Getingarnas konung och jag

Jag är livrädd för det mesta i insektsväg. Jag ser dem som små lömska varelser som sticks och bits och kommer krälande när man minst anar det. Min största fiende är randiga inskter. Steklar, getingar och annat läskigt. De gör ont lääänge och de finns i mängder. Därför undrar jag nu hur det kommer sig att den påstått utrotningshotade jätten bålgetingen tycks dras till mig. På förra stället vi bodde började eländet varje år lite försiktigt med några enstaka gigantgetingar under vår och sommar för att sedan braka loss ordenligt i september ungefär. När jag kom hem efter kvällsjobb på hösten så flög de, kröp på husvägg och ytterdörr i hundratal efter mörkrets inbrott. De gillade ytterlyset kom vi på så småningom och jag stod på betryggande avstånd med mobilen i högsta hugg ringandes Mr P: "Vakna! Hjälp, jag törs inte gå in" Kväll efter kväll var det samma sak.
När vi flyttade så tänkte jag nöjt att nu slipper jag dessa enorma bombplansmonster, men se där tog jag fruktansvärt fel. Nu är jag tillbaka på ruta ett och kan inte tända ytterbelysningen om kvällarna för då kommer dessa getnigarnas enorma konungar som ett brev på posten. Igår tände jag istället i hallen för att få liiiite ledljus när jag skulle släppa ut hunden, men lik förbaskat så hör jag det mycket välbekanta brummandet i luften innan eländet far rakt ner i huvudet på mig och jag far ut på gräsmattan med hjärtklappning. Där står jag så och stampar och gör upp en plan för mig själv hur jag ska ta mig in utan att rusa rakt in i en bålgeting eller få med mig några in. Det slutade i en spurt med morgonrocken fladdrandes runt benen.
Läser man på om bålgetingar så står det att de är mycket fredliga som inte gärna ger sig på människor, men det hjälper mig inte ett smack. De är ju för fasen groteska! Om de åter dyker upp i enorma mängder i höst så är det jag som ringer Anticimex för nu har jag fått nog. Utrotningshotade kanske, men inte där jag bor. Inte alls.

Lowbrow goes demented och spöregn

Idag hade vi skaffat barnvakt för några timmar på eftermiddagen för en tur på hojarna till Lowbrow goes demented show. En tillställning som tidigare hållit till i Eskilstuna, men som nu har flyttat hit till stan. Det var ett alldeles för litet område för antalet bilar och hojar som dök upp och ett stort minus var definitivt att alla hojar skulle parkeras utanför själva utställningsområdet. Då ska det icke kallas för bil- och mcutställning. Punkt!
Hur som helst så var det mycket trevligt att tjata lite med gamla bekanta och kika på det ena bygget läckrare än det andra. Lägger upp lite bilder från äventyret senare.
Tyvärr så blev det som det alltid blir när jag och Mr P ska åka hoj - spöregn. Tack och lov bara på hemvägen, men det räckte. Blöta som dränkta katter rullade vi in på parkeringen hemma och Mr P svor att "Nu får det vara nog! Nu åker skiten ut på Blocket så köper jag en bil istället!!!"
"Jaha, ska jag vara hojåkare själv då?" svarade jag. Fick ett jakande svar, men några timmar senare tror jag att det värsta lagt sig och hojen får vara kvar ett tag till. Gött, för jag vill då ha sällskap på vägarna.

Fyra trappsteg

I fredags så blev det en tur till badhuset med mamma och skrålla. Efter en bra stunds plaskande och skrattande i bassängen så bestämde vi oss för att det var dags att fika. Längst bort i ena hörnet fanns barnstolarna placerade och jag går med skrållan på armen för att hämta en.
När jag lyfter ner stolen jag ska ha från stapeln så tar jag ett steg bakåt - ut i tomma luften. Bakom mig visar det sig vara som en vallgrav med en smal trappa och för varje steg jag far ut för så har jag bara en enda tanke i huvudet: "Håll dig på benen! Håll dig på benen och släpp för guds skull inte taget!!!" Nova kastas än hit och än dit i min famn innan vi har kommit ända ner i trappan. Fyra stenhårda steg som kändes som en evighet, men på något vis så stod jag upp med en smått chockad Nova tryggt i famnen. Fråga mig inte hur jag bar mig åt. Det tog säkert en halvtimma innan jag hade slutat skaka. Tänk om jag hade fallit. Tänk om jag hade tappat taget... Hemska tanke! Misstänker att det kommer att bli en och annan mardröm fram över.

