka ut på sidan av magen eller någon som hickar därinnë lite då och då, förväntan, undran vem den där lilla krabaten är. Men att vara rund, ilsken, gråtmild, ha ont i höfter och rygg, gaser i magen, illamående och gallbesvär är något som jag kan vara utan. Och snart är det dags. Och gud vad jag kommer tycka att jag kan vara gravid i en hel evighet till bara jag slapp värkarna sen när det väl är dags och börjar att bli riktigt jobbigt. Hahaha aldrig är man riktigt nöjd!

Barnmorskebesöket i förrgår gick alldeles strålande förresten. Blodtryck och socker ligger så bra så och lillkillen ligger nu med huvudet neråt precis som han ska. Han har vuxit som han ska och hans puls dundrar på i alldeles lagom takt. Nästa gång ska vi skriva ner mina önkningar och förväntningar inför förlossningen i min journal, så bm tyckte att jag skulle fundera på det tills dess. Det har jag gjort rätt länge nu så jag känner mig ganska solklar över hur jag önskar och hoppas på att det ska bli. Sen hur det blir på riktigt är en helt annan femma, för om det är något som kroppen styr och inte jag så är det just det här. Det är bara att hänga med.

Jag sitter och fösöker fördriva tiden. Klockan nio skulle Nova vara på dagis och klockan 11 ska jag vara hos barnmorskan. Alltså har jag en stunds dötid som inte räcker till någonting alls, men som är för lång för att åka direkt till MVC. Så hej hopp, här är jag på bloggen!

Imorgon går jag in i en ny vecka igen - vecka 36. Alltså är det då helt ok att bli mamma igen om två veckor. Häftigt! Men det kan lika gärna bli om sex veckor... Tänk om man kunde få ett definitivt slutdatum redan från början. Att BF alltid stämmer liksom. Eftersom jag är ett kontrollfreak så gillar jag inte alls att inte veta. Allt från 27:e november till 23:e december är normalt... Jahapp... Bara det inte blir närmare julafton än Lucia så är jag nöjd. Det vore så tråkigt för lillebror att få sin födelsedag så nära jul och sååå sent på året. Vårat andra planerade sommarbarn hahaha.

Lillebror förresten. Det känns som om han kommer att få heta bara Lillebror ett bra tag till. Vi har visserligen en del namnförslag, men inget som känns helt hundra för både MrP och mig, så några beslut är inte tagna. Flicknamn var lättare och hade det blivit en flicka till så hade jag ett namn på lut som Nova skulle ha fått om det inte blivit just Nova. Men pojknamn... Hmm... Vi får helt enkelt spåna vidare och hoppas att vi kan komma överens snart.

Tänkte du komma redan nu?

Jag börjar nästan undra om lillebror tänker komma lite för tidigt. Den sista veckan har jag mått risigt som bara den, utan att riktigt kunna sätta fingret på exakt vad som inte är bra. Det har varit allt från kraftigt illamående på kvällar och nätter till trötthet och allmän olustkänsla. Inatt vaknade jag med ett sjuhelsikes magknip och hela magen var stenhård. Jag sprang på toa ett antal gånger i hopp om att det skulle gå över så enkelt, men utan att magvärken ville släppa. Jag började undra om det var något annat än magknip och om det skulle bli dags att klocka värkar istället. Det lugnade sig i allafall en del och jag somnade om efter någon timma. När jag vaknade imorse så var det med molande värk i nedre delen av magen. Kan inte annat än undra om det är något på gång eller om jag bara är lite upp och ner ändå.
Jag har i allafall få tummen ur och packat förlossningsväskan idag och åkt och köpt en overall till lillen för det hade inte blivit av än. Jag har inte hittat någon jag velat ha när jag tittat runt tidigare, men nu fick det bli vad som fanns. Det blev en liten vit lurvig historia med svans och öron på. Ursöt, men i gruvligt opraktisk färg. Det känns jätteskönt att allt är färdigt nu i allafall för det var sådär inatt när jag låg och undrade vad det var på gång och insåg att jag inte var klar riktigt än. Jag hade då rakt ingen lust att börja packa väskan med den värken. Nu får det bli som det blir. Jag hoppas att han stannar i magen i allafall tre veckor till, men vi får väl se.
Imorgon ska jag till mödravården så får jag se vad barnmorskan säger. Jag hoppas i allafall att skrutten ligger åt rätt håll nu, för det vore ju lite opraktiskt om det startade utan att jag har koll på om han ligger som han ska eller inte. Och att han, om han ligger rätt, isåfall ligger kvar så nu. Vi får se, vi får se...

Höstblåsor och torra nätter

Nu har höstblåsorna invaderat vårt hem. Tror jag i allafall. Nova har elaka blåsor i munnen som ställer till det när hon ska äta och som spricker och blöder lite då och då. Så nu är hon hyperaktiv eftersom hon snällt får stanna hemma från dagis tills dess att hon kan äta ordentligt igen. Själv är jag då rakt inte hyperaktiv så det krockar en aning om man säger så. Höfter och rygg håller på att ta knäcken på mig och jag blir irriterad när det blir allt för mycket tjat om än det ena och än det andra som tvingar ner mig på golvnivå. Jag försöker att hålla humöret i schack, men det är inte alltid så lätt. Särskilt inte när skruttan för hundrade gången samma dag hoppar i soffan eller klättrar på mig som om jag vore en klätterställning. Novas svar på att mamman blir grinig är att hela tiden köra med "Men jag ville ju bara krama/pussa dig mamma." Och så vet hon att jag smälter. En smart treåring har jag minsann.

Den sista tiden har hon inte velat ha blöja på natten längre och natten som var fick hon som hon ville. Jag hade tänkt att jag skulle vänta tills jag hade fått hem några pappersdrag från jobbet att bädda i sängen för eventuella olyckor, men det slutade med att jag struntade i det och levde på hoppet istället. Och ingen olycka inträffade!!! Vid tvåtiden dök hon upp i vårt sovrum och ville sova hos oss och MrP tog då med henne på toa ifall att och sedan sov hon hos oss resten av natten. Det var en stolt tjej som väckte mig imorse och meddelade det stora: "Jag har inte kissat i pappas säng mamma!" Min duktiga tjej!!!
Det känns som väldigt bra timing att vi nu bara kommer att ha ett blöjbarn i familjen. Jag tror att det är det som har sporrat henne också - att bebisar har blöjor och hon är ju stor tjej ju! För det mesta i allafall. Då och då vill hon vara liten liten och talar om att hon är bebis. Jag antar att det är hennes sätt att hantera att hon snart ska bli storasyster. Vad vet jag?

Den stillastående duracellkaninen.

Jag borde ha bloggat oftare. Jag har velat blogga oftare, men jag har inte kommit mig för. Inte för att jag har saknat uppslag och inspiration utan mer för att jag inte hittar ro att sätta mig ner och skriva. Jag har faktiskt ingen ro över huvudtaget till någonting alls. Jag känner mig hela tiden på väg, men vet inte riktigt vart. Jag vaknar med en känsla av att jag måste upp upp upp på morgonen och så fortsätter det hela dagarna. Jag antar att det är kroppen som håller på och förbereder sig på vad som komma skall. Mitt livs maraton för andra gången. 43 dagar kvar. Sug på den karamellen en stund: 43. Plus minus 14 så kan vi landa på så få som 29. Mycket siffror, ursäkta mig.

Jag funderar rätt mycket på förlossningen nu. Hur lång tid det kommer att ta, när det kommer att bli, vilka skillnader det kan bli mot förra gången, om allt kommer att gå bra, om jag är beredd och så vidare. Och däremellan blir jag skräckslagen över att jag inte skulle komma fram till någon förlossning alls. Att något skulle gå fel. Det är inte speciellt rationellt och jag försöker att vara logisk och rationell, men oron finns där i bakhuvudet i allafall. Den eviga oron som jag kommer att ha för mina barn för resten av mitt liv.
Jag har tänkt packa förlossningsväskan ett bra tag nu, men jag kommer mig inte för med det heller. Det känns som om jag borde ha gjort det klart, samtidigt som det känns som att jag har all tid i världen. Nej då, jag är inget kluven alls. Hahaha. Förresten kan jag inte riktigt bestämma mig för vad jag ska ha med mig heller. Och de saker jag säkert vet att jag ska ha med mig kan jag inte packa ner förrän det är dags i allafall, för jag hade väl eventuellt tänkt att jag skulle borsta hår och tänder här hemma ett par gånger till innan dess. Det kommer väl sluta med att jag kastar ner lite av varje i väskan strax innan vi ska åka in om jag fortsätter så här. Fast jag har inga ambitioner att stanna längre än de sex timmarna man måste vara kvar efteråt så det lär ju inte gå åt sådär hutlöst med saker. Om nu allt går som det ska d v s.

Så här står jag nu - alldeles uppsnurrad, men utan att röra mig ur fläcken. Precis som en duracellkanin som fastnat i ett hörn och bara står och trampar på stället. Höger, höger, höger vänster höger...

När saker går mot mig. Ett preggomonsters berättelse.

Igår blev det en dag som jag kommer att minnas ett tag framöver. Planen var från början mycket enkel; lämna på dagis, åka hem och äta en stillsam frukost och sedan snygga till mig lite innan jag skulle glida iväg till MVC.
Dagislämning gick ju smärtfritt, men när jag kommer hem och sätter nyckeln i låset så tar det stopp. Det går på inget vis att låsa upp dörren. Ringer maken som råder mig att greja lite med nyckeln upp och ner i låset. Jag försöker och försöker och försöker, men utan att kunna låsa upp dörren. Baklås. Kallt och regnigt som det var och inte speciellt vettigt klädd så började jag nu frysa ordentligt om tårna. Blodsockret befann sig någonstans i samma nivå och innanför dörren står hunden och skäller. Jag tar ett varv runt huset för att se om det finns någon annan väg som jag kan ta mig in på, men icke. Nu ska vi ha i åtanke att jag är höggravid och smått överkänslig. I normala fall hade jag mest blivit förbannad och försökt lösa problemet på ren ilska, men nu tar jag istället till lipen. Ringer maken igen med krokodiltårarna rullande ner för kinderna; "Kommer du hem och hjälper mig snart? Jag är ju huuuungrig!!!"
Jag hör hur MrP småler åt mitt beteende i andra änden av linjen när han svarar att han kommer så fort han kan, men att han först måste göra färdigt det han håller på mig. Jag piper bara ett barnsligt "NÄÄ!" till svar.
Jag ger upp med dörren och sätter mig i bilen och rullar iväg till macken där jag inhandlar den största mackan jag hittar. Den tröstäter jag sedan i bilen i väntan på inbrottsassistans. Där någonstans så övergår förkylningssnoret till ett ordentligt näsblod och jag bölar en skvätt till.

När MrP väl kommer hem så åker kofoten fram och tio minuter senare är vi inne efter att ha gjort inbrott i vårt eget hus. Jag kastar på mig lite rena kläder och hastar iväg till MVC. Hinner fram med två minuters marginal och så vände dagen till det bättre igen.

64 dagar

64 dagar återstår till BF. 64... Om det är lite eller mycket beror lite på hur det känns för dagen. Idag är det lite. Jag har börjat oroa mig lite smått inför förlossningen nu. Inte för smärtan och så för det har jag ju klarat av en gång förut utan för att jag inte ska hinna med. Alla runt omkring mig tycks nu vilja berätta för mig hur in i nordens fort det gick med barn nummer två. Att de knappt hann känna att det var på gång och sådana saker. Hjälp! Jag ska ju hinna få tag i mamma som ska barnvakta och vill inte föda barn i hallen. Jag kanske kommer stå och skratta åt dom här funderingarna om ett par månader när jag ännu en gång går in på mitt andra dygn med värkar, men man vet ju aldrig.

I övrigt så har det nu gått upp ett ljus att det bor ännu ett så älskat barn inom mig. Det kan ju låta lite tokigt att jag skriver det nu i vecka 30+5, men det är faktiskt svårt att greppa att det bor ett barn som är vårt och som vi kommer att för evigt älska där inne. Man vet att man är gravid och ska få barn igen och allt det, men man greppar liksom ändå inte. Men nu har jag greppat igen. Den där lilla parveln med hicka stup i ett är vår son som har en precis lika stor plats i hjärtat som Nova har. Tänk att en människa kan rymma så vansinnigt mycket kärlek. Tänk så märkligt att hjärtat inte sprängs. Men nej, det finns plats för barnen. Alltid. Nu undrar jag bara vem han är och hur han ser ut, känns och låter. Längtar så efter att få träffa honom på utsidan. Snart så!

Lite MVC och lite jobbtugg.