Släpp ditt bord och gå!

Idag skedde ett litet mirakel. Nova kunde gå! Bara sådär så släppte hon bordsskivan och tog några steg på egen hand för att kunna dela med sig av sina klossar till sin pappa. Och sedan hade det släppt. Under hejarop och applåder från stormförtjusta föräldrar så tog hon det ena stapplande steget efter det andra över vardagsrumsgolvet och lös ikapp med solen med hela ansiktet. Så stolt, så stolt!
Tänk att det bara kan lossna från den ena sekunden till den andra. Det är ganska fantastiskt ändå!

En tillvaro av tårar och ilska

Nova far runt, är arg. gråter, skriker, härjar och hänger i mina byxben. Slåss och river och drar i håret. Hon tränger sig emellan när jag försöker uträtta något och blir vansinnig när hon inte kommer fram och gör precis tvärtom om man säger nej. Hon vill vara i knät, blir upplyft och ska ner för där ville hon ju inte vara. Hon vet liksom inte riktigt vart hon ska göra av sig själv känns det som. Vad har hänt med mitt glada barn??? Vid dagens slut så är även jag totalt slut och ser inte alls fram emot att nästa morgon väckas av någon som står i sängen och är arg. Jag försöker desperat att lista ut vad den plötsliga svängningen beror på, men kan inte för mitt liv förstå. Tappar tålamodet och försöker att hitta det igen. Ett antal tänder har brutit igenom på kort tid och fler ändå borde det inte vara som spökar, men kanske ändå? Eller är det något i utvecklingen som kostar på humöret så till den milda grad??? Vad är det som är fel hjärtat? Om du bara kunde berätta för mig... 

Som jag tidigare nämnt så är jag en matematisk analfabet och därför har dagens uppgifter gett mig ganska mycket huvudvärk och ont i magen. Jag oroar mig för mycket, jag är fullt medveten om det. Det är tur att jag har en sambo som är min raka motsats och kramar om mig och säger "Det ordnar sig, det vet du ju" som motvikt.
Hur som helst så bestod uppgiften för dagen i att fylla i resterande föräldraledighet på försäkringskassans hemsida. Själva ifyllandet är inte problemet, även om jag avskyr blanketter och tycker att hela systemet är onödigt krångligt, utan frågan var om jag hade lyckats räkna rätt med sjukpenningdagar, lägstanivådagar, arbetsdagar och total inkomst. Jag hade ju nämligen rört till det för ett par månader sedan och var inte säker på att jag verkligen lyckats få rätsida på det igen. Risken att just jag skulle räkna fel är som bekant ganska stor. Därför får jag räkna, kontrollräkna och räkna igen innan jag törs lita på summan. För varje liten plupp som jag kryssade i så blev jag mer och mer nervös för att den ilskna röda rutan med "Du har inte..." skulle dyka upp. Det gjorde den inte.
Nästa moment att vara nervös för var huruvida jag skulle ha räknat rätt på vad det skulle ge ekonomiskt per månade och se det hade jag! Några hundralappar fel här och där, men ändå. Tack för det!!!! Jag behöver inte vara orolig på flera månader. Hurra!

En människas psykiska hälsa är starkt sammankopplad med hennes ekonomi kan vi läsa i alla psykologiböcker och det är jag numera ett levande bevis på. Det senaste året har varit en enda lång gastrit, huvudvärk och en och annan tår varje gång jag har knappat in räkningarna. Idag var det skillnad. Räkningarna knappade jag in med lätt hjärta denna månad och med en vetskap om att det är precis såhär det kommer att se ut framöver så går jag numera runt med en känsla av lättnad. En sten har lyfts från mina axlar.    