Det var länge sedan jag var på mödravården sist, men i måndags var jag hos barnmorskan och allt var precis som det skulle med lillskrutten i magen. Han är liten precis som sin syster och mitt SF-mått håller sig långt ner på kurvan, men jag följer min kurva och det är huvudsaken. (SF 25 cm och hjärtslag 140) Skönt att det inte verkar bli någon jättebebis den här gången heller. Nova var med till MVC den här gången eftersom hon var så orolig förra gången när jag kom hem att barnmorskan skulle ha tagit bebisen i magen. Hon var jätteduktig, men en aning överspänd så ddet blev en aning svårt att koncentrera sig på vad som skulle göras och sägas. Så nästa gång ska jag åka själv så jag kommer ihåg att ställa de frågor jag må ha istället för att hålla koll så att Nova inte river inredningen. Nu vet hon ju vad jag gör hos den där barnmorskan och behöver inte längre vara rädd att någon ska stjäla hennes lillebror.
Själv är jag orolig för allt möjligt vid det här laget. Mest knäppa saker som jag vet är irrationella, men som ändå gnager. Förlossningen är väl det minsta bekymret även om jag är allt annat än road över att behöva gå igenom den vansinniga smärtan en gång till. Hur fasen tänkte jag? Jag sa ju förra gången att jag inte skulle göra om det, men ändå så sitter jag här med bara två månader kvar. Ja ja... 
Det är i allafall skönt att kunna ventilera all sin knasiga oro med bm och få bekräftelse på det som logiken säger mig - att jag inte behöver oroa mig. fast den största oron sitter inte i huvudet utan i kroppen. Jag känner mig på helspänn och har svårt att koppla av och den där märkliga rastlösheten vill inte släppa sitt grepp. Herregud människa! Tagga ner!

Nu är sista nattpasset på jobbet i allafall avklarat. Jag kan inte bestämma mig för om jag ska ta semester de sista två arbetspassen eller inte. Å ena sidan så vill inte kroppen riktigt vara med längre och höfterna hänger inte ihop när jag ska röra mig efter ett tungt lyft, men å andra sidan så är jag pengakåt och vill inte tappa de sista kronorna i inkomst. Jag känner mig som en rejäl belastning för mina arbetskamrater just nu eftersom de gör stora delar av mitt jobb åt mig. Inte för att jag bett dem utan för att de så gärna vill göra allt så mycket lättare för mig. Underbara kollegor!
Ibland kan den där hjälpsamheten dock reta gallfeber på mig när jag inte alls vill ha hjälp och då kan jag inte låta bli att lite halvtjurigt upplysa dem om att jag inte är handikappad utan gravid. Fast jag får så klart svar på tal att jag på grund av mitt tjocka tillstånd visst kan räknas som lite handikappad hahaha. Tack för det pärlor! Jag får väl se hur jag gör med de där turerna. Jag har ju en liten stund på mig att bestämma mig. 

Trött

Jag fortsätter att räkna ner antalet arbetspass som återstår innan jag går hem på graviditetspenning. Fyra eller sex stycken kvar beroende på om jag tar semester de sista två passen eller inte. Jag har inte bestämt mig än. Det känns skönt bara att veta att det kanske bara är en vecka kvar om jag väljer att bränna de där semesterdagarna. Särskilt efter en natt som den jag nyss haft. I natt har jag nämligen knappt sovit över huvudtaget och jag är dödstrött. Först hade jag svårt att somna och när jag väl gjort det kom Nova upp till oss och ville sova i våran säng. Hon hamnar av någon anledning alltid i min halva av sängen och med henne knuffandes på mig utifrån och med en skrutt i magen som använde min blåsa som pilatesboll innifrån så ville någon djupsömn aldrig infinna sig.
Skruttan tycks vara inne i en drömperiod och har pratat massor i sömnen under natten. Jag trodde först att hon hade feber så som hon pratade och gnällde, men någon varm panna verkade hon inte ha. Klockan sju gav jag upp och gick ner efter att hon dragit mig i huvudet och pipit: "Jag vill ha min gose!" Nu sitter jag i köket och väntar på att hon ska vakna medan hon nöjt sover vidare med hela dubbelsängen för sig själv. Det är härligt nästan jämt... Tur att man är ledig ikväll.

Sömnstörd och sugen

Jag är nog ett enda så kallat gravidsymtom just nu. Vissa ska vi inte gå in på här, för de kanske inte är de trevligaste, men jag kan säga så mycket som att man t ex som gravid kan jubla efter ett toalettbesök. Resten får ni eventuella läsare räkna ut själva. Det finns annat som vi kan gå in på utan cencur.
En sådan sak är att det har blivit allt svårare att sova på nätterna nu. Höfterna värker så att jag inte kan vända mig ordentligt när jag lägger mig på kvällen, halsbrännan kommer som ett brev på posten om jag försöker mig på någon annan sovställning än framstupa sidoläge åt vänster, lillskrutten spelar fotboll med min urinblåsa varje kväll när jag ligger just på vänster sida och jag drömmer helt galna drömmar som gör att jag vaknar alldeles genomsvett och förvirrad. Det är lagom roligt när man vaknar och tror att maken vill skiljas för att han träffat en elefant i Enköping som han nu tänker starta ett nytt liv med. Det tar en stund innan man har vaknat till så pass att man inser att det bara var en dröm och ännu en stund innan man har skakat av sig känslor av ilska och sorg. Skituppvaknande helt enkelt. Sedan kan man ju undra vad Freud skulle sagt om drömmar som den. Varför just en elefant? Var får man sådant ifrån? Jag tror att Sigge F hade låst in mig på dårhus och kastat bort nyckeln om han hade levt idag. Eller jag hade levt då snarare kanske. Ja ni fattar.

Sedan går dagarna lite dimmiga av trötthet. Jag är glömsk, snurrig (värre än vanligt alltså) och vill mest bara vända mig in i mig själv och fokusera på magen.  

Jag har fått en ny så kallad craving nu också. För den som inte vet vad en craving är så kan jag upplysa om att det innebär att man får något smått religiöst av sektkaraktär, galet och hysteriskt i blicken när man bara måste ha något särskilt att sätta tänderna i och att man lätt skulle kunna bli smått våldsam om någon försöker hindra en att äta detta fantastiska som ingen annan, märkligt nog, förstår varför man bara måste ha. Men man bara M Å S T E!
Jag har undrat varför jag för stunden inte varit sugen på något speciellt som jag var förra gången. Då var det ju äpplen, nudlar och senap som gällde. Inget sådant har jag märkt av den här gången (utom en kortare period av clementinsug), men däremot känner jag en gruvlig avsmak för allt griskött. Bacon, fläsk, fläskfilé och fläskkorv. Urk! Tycker att det luktar just död gris. Och varje gång jag delar med mig av vad jag tycker att det luktar och smakar så blir även maken illamående och sur på mig för att jag tvunget delar med mig av mina tankar. Men nu har alltså ett sug infunnit sig. Som en käftsmäll kom ett enormt sug efter äppelmos med kall mjölk. I massor.
Igår blev jag lite äcklad av mig själv när jag insåg att jag satt i mig nästan en hel stor burk med äppelmos serverat med en liter mjölk på ungefär tio minuter. Inte speciellt nyttigt. Jag vill nog inte veta hur mycket socker en sådan där burk innehåller. Men herre jesus så gott det är!!!!! Mmmmm! Så nu ska jag åka och införskaffa en rejäl hink med det gula härliga moset och sedan äta en rejäl skål. Mums!!! Hallelulja moment!

Boa och bygga

Det kliar i mina boa-fingrar just nu. Jag vill montera spjälsäng och bädda med små små sängkläder, men jag försöker att lägga band på mig själv. Det är 10 veckor kvar och jag ska jobba i två till. Det vore inte klokt att rota runt på vinden och kånka runt på lådor och möbler så länge jag ska orka lyfta patienter. Städningen för två dagar sedan känns fortfarande i höfterna och det säger mig att jag måste ta det lilla lugna. Men jädrar vad det kliar.... Min första lediga dag ska jag dyka ut på vinden och rota runt, för då gör det inte så mycket om jag blir liggande som en padda på soffan ett tag sen. Den stunden får vi väl ägna åt lite stillsamma aktiviteter Nova och jag. Pussla och pärla pärlplattor funkar utmärkt från soffan så det blir säkert bra.

Apropå Nova så har hon nu knäckt gåtan hur barn kommer till världen. Hon har sagt hela tiden att bebisen ska komma ut ur naveln. Ganska logiskt - ett hål in i magen där bebisen ligger och där den lilla mamman dessutom satt en piercing i form av en dragkedja. Men nu har någon av hennes dagiskamrater upplyst henne. När jag klev ur duschen för ett tag sedan så pekar hon på mina nedre regioner och säger:
"Där mellan dina ben ska bebisen komma ut mamma. Ur snippan!" Ja det var ju bara att hålla med om att så ju faktiskt är fallet. Men så klurar hon en kort stund och säger: "Men mamma! Blir det inte bajs på den då???"
Älskade unge, vad svarar man....

Rastlöshet

Jag börjar bli rastlös. Det kryper i kroppen och jag är irriterad, men vet inte vad jag ska ta mig för för att råda bot på känslan. Obehag. Jag kommer ihåg att jag kände mig likadan mot slutet förra graviditeten också, men då var det lättare att hålla rastlösheten borta genom diverse aktiviteter. Nu kan jag ju inte riktigt styra över min tid helt själv som jag gjorde då och den gången var det soligt, varmt och sommar. Nu är det kallt, regnet står som spön i backen och Nova tycker att vi borde leka tåget. Jahapp...

Det ska bli skönt att få tillbaka min kropp snart känns det som. Dt är klart härligt med en liten inneboende, men nu vill jag veta vem han är och få vara jag i mig själv igen. Snurrigt?
Det som skrämmer mig lite inför lillebrors ankomst är babybluesen och alla hormoner som börjar åka berg-o-dal-bana än värre än de gör under själva graviditeten. Jag var inte beredd på det förra gången. Det var det ingen som talade om, så när jag stog där med tårarna sprutande och en barnmorska klappade lite på mig och sa att "Så så det är så här. Det är ju tredje dagen idag" så fattade jag absolut ingenting vad det var hon menade. Nu vet jag och hoppas att det ska bli mindre upp och ned den här gången när man vet vad som komma skall. Ja det lär väl visa sig.

Jag har en pärla i näsan mamma!

Alla älskar Astrid. Jodå, så är det. Vi minns hennes röst när hon läser sagor från vår egen barndom och så blir vi varma i själen och vill ge henne Nobelpriset.
Så jag introducerade Astrid i det här hushållet också och Nova sitter klistrad framför Emil, Pippi, Karlsson och Madicken. Och så lär hon sig allt tok ur varje saga. Hon kan svära som en rallare tack vare Emil, hon kallar mig snorunge och lortjänta tack vare Madicken, hon frågar om hon ska sticka kniven i mig tack vare Pippi och hon petar in saker i näsan. Jojo, tack för det Astrid.
Igår gjorde hon det sistnämnda. Det var inte första gången, men jag har lyckats peta ut stenar och annat ur den lilla nosen vid tidigare tillfällen. Den här gången satt en liten pärla, retsamt synlig, fast och hur jag än försökte så gick den inte att få ut. Det var bara att ringa 1177 och be om råd. Den gulliga sköterskan, som förmodligen var en liten tant i 60-årsåldern med rosiga kinder, i andra änden talade om att det enda som var att göra var en tripp till akutmottagningen för att få träffa en öron-näsa-hals-doktor. Bara att ta ungen under armen och fara in till stan då. Till Novas stora lycka...
"Ja mamma! Vi åker till doktorn!"
På akuten mottogs vi av en sköterska som skrattade gott när jag berättade om vårt ärende. Vi skrevs in och hänvisades till väntrummet. Där var det lika trevligt som det brukar vara på en akutmottagning - slitna galonstolar i 70-talsgrönt, en doft av gammalt kiss och ett och annat ilsket fyllo som egentligen inte ens borde vara där och vars svordomar ackompanjeras av en annan patients väsande andning. Nova blev en aning skraj och det var jag rätt nöjd över. Det ska inte vara kul att åka till doktorn för att man gjort dumheter.
Tack och lov så hann vi bara läsa fyra barnböcker innan det var våran tur att komma in i provtagningsrummet där de nöjde sig med att kolla SAT och puls. Nova frågade ideligen "Det gör väl inte ont?", och gick sedan snällt med på det som skulle göras. De glada sköterskorna tyckte nog att det var ganska roligt med en liten patient som var ovanligt pratglad och nöjd. Så fick vi komma till barnväntrummet där vi var de enda vårdsökande. Skönt. Jag började se basselusker i varje vrå och ville då rakt inte att det skulle vara andra barn med bakterier i närheten. Jag undrade hur mycket sjukdomar vi skulle få med oss hem p g a den där pärlan i näsan.
När vi så fick komma in i undersökningsrummet så pratade Nova glatt på med sköterskan och hade inga problem med att få bedövningsmedlet uppsprayat i näsan. Tänk, man kunde få blått snor!
Doktorn vid namn Johan kom och pillade ut pärlan på ett litet kick. Så förmanade han bestämt Nova och så tummade de på att hon aldrig mer skulle göra om samma sak igen.