Lars Vilks i konstens namn

Konstnären Lars Vilks är på tapeten igen och han står mig upp i halsen vid det här laget. Och ändå kan jag inte låta bli att skriva några väl valda rader i ämnet. Hmm...dubbelt kanske men...
När Lars Vilks bild av profeten Mohammed som rondellhund först publicerades tyckte jag att det var förskräckligt att det skulle bli en sådan fruktansvärd uppståndelse kring ett (enligt min mening dessutom riktigt fult) konstverk. Det var ju bara en bild. Visserligen både smaklöst och klumpigt, men ändå bara en bild och jag var helt och hållet med på noterna vad det gäller yttrande- och tryckfrihet. Självklart skulle bilden kunna publiceras.
Nu har, vad jag kan förstå, Vilks kommit med ännu ett "konstverk" som helt klart återigen provocerar muslimer världen över. Nu handlar det inte längre om vare sig tryckfrihet eller yttrandefrihet enligt min mening utan om en enda mans vilja att provocera och göra sig ett namn. Han kommer att bli en ihågkommen konstnär trots att de flesta av oss inte har sett ett enda konstverk av honom förutom rondellhunden. Om man ens har sett den, eftersom de flesta media valde att inte publicera den mer än högst en gång av antingen rädsla för protester eller av respekt för muslimernas tro på att Mohammed inte får avbildas. Skälet är ganska ointressant.  Vilks mål än uppnått.

Det man kan fundera lite över mitt i yttrandefrihetsdebatten är hur mycket man har rätt att ge sig på och provocera människor i yttrandefrihetens namn. Att ha en rättighet innebär inte att man för den skull måste bruka den om det i slutändan kränker andra människor och som i det här fallet är fullständigt respektlöst mot människor av en annan religion. Att efter det ståhej som blev förra gången göra om det igen är ingenting annat än idioti och ren galenskap. Det handlar mångt och mycket om en brist av förståelse för islam och Vilks gör som så många andra gjort före honom - det han inte förstår ger han sig likt ett omoget barn på och hånar. I konstens namn. För i just det namnet kan man nämligen komma undan med det mesta, t o m ren skit. 
Jag kan inte på något sätt påstå att jag heller förstår mig på islam eller har några större kunskaper om det och väljer därför att vara tyst. För det man inte begriper ska man inte uttala sig om. Helt enkelt.

Självklart tycker jag inte på något som helst vis att attentaten mot Vilks är rättfärdigade. Jag tror inte på våld. Och våld föder ingenting annat än våld. Har vi inte sett nog av krig och elände i religionens namn? De som gjort sig skyldiga till mordförsöken gör ingenting annat än svärtar ner hela den muslimska världen och till den prestationen får jag väl bara säga grattis. Smart!

Några tankar om föräldraskap

Som förälder vill man inte göra någonting fel. I allt annat man företar sig här i livet så är det inte hela världen om något skulle bli lite tokigt, men i föräldraskapet så finns det ingenting annat än perfektion i sikte. Och ändå är det just som förälder som man förmodligen gör allra flest tokigheter i sina försök att lära sitt barn allt här i livet. Från rätt och fel till små saker som att äta med sked till....ja ni hajar.
Och ju äldre det där lilla personen blir ju svårare blir det. Det börjar någonstans när man kommer hem från BB och står handfallen och tänker "Vad gör jag nu då?", men efter ett tag har man vuxit in i sin nya roll och det känns som om man inte gjort annat än blandat Nan-flaskor, bytt blöjor och vyschat till sömns. Men just då, när man tycker att det går på räls, så bestämmer sig det lilla livet för att växa och skapa nya rutiner och utmaningar. Det börjar interagera i ett socialt samspel och det är nu det börjar på riktigt. Nu handlar det inte längre bara om att klara av ett antal vakenhetsmaraton och samtidigt behålla förståndet, utan om att så sakteliga lägga grunden för sitt barn att fungera med andra människor och med världen runt omkring sig.

Förhoppningsvis så kommer man nog i slutänden ändå långt på ett rejält mått kärlek när det blir lite tokeri tokera.   

Det suraste äpplet just nu är att få stopp på Nova när hon gör saker som hon inte får. Exempelvis slår sin mamma i ansiktet eller hänger sig i gardinerna tills gardinstången till slut far ner med ett brak. När mamma säger "Nej!" eller "Aj aj!" så glittrar det i hennes ögon och hon tittar mig rakt i ögonen samtidigt som hon gör om samma sak igen med en mycket bestämd och sammanbiten min. Igen. Och igen. Gärna med en ännu större intensitet än innan jag sa ifrån. Och jag säger bestämt "Nej. Aj aj" och lyfter bort. Igen. Och igen. Allt medan jag i mitt inre undrar om det är alldeles tokigt och hur i hela fridens namn det är meningen att jag ska bära mig åt för att hon ska förstå och göra rätt. Att nej betyder nej och ingenting annat och att "nej" är allvar och inte lek. Barn borde komma med manual.    

Jag skulle ju aldrig ha ett par

Jag har fallit till föga och köpt mig de allra fulaste fotbeklädnader man kan tänka sig. Jag skulle aaaaaldrig någonsin ta på mig något dylikt och kunde inte för mitt liv förstå dem som klafsade omkring i dessa tingestar: Men under årens lopp så har de liksom krupit sig på och för varje sommar så upplevde jag dem som liiite mindre fula. Fast dom är fortfarande så långt ifrån snygga man kan komma. Jag talar alltså om foppatofflor. Gummiskor i skräckfärger som gör att man får lika breda och klumpiga fötter som Kalle Anka. Det värsta av allt med mina fula gummiskor är att jag blev förälskad i dem från den sekund som jag trädde dom på fötterna. Fasen jag går ju på moln!  Det blev raskt inhandlat ett par knallblå och ett par chockrosa. De blå lyser jag upp mitt arbete med och de rosa står parkerade i hallen. Jag höll på att skriva att de står prydligt i hallen, men med en ettåring i huset så får ingenting stå där det ska och hon sitter hemskt gärna mitt på hallgolvet och gnager på mina skor. Mina underbart sköna Kalle Anka-skor... 

En motormullrande dag

Det har varit en härlig solig dag kantad av krom och mullrande motorer. V-twin och V8 för att vara mer exakt. Vi startade dagen med en tur hela familjen till årets vårmönstring. Det fanns gott om ögongodis för mig och Mr P att titta på och lillskruttan verkade tycka att det var helt ok att åka vagn och spana på alla stora "drrrrrr" större delen av tiden. Min enda invändning mot evenemanget var väl inträdet. Jag tycker inte att 100:-/person är ok när det inte anordnas några aktiviteter på området annat än att bara gå runt och kika eller bränna ändå mer pengar i marknadsstånden. Och ja, även vi brände pengar på marknaden i form av en t-shirt till skruttan med hotrods på. Klart att hon ska lite annat än rosa rysch-pysch. Hur som så smäller Springmeet bra mycket högre vad det gäller inträdet - 50:- för passagerare och besökare och man får då dekal och diverse uppvisningar under dagens lopp. Men men, det är ju bara min något färgade syn på saken. Dyrt eller inte så gassade solen och jag bara gick runt och mös.
Jag fick en mindre snilleblixt och ringde till jobbet och frågade om det var ok att jag tog ut en timmas komp-tid och köpte mig därmed lite lugn och ro under eftermiddagen. Gött!

Skrållan och jag spanar bilar

Jo, den duger allt ;)

En liten bit av utställningsområdet

En indian är inte varje dag man stöter på. Såååå fina!

Skruttan i sitt ässe :)

Jag fortsatte eftermiddagen i motorernas tecken och tog pärlan till jobbet. Det var härligt att (tack vare komp-tiden) få glida iväg så sakteliga på min blänkade tvåhjuling och lägga lite asfalt bakom mig. Oj vad jag har saknat det!!! På jobbet gick jag runt och stirrade på klockan och räknade ner tills jag skulle få starta upp och rulla iväg igen i sommarkvällen. När klockan slog nio så stod jag redan ombytt och klar och väntade på avlösning av nattpersonalen.
När jag väl började rulla så slog kvällens alla dofter av hägg och tända grillar mot mig och jag önskade att jag hade haft minst dubbelt så långt hem. Inte för att jag inte längtade efter min älskade familj, men jag ville liksom inte parkera riktigt än. Jag gjorde mig därför ingen brådska och bara njöt av mullret från motorn och känslan av total frihet. Att dundra fram på mc är oslagbart, jag lovar! Om någon som läser hör till de oinvigdas skara så rekommenderar jag att en tur på mc borde stå på schemat å det snaraste. Och då menar jag en mullrande customhoj med det där alldeles rätta ljudet och inte någon japsraket i 300. Nu ska jag drömma om dagens äventyr och ladda för en ny. God natt!      