När vi kom hem säger lilla skruttan: "Mamma jag äääälskar Johan". Ok, hon är inte rädd för doktorn och hon tyckte att han gjorde ett bra jobb. Jag hoppas bara att hon inte försöker sig på att få åka tillbaka till den snälle doktorn.
Så strax innan hon somnade verkade kvällens upplevelser ha sjunkit in för då kom det: "Förlåt för pärlan i näsan mamma" och så somnade hon. Älskade tokstolla!

Se upp för farbror stork!!!

Jag tittade på Dumbo med Nova ikväll och insåg att Walt Disney i en av inledningslåtarna slog ett ordentligt slag för kondomanvändande. Jag insåg också att jag som barn själv gått runt och sjungit glatt för preventivmedelsbruk. Där ser man. Haha

Se upp för farbror stork
Han är en envis en
Han kommer med paket
direkt från himmelen
Det kvittar vem man e'
Han struntar visst i de'
Kunglighet, får paket
Liksom bagar'n eller smeden

Så se upp för farbror stork
Han kommer dit han ska
och ingen kan va' gömd
Han hittar väldigt bra
Ja ända bort i Kina
För han har ju kraft och ork
Det är bäst att se upp för farbror stork

Så se upp för farbror stork
man finns på listan hans
Ja är man med på den
Då har man ingen chans
För man får inte neka
Alla måste säga ja
Tänk om han kommer hit idag

Det är en riktig monstervecka jobbmässigt den här veckan, men ikväll går jag på mitt sjätte och sista pass för den här omgången. Sedan väntar tre sköna lediga dagar. Vi planerar att använda dem till att måla det sista på huset och rensa inför vintern i trädgården. Skönt när det är klart.
Den här sista veckan har jag mött väldigt många människor i sorg och kris. Det har varit tufft och jag har tagit med mig alldeles för mycket av det hem. Det ska bli skönt att vara ledig och rensa huvudet och ladda om. Det känns som extrema kontraster att möta människor som precis förlorat sina kära när man samtidigt har ett alldeles nytt spirande liv som far runt i magen. Livets början och slut på en och samma gång har nog gjort mig extra känslig just nu.

Beskedet om min graviditetspenning kom i veckan och jag har blivit beviljad. Härligt!!! Nu räknar jag ner på allvar och planerar hur jag ska spendera min lediga tid. Oj oj oj vad det ska bli skönt att få styra tiden helt. Vila när jag behöver och greja när jag vill. Då behöver jag inte längre strunta i göromål hemma för att jag vet att jag kommer få ont och inte klara jobbet. 15 pass kvar!

Småvirriga preggofunderingar.

Det börjar bli lite tungt nu. Magen alltså. Jag har skickat in alla ifyllda blanketter till försäkringskassan angående graviditetspenning och min ledighetsansökan är inlämnad till chefen. Nu hoppas jag bara på att jag snabbt får besked om huruvida jag fått beviljat eller ej, för nedräkningen av antalet arbetspass som återstår har börjat. 16 kvar... Jag skulle kunna ta semester hälften av dem, om jag inte orkar längre.
Det ska bli fantastiskt skönt att få sluta nu. Fogarna värker och de blir inte bättre av att förflytta demenssjuka kan jag säga. Efter ett arbetspass vill kroppen inte alls röra sig som jag vill längre och lagom till att jag har repat mig så är det dags för nästa arbetspass. Dessutom är jag trött och gnällig. Om nu någon lyckats missa det...
Jag går in i vecka 28 nu. Herregud! Bara 12 veckor kvar innan jag håller vår son i mina armar. Om beräkningarna slår in d v s. Märkligt. Jag har lika svårt att föreställa mig det nu som jag hade med Nova för tre år sedan. Det är liksom för stort för att kunna greppa att man återigen ska få ett litet litet underbart knyte i sin famn.

På dom återstående veckorna ska det jobbas fyra veckor till, monteras spjälsäng, tvättas sängkläder, plockas fram barnvagn, samt inhandlas diverse saker typ blöjor, nappflaskor och ersättning. Nej, jag tänker inte amma. Jag vill inte riskera att det går snett med mitt bröst igen lagom tills det faktiskt har upphört med att fylla på sig med snusk. Men det är en annan historia. Ersättning ska i allafall inhandlas.
Julklappar ska köpas så att jag inte behöver bekymra mig över det när man står där och är nyförlöst, mat ska lagas och stoppas i frysen och sedan kommer jag nog på tusen saker till som jag bara mååååste göra när boandet tar fart som värst. Tiden kommer nog att gå ganska fort haha.

Cirkus :)

Cirkus Scott är i stan. Jag har inte varit på cirkus sedan jag var liten så när mamma frågade om Nova och jag ville gå så var jag inte sen att tacka ja. Nu sitter jag trött i soffan och bara myser efter att ha fått se Novas förundran över allt det spännande hon upplevt. Hon borde ha varit i säng för flera timmar sedan, men vad gör väl det. Det är ju inte varje dag det är akrobater och clowner i stan heller.
Orkar inte plita mer idag så här kommer lite bilder istället:

Lagom mycket helg

Det har varit en väldigt lugn och skön helg. Precis vad jag behövde.
Igår var vi dock på kräftskiva med MrPs gamla kompisar från det område han växte upp i. En salig blandning av människor måste jag säga. Det hinner ju hända en del med dem han inte sett på sisådär 25 år. De som kanske en gång var ganska lika har nu blivit varandras motsatser. Det var hur som helst mycket trevligt.
Det hela arrangerades i ett av stans koloniområden så det fanns gott om utrymme för allas ungar att röja loss medan vi vuxna pillade vidare med kräftorna, alternativt det grillade. Barn har ju inte riktigt ro att sitta stilla och äta så länge som oss föräldrar. Solen sken och allt var bara så där lagom.

Idag hade vädret vänt till det sämre, men jag har tyckt att det var rätt skönt med riktigt innesittarväder. Några nya mysiga plädar har inhandlats till soffan så nu sitter jag uppkrupen i ett soffhörn lite lagom insvept medan en nybaddad skrutta ligger i det andra och tittar på Rasmus på luffen. Mysigt! Ibland behöver livet inte vara mer avancerat än så. Bara så där lagom av allt.