Åska och skogspromenader

De sista två dagarna har det haglat med händelser som jag har tänkt att "det där borde jag blogga om", men med en internetuppkoppling som bestämde sig för att inte fungera och sedan ett gigantiskt åskväder som fick mig att dra ur sladden av rädsla för att paja modemet så blev inte en rad skriven. (Världsmästerskap i långa meningar?) Och nu sitter jag här och kan inte för mitt liv komma ihåg vad det var som jag så gärna ville skriva om. Kanske har tanterna på jobbet smittat mig med en släng av demens eller så beror det på att Nova tyckte att dagen skulle börja klockan fem på morgonen, men hjärnan är i vilket fall totalt nollad och tom.

För att backa tillbaka till åskvädret igår så är det faktiskt värt att nämna. Det började vid 19-tiden på kvällen och fortsatte till långt in på natten. Jag satt på trappan och tittade på blixtarna som skar över himlen och kände mig väldigt liten. För varje blixt och dunder så reste sig håret i nacken och adrenalinet pumpade. Jag älskar det! Att uppleva hur naturens krafter släpper lös så fullständigt är så vansinnigt mäktigt. Jag är inte rädd, men jag har respekt och håller mig långt borta från uppenbart farliga platser. Jag har en gång, vid en fisketur med en kompis, känt blixten stryka mot min kind när jag inte hann ro iland båten innan åskan var över oss och det är en upplevelse jag gärna hade varit utan. Det var hett och skrämmande. Minst sagt. Jag har nog aldrig rott vare sig så fort eller så illa någon gång i hela mitt liv. Att försöka att koordinera åror när man måste ro för livet var inte lätt alls, dom samarbetar icke i det läget. Däremot sitter jag mer gärna där på min trappa och njuter av skådespelet som utspelar sig över mitt huvud.

Oj oj oj vad tankarna vandrar känner jag.... Som sagt var så är jag inte riktigt med i matchen just idag.

Dagen började som jag tidigare nämnt klockan 05:10. Då hade skruttan sovit färdigt tyckte hon, men var för den skull långt ifrån pigg och glad. Vid halv åtta så visste jag vare sig ut eller in hur jag skulle få mitt lilla ledsna underverk att vila en stund så det fick bli en timmas vagnpromenad vilket gjorde susen. För båda två tror jag. Den sista veckan har det blivit en timmas härlig promenad om dagen i skogen och det är verkligen en lisa för själen. Både jag och Nova kommer hem nöjda och glada och jag får en chans att hitta tillbaka till lugnet i mig själv igen. (Nej, jag har inte blivit religiös.) Jag har äntligen hittat en runda att gå som inte bara är grusväg omgärdat av åkrar och krondiken och för varje dag hittar jag en ny blomma som slagit ut i skogen eller har haft en fågels ihärdiga kvittrande med mig hela vägen. Det är bara så skönt att leva just då. 

Som plus i kanten så är det ju en bra start till att få bort dom sista envisa gravidkilona som satt sig fast runt mage och höfter och som hånskrattar åt mig varje gång jag försöker ta mig i mina skitsnygga sommarjeans. Jag ska baske mig i dom igen!

Nu ska jag bädda ner mig och drömma sött. för imorgon väntar några timmar bland glänsande krom på årets vårmönstring och sedan blir det till att ta hojen till jobbet för några timmars storhelgsarbete. God natt!    

 

Läst i tidningen

I gårdagens tidning så kunde man läsa att Sverigedemokraten Lennart Johansson har blivit polisanmäld efter att ha skickat hotfulla sex-SMS till en kvinna. När man läste vidare i artikeln så blev eländet nästan skrattretande. Det visade sig nämligen att Johansson haft en relation med kvinnan som hade invandrarbakgrund och samtidigt så är han anmäld för hets mot folkgrupp p g a vad han skrivit i sin blogg om bl a islam. Skapligt motsägelsefullt. Kvinnan som fått SMSen skulle ha brutit relationen med Johansson som inte kunde ta ett avvisande och därför börjat trakassera familjen via SMS. Hela historien talar väl för sig själv och man kan ju undra hur mycket som finns bakom pannbenet på denne "man" och vad sverigedemokraterna har för medlemmar i sitt parti. SD har visserligen avsatt honom från posten som andre vice ordförande i distriktet och han har fått lämna posten som politisk sekreterare i Landstinget, men enligt min mening så är det bara spel för galleriet. Detta kommer från samma parti som i intervjuer och debatter är "icke främlingsfientligt" men "för en homogen befolkning". Ha ha ha!!! Denna samling med mycket små människor lär aldrig få min röst i något val i allafall. "I rest my case" så att säga...

Dagispappor och petunior

Jag hinner inte med. Att blogga alltså. Eller jo, jag skulle kunna blogga hur mycket som helst om jag inte prioriterat bort det för lite mer angelägna göromål. Hmm...nu blev det rörigt så jag lägger ner det resonemanget, men det är i allafall därför det är bloggtorka.

Idag var vi på föräldragruppsträff. Som vanligt blev det en mycket trevlig bubbelstund mammor emellan medan våra små ägnade sig åt bus. Ett visst bortfall p g a sjukdom blev det tyvärr, men vi får hoppas att alla näsor har torkat upp och all feberhetta gett med sig till nästa vecka.
Nova var lite för trött och grinig för lek och stoj så hon satt mest klistrad hos mig och ville inte alls vara på golvet. Synd, men så där är det ibland.

Pratet för dagen kretsade mycket kring dagisplatser eftersom vi alla nu har ansökt om plats. Jag fick även lära mig att det finns ett fenomen som kallas"dagispappan". Öhm...ok...? Vad för något??? Jo, dagispappan fick jag förklarat för mig (om jag har fattat det här rätt) är singelpappan på desperat jakt efter en ny partner och han förvandlas således till en efterhängsen, gravt misslyckad casanova. Han dyker gärna upp som gubben i lådan på krogen eller på facebook och dreglar och kommer med dåliga raggningsrepliker. Sedär! Tänk vad mycket saker det finns här i världen att akta sig för. Jag ska i allafall se upp för dessa miffon när det är dagisdags.      

I övrigt så har det idag planterats sommarblommor i amplarna på altanen. Jag har nämligen bestämt att det är nog med frostnätter nu och påtade glatt ner hängpetunior och lobelior så jorden yrde under överinseende av Nova. Och skulle det bli något fel på logistiken och min värmebeställning kommer bort så borde de väl klara sig ändå där invid väggen. Nu är det sommar och där med jämt!   

Beroende av flugfiske???

Jag hade som vanligt TV4s Nyhetsmorgon på lite sådär i bakgrunden på morgonen och som vanligt hade Malou von Sivers fått någon minut av sändningstiden för att "påa" dagens Efter tio. Med ett halvt öra hör jag hur hon pratar om beroende och någon som i princip var beroende av allt. Amfetamin, spel och, hör och häpna, Flugfiske. Inombords skrattade jag lite för mig själv och tänkte på storebror som själv har döpt sig till Fiskedåren i sin blogg och som lever för flugfisket. Jag visste inte att man kunde klassas som faktiskt beroende av att stå med en pinne och veva fram och tillbaka i hopp om att lyckas lura en fisk, men om nu så faktsiskt är fallet så kanske (ta inte illa upp nu käre bror) brorsan skulle vara en bra kandidat för Beroendecentrum.

Nej då, så farligt är det väl inte men jag fick ju i allafall flina lite i mjugg och frågar man min svägerska så tror jag att hon skulle svara att det nog ligger något i det allafall. Eller vad säger du C?

Dagisplats

Ansökan om barnomsorg till hösten är inskickad sedan ett par veckor tillbaka och häromdagen kom bekräftelsebrevet. "Ditt barn har köplats till avdelningen Rävlyan med start 100901". Det brevet markerade att mammaledigheten snart är slut och att min lilla skrutta ska gå på dagis. Det är bara en kort sommar som skiljer föräldraledighet och arbetsvardag åt. Jag ska tillbaka till jobbet och någon annan ska ta hand om mitt barn. Någon jag inte ens känner.
Det blev inte dagmamma som jag ville eftersom det visade sig att närmaste dagmamma finns drygt en mil åt helt fel håll, utan i en stor förskolegrupp. Jag tror i sig inte att det är något fel på förskolan här, men med mina aviga arbetstider kändes dagmamma som ett bättre alternativ. Hur Nova ska kunna komma in i gruppen med så få timmar som det kommer att bli varje vecka vet jag inte, men vad jag hört ryktesvägen så är det i allafall ett bra dagis med jätteduktiga pedagoger. Jag hoppas att ryktet stämmer.
Ja ja, jag ska väl inte ta ut något i förskott utan passa på att njuta av en härligt ledig sommar med Nova.