Odd Molly-mammera

Ibland när jag träffar andra småbarnsföräldrar så börjar jag att tänka på Mia Skäringer. När jag sitter och känner mig beklämd och inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till omgivningen. För de är bara FÖR mycket. Av allt. Jag tror att det var förra året som jag såg "Dyngkåt och hur helig som helst" på TV där hon i form av Tabitha beskrev "Odd Molly-mammera" (läses så klart på klingande värmländska.) Dessa så väl beskriva mammor som ska vara så där perfekta så att vi vanliga dödliga mammor får mindervärdeskomplex för att vi inte shoppar shoppar och åter shoppar svindyra kläder och saker till både oss själva och våra barn, är välmanikyrerade, vältränade, gått kurs i mindfullness och aktar oss noga för socker i sylten och håller barnen på mils avstånd från glass och godis. För Gud förbjude om vi skulle bryta mot dessa mantran. Fasaden ska till varje pris upprätthållas. Det sköna med slutklämmen var ju dock att fasaden rämnade för de där Odd Molly-mammera. För det är ju bara en fasad. Vem fasen orkar vara så perfekt hela jävla tiden? Inte jag i allafall. Vem bryr sig om utsidan när insidan visar sig vara något helt annat. Nä, Tabitha nu kör vi en gaddning te och är dem vi är istället. Utan fasad som kan rämna och istället en naken sanning där folk får vad de ser. Vare sig mer eller mindre.

Drömmar

Nu börjar det märkas att man närmar sig förlossningen, för nu har drömmarna börjat. Inatt drömde jag att det var dags och jag hade inte varit på MVC och kollat hur barnet låg och var helt säker på att han låg i säte. Ingen ville lyssna när jag försökte förklara att han ligger fel och att jag då rakt inte ville vara med om en sätesbjudning. Hahaha, hjärnan spelar spratt med mig. Antar att just den drömmen beror på att vi var inne och vände Nova innan hon kom till världen. Jag hoppas att den här lille krabaten lägger sig rätt alldeles själv när vi kommer så långt.

Om slempropp och värk.

Känsliga läsare varnas(?) Det var en alldeles för turbulent dag igår för att vara i min smak. Jag har jobbat rätt mycket nu sedan jag började efter semestern och i förrgår kväll när jag kom hem från jobbet hade jag molvärk i magen. Växtvärk eller för mycket tungt lyftande på jobbet tänkte jag, men när jag skulle på toa innan jag gick och la mig fick jag en inte så välkommen överraskning i form av den beryktade slemproppen på pappret. Shit! Vad ska nu detta betyda???
Fram med google för att hitta info om huruvida den kan släppa ändå eller inte och efter ungefär 15 sidor där det stod att förlossningen var mycket nära förestående hittade jag en där det stod att den faktiskt kan lossna ändå och återbildas igen gång på gång. Något som alla dessa vänta-barn-siter borde upplysa om kan man tycka om dom nu ändå ska skriva löpmeter om denna propp... Jag tog hur som helst den sista sidan till mig och gick och la mig, dock smått oroad över värken i magen.

Igår hade jag fortfarande ont i magen när jag vaknade på morgonen och efter telefonsamtal till MVC blev jag hänvisad till förlossningen för kontroll. Förlossningen i sin tur hade fullt upp och skickade mig istället till specialistmödravården där jourläkaren skulle ta hand om oss.
Jag fick tag i mamma som avbröt sina temadagar på jobbet och istället kom och tog hand om Nova. Tack snälla mamma! Jag visste ju inte vad som skulle hända och tänkte inte riskera att skruttan var med om nu allt tänkte gå snett. Väl inne på Spec MV så hade värken i magen släppt av och doktorn kunde konstatera att det inte var någon fara för en allt för tidig förlossning. Molvärken kom sig enligt doktorn förmodligen av att proppen släppt, men inga tecken på att jag tänkte börja öppna mig fanns. Tack och lov! Så jag andas ut och tackar min lyckliga stjärna för att lillen tänker stanna där han ska ett bra tag till. En tur till prematuren är inget vi vill vara med om. Jag kände mig lite dum som tagit upp tid och skrämt upp människor i onödan, men hellre en gång för mycket än en för lite. Hua!  

Bebis vecka 25 (24+0 - 24+6)

Sista semesterdagen

Hua. Imorgon är det dags att börja jobba igen. Jag vill i n t e! Kan man få slippa då? Nähä...
Den sista skälvande semesterdagen har spenderats med att göra absolut ingenting. Skönt.
Gårdagen däremot ägnades åt svampplockning och blåbärsätande. Det blev inte många kantareller i korgen, men väl massor med blåbär i våra magar och både Nova och hunden var lyckliga över att få kämpa sig över stock och sten. Terapeutiskt och meditativt göromål. Idag känns det i fullt så meditativt, men ack så kraftigt i ben och bäcken, men det som inte dödar det härdar. Eller nåt åt det hållet.

Nu ska jag i allafall göra mitt bästa för att hålla ångesten över morgondagen i schack resten av kvällen så hörs vi när jag är tillbaka i verkligheten igen.

Sista veckan i frihet ;)

Nu närmar sig slutet på semestern med stormsteg. Var tog den vägen??? Det känns inte alls som att jobbet lockar det minsta och ångesten börjar komma krypande. Ja ja, än är vi inte där. Några dagars ledighet är det kvar innan allvaret börjar. Jag vet bara inte hur det ska gå, för tröttheten och foglossningem är djävulsk. Om två veckor ska jag till barnmorskan så då hoppas jag på att man kanske kan få lite hjälp att ta udden av det allra värsta.
Usch vad gnällig jag låter nu. Det var ju inte riktigt meningen. Det som är väldigt positivt i kråksången är att Nova får börja dagis igen nästa vecka. Oj så hon längtar dit och behöver det. Det har märkts att hon känner sig ensam och behöver få leka med andra barn. Teaterbesöken under sommaren har varit riktiga höjdpunkter och fina avbrott när hon tröttnat på vuxet sällskap. När vi åkte och badade hos en arbetskamrat och hennes dotter levde med Nova och häromdagen när kusinerna var här var sjukt uppskattat. Hon pratar inte om något annat.
"Ska vi träffa dem igen snart mamma?" är den stående frågan. Vid ett tillfälle drog hon en djup suck och sa: "Alldeles ensam" och såg ut som en ledsen hundvalp.
Nä, dagis here she comes! Dags att röja loss med polarna igen.

 

 

För bara en hundralapp i månaden...

Det är mitt i natten och jag borde ha gått och lagt mig för länge sedan, men jag bara måste plita ner några rader först. Dagens ämne: Hjälporganisationer. Min TV spyr ut bilder på svältande barn och plågade djur efterföljt av budskapet att jag borde bli månadsgivare och i vissa fall även skriva ett testamente som gör att jag även efter min död kan skänka pengar till forskningen. Jag tycker självfallet att hjälporganisationer och forskning är bra och att man borde skänka pengar, men efter ett reklamavbrott där man ombetts att skaffa fadderbarn i Rwanda, Uganda och Peru, rädda cancersjuka barn, förhindra stroke och hjärtinfarkt, ge sjuka barn en enda dag med guldkant och rädda misshandlade djur så undrar jag bara hur i hela friden man ska kunna välja. Om jag vore miljonär så skulle varenda organisation, projekt och så vidare få sin beskärda del, men jag har inte de pengarna. Vem eller vilka ska man då välja bort? De cancersjuka barnen? De hjärtsjuka? De demenssjuka? Bröstcancerpatienterna? De svältande barnen i Afrika? Åsnan med bundna framben? Så jag skänker i slutändan inte en spänn. För jag kan inte välja bort. Men jag har inte resurser att hjälpa alla. Det är en hårt värld.

Men jag har i allafall min poskodlott som jag aldrig vinner något på, men där massor med organisationer varje år får stora summor att dela på. Så därmed dövar jag det dåliga samvetet för att jag inte med den där 100-lappen i månaden skickar lilla X till skolan, ordnar rent vatten åt lilla Y eller hjälper till att lösa cancergåtan. Så. Då var det sagt.

God natt!

Baksidan med att vara gravid.

Att vara gravid framställs oftast som rosenrött och skimrande där den gravida går runt evigt kärleksfullt leende och känner sig vacker och moderlig. Det är väl kanske inte riktigt hela sanningen. Alls... I allafall inte min. Smått narkoleptiskt monster känns väl mer som rätt ord. Det är minsann aldrig någon som talar om att man förvandlas till en gasboll med hemorrojdsalvan i högsta hugg som dessutom kan explodera i ett raseri- alternativt gråtanfall precis när som helst. Mellan anfallen av tårar och ilska så vill man helst ta en tupplur eller två eller tre.
 Den där hyn som skulle bli så rosig och vacker har istället blivit finnig och av och till känner man sig mest som en vaggande flodhäst med värkande fogar. Magen har blivit tjusigt tigerrandig och benen matchar ränderna med sina blått lysande åderbråck. Rosenrött? Inte riktigt va... Snarare lite smått grönaktigt av halsbränna och illamående med en odör av svett eftersom man då och då svettas så att man mest känner sig som en pustande gris. Mmmmm...
Så nästa människa som säger att gravida kvinnor är det absolut vackraste som finns ska jag nog klappa till och skylla på hormonerna. Sen ska jag gråta en skvätt över att jag inte är riktigt klok - på grund av hormonerna.

Men först ska jag gå och kissa. För är det något man gör ofta så är det nämligen att kissa. Någon ligger konstant och petar med en fot, hand eller kanske rygg på urinblåsan utan hänsyn till om det finns tillgång till en toalett eller ej och därmed förvandlas jakten på toalett och kisseri till mina främsta hobbies. Skulle man dessutom behöva hosta eller nysa när man är kissnödig så kan man nästan vara säker på att man ofrivilligt råkar flatuera ädelgaser på ett aningens högljutt sätt på köpet. Och glöm för guds skull inte att göra knipävningarna för annars kan de där nysningarna innebära något betydligt mer synligt än gas när det hela är över. Kniiiiip!
Moderligt och rosenrött med doft av rosa luktsudd var det här.

Och jo, trots allt gnäll och ironi så njuter jag i fulla drag av min graviditet. Jag önskar bara att man för alltid kunde konservera känslan och spara den, för fast man inte tror det så glömmer man så allt för fort. 20 veckor av graviditet kvar att njuta av!!! 

Världen (min egen lilla värld) i bilder

Årets första kantarellskörd :) Hittade dem av en slump vid en kisspaus på väg till...

...Törebodafestivalen med bl a Hoffmaestro på scen. Grymt bra!!!

Magen för någon vecka sedan. Rund som ett klot är ja trallala...

Nova och MrP tvättar hojarna tillsammans <3



Nova och bästisen badar och ror

Min oas. Och karparnas hem.

Och så lite trädgårdsland och rosor...

Bland näsdukar och koksaltdroppar

Snor snor snor och så lite mera snor. Jag sitter i ett hav av hopknycklade pappersnäsdukar och tycker aningen synd om mig själv. Är genomförkyld. Men jag är ändå lite nöjd över att det bara är en vanlig förkylning. Nova har nämligen streptokocker i hårbotten och när min hals började svullna i onsdags var jag rädd att jag skulle ha lyckats få ner dessa basselusker i halsen vilket alltså betyder halsfluss. Men nu har halsen lugnat ner sig och istället är näsan och huvudet totalt igenkorkade med snor. Ja ja, en förkylning kan jag väl överleva. Tror jag hihihi.
Det är lite surt att man knappt får använda läkemedel över huvudtaget när man är gravid. Nässprayer och ipren är inte aktuellt utan jag får snällt hålla mig till alvedon och koksalt. Inte speciellt effektivt, men det är inte så mycket annat att göra. Lillsprattlarn i magen tål inget annat så då är det bara att gilla läget.

Det kickar!

Ännu en milstolpe är nådd i graviditeten. De första sparkarna som kunde kännas även på utsidan kom igår och det ordentligt. Det är visst en stark liten krabat som bor där inne. Det är flera veckor tidigare än vad vi kunde känna dem när jag väntade Nova. Då hade jag ännu inte ens känt de första fosterrörelserna vid samma tidpunkt.
Det var riktigt mysigt att Mr P låg bredvid mig i soffan och kunde få känna han också. Ännu en sak som inte hände förra gången. Då var han på jobbet första gången de små bulorna kändes på utsidan och efter det hade vi fullt sjå med att han skulle lyckas få känna eftersom Nova envisades med att sluta kicka varje gång han la handen på magen. Nu kom det istället några rejäla kickar på en gång. Myyyyys!
Jag vet att man inte kan jämnföra graviditeter, men vad ska man annars relatera till?

Det ska bli spännande att se Novas reaktion första gången hon kan få chansen att känna de små fötterna som gömmer sig där på insidan av mammas mage. Jag vet inte riktigt hur mycket hon faktiskt förstår av vad som sker. Vi fick åka och köpa några böcker om att vänta barn när hon tyckte att mammas mage var läskig och det hjälpte, men att greppa hur ett barn kan växa där inne är inte lätt. Hur som helst så har hon förklarat att det är en trollbebis i magen och att när den är för stor för att bo kvar i mammas mage och kommer ut så ska den bo i Novas mage sen. Jaha, där ser man!

Små aftonfunderingar

Tänk vad tiden går fort. Veckorna rullar på och vi närmar oss halvtid innan förlossningen med stormsteg. Kallelse till RUL har kommit och det ska bli helt ljuvligt att få se undervetket igen. Jag kommer att starta årets semester på en brits med gel på magen. Vilken start! Jag hoppas att hen vill visa upp sig då och visa oss om det är en han eller hon. Vore fint att veta vilken typ av namn man ska grunna på och så blir det på något sätt mer som en person när man vet. Så är det i allafall för mig.

 Den lilla i magen har gjort sig hörd för första gången redan för drygt en vecka sedan och jag funderar allt mer på hur det kommer att bli när denne lilla Någon möter världen. Hur kommer Nova att reagera på att vara storasyster? Kommer det bli ännu en omgång med magont och sömnlösa nätter eller blir det en liten krabat som äter och sover? Who knows.Vi väntar med spänning...!

Just nu har jag gott om tid att fundera över framtiden då jag gjort illa ryggen på jobbet och sedan imorse är förpassad till total sysslolöshet av företagshälsovårdens sjukgymnast. Tydligen har en disk rubbats ur läge och en veckas total vila med liten stillsam träningsregim är ordinerat. Jahopp. Jag som kämpat på en vecka trots ryggvärk och tänkt att jag trots värk inte borde sitta stilla. Ibland gör man sig själv en otjänst genom att vilja och vara envis. De första dagarnas stillhet kan nog bli rätt skönt ändå. Det har varit ett ganska högt tempo den sista tiden och nu blir jag tvingad att slå av på takten helt och hållet och tvärbromsa. Vi får väl se hur det går.

Imorgon är det midsommarafton. Herre jösses vad tiden går fort! Nova har fyllt tre år vilket så klart firades med jordgubbstårta och paket. Mer nöjd än vad hon var den dagen när hon fått sin nya studsmatta och mumsat jordgubbar kan man nog inte vara tror jag. Älskade unge!

Kulan växer och jag kan inte längre dölja vad som är på gång. Det är lite roligt när man ser hur folk uppenbart står och tittar på magen men inte törs fråga rakt ut om det bor någon därinne eller om jag bara har blivit lite för förtjust i glass.

Nojja

Förra gången jag väntade barn så hängde jag konstant i gravidforum på nätet och läste precis allt jag kom över. Jag fick ångest och ågren när jag läste om allt jag kanske skulle oroa mig för och hur man ska leva sitt liv som blivande förälder och som småbarnsmamma. Den här gången är det annorlunda. Visst har jag dykt upp i forum även denna gång, men upptäcker att jag mest blir irriterad på all denna noja som försigår där. Herrejösses, vad har det tagit åt folk?
I sin jakt på att bli den perfekta föräldern, så även redan som gravid, så nojas det över precis ALLT. Är det säkert att äta kinamat? Nej, i Kina äter gravida kvinnor enbart svensk husmanskost... Är det säkert att färga håret? Oh nej, bebisen i magen kommer att suga i sig precis allt genom dina hårrötter och dö färgningsdöden... Hjälp jag har solat! Panik! Öhm...jaha? Vad ska hända förutom att du kan få en och annan pigmentfläck???
Allvarligt! Hur orkar folk oroa sig över så triviala ting? Tänk efter! Varför inte bara undvika de uppenbara riskerna och lyssna på vad de säger på MVC. De talar ju faktiskt om vad man ska undvika och rekommenderar dig sedan att njuta av din graviditet. Det är inte svårare än så. Så så tänker i allafall jag göra. Inget nojande i onödan och så bara mysa med magen i sisådär ett halvår till. För sedan blir det aldrig mer någon mage att mysa med så det är bäst att passa på ordentligt.    

I grossess

It's time to drop the bomb! Min mage är numera ett slott och i slottet bor en liten prins eller prinsessa. I början av december kommer nämligen Novas lilla syster eller bror till världen! I ett antal veckor nu så har jag bara velat få skriva JAG ÄR MED BARN här på bloggen, men eftersom inget dylikt skulle skrivas ner före vecka 12 så har mina fingrar inte fått knappra alls.

Idag har jag varit och gjort KUB-testet. (Kombinerat Ultraljud och Biokemiskt test.) Först var det bara lycka över att se vårt älskade gryn leva därinne. Men så visade det sig att risken för Downs syndrom var hög. 1 på 175. Gränsvärdet för hög risk är 1 på 200. Så idag har det blivit många tårar, mycket tankar som snurrat i huvudet och ett och annat leende över att det lilla grynet lever och sprattlar. Kluvet.
Efter mycket om och men har vi i allafall bestämt att inte göra något fostervattenprov. Om man räknar om risken i procent så är den bara 0,8%. Och som barnmorskan sa så var nackspalten jättefin och inte bred, vilket jag sedan läste mig till att den brukar vara hos DS-barn. Det som drog ner värdet var bio-kemsvaret och det hade dragit ner värdet även förra KUB-testet fast inte alls i närheten av så mycket som nu. Så efter övervägande av alla för- och nackdelar med att göra ett fostervattenprov och få veta svart på vitt, men samtidigt kanske utsätta ett fullt friskt barn för risken för missfall så får högre makter styra över vårt barn och vi lever med tanken på ett friskt barn.

Trädgårdsdesign

Spaden och sekatören går varma just nu. Det nya trädgårdslandet har tagit form och nu ska markduk, pallkragar och grus på plats innan sådd och flytt av vinbärsbuskar. Salixstaketet anlände idag så jag startade dagen med att kapa av 300 skott ett par centimeter. Aj aj aj vad händerna blev möra. Jag undrar om dom kommer att fungera alls imorgon. Nu märks det att Nova börjar bli stor. Hon hämtar egna spadar och hjälper till med grävandet efter bästa förmåga. Utan knot kan vi dona tillsammans en hel dag. För första gången sedan hon kom till världen kan jag både påbörja och slutföra något i trädgården. Härligt! Och världens bästa lilla arbetskamrat har jag!