Ur: Kumlanytt

Springmeet på Trafikcenter

PV med tusen hästar

Under skalet på den gamla volvon döljer sig en värstingmotor.
Springmeet, den årliga bil- och mcutställningen, flyttade i år från Örebro till Trafikcenter i Kvarntorp och både utställare och åskådare slöt upp på lördagen. Dragracing var en av attraktionerna.


Bullrande vårmöte

drog mycket folk

Motorbullret var enormt när dragracingbilarna släppte loss för fullt ute på Trafikcenters bana. De for iväg med blixtens hastighet när de fick startsignal på den ca 500 meter långa banan.

Röken stod som en kvast från några av bilarnas bakdäck. Här var det riktig burnout av gummit.

Många gamla fina amerikanare stod uppställda för publiken. En Volkswagen (gamla Bubblan) fanns också liksom en Amazon kombi. En svart Mercedes Benz från 1955 glänste även den bland de många bilarna.

Det fanns givetvis en mängd motorcyklar. Ett par limousiner fanns också att beskåda, en läcker rosa färgad samt en vit.

Springmeet har funnits sedan 2007 och haft Örebromässan som utställningsplats.

- Det har varit en fantastisk utveckling som gjort att vi växt ur mässområdet. Det är anledningen till att vi flyttat till halkbanan i Kvarntorp berättar Mats Karlsson för Kumlanytt.



Han är en av de drivande krafterna för denna mässa. Han hade bara beröm över samarbetet med Trafikcenter.



Mikael Svensson, som arbetar som lärare på Trafikcenter instämde i att det var mycket trevligt att få vara med om evenemanget.



Springmeets organisation svarade för hamburgeri, korv, dricka och kaffeförsäljning.

Barnen fick sitt med en liten karusell. Snördragning var ett lotteri där barnen hade vinst varje gång.

De ansvariga för Springmeet bekräftade samtliga att de var mycket nöjda med dagen. De vill gärna komma tillbaka till Kvarntorp för fotsatta utställningar.

Dessa herrar är ansvariga för Springmeet. Fv Patrik Sidebro, Peder Haraldsson, Otto Olsson och Mats Karlsson



Text & Bild: Lars G Hammarström

Evolution of man

Dagarna är fortfarande gruvligt blöta. Dregel- och snorblöta alltså. Jag har nog aldrig sett så mycket dregel i hela mitt liv tror jag. Nova stod böjd över sin lära-gå-vagn på morgonen och det formligen rann ner i vagnen tills det såg ut som om någon hällt en eller ett par deciliter vatten i den. Stackars lilla barn. Borde inte evolutionen ha sett till att tandsprickning inte längre nödvändigtvis behövde göra så ont, klia så in i norden eller framkalla en överdriven salivproduktion? Nej, på några miljoner år har den inte kommit längre än att förvandla, i allafall de flesta av oss, till hårlösa upprättgående apor. Nä naturen får allt ta och jobba lite på det där tycker jag. 

Nä, så värst söt var man kanske inte...

Inatt kom tandfen, men inte för att hämta mjölktänder utan för att dela ut ett par stycken istället. Nova är därmed betydligt lugnare och gladare idag även om snoret fortfarande fullkomligt forsar ur näsan på henne.

Nu hoppas jag bara att hon inte ärver mina tänder för då vore det rent synd om henne. Det ser ju ut som om någon kastat in dom i munnen på mig och tandställningar och mängder med tandläkarbesök var en del av min barndom. Det ihop med glasögon (japp, rosa tjocka plastbågar) och ett högeröga som pekade i november så var man kanske inte den vackraste rosen i trädgården. Särskilt inte när ortoptisten gav mig en piratlapp över det andra ögat för att träna det skelande.

Mr P däremot har aldrig varit i närheten av vare sig glasögon eller en plastgom med metallpinnar så vi får väl hoppas på att hans gener väger tyngst där.

Dags för utsidan

I år ska det ske mycket på exteriören av huset. Inom den närmaste veckan ska takläggaren/plåtslagaren komma och titta på taket och lämna en offert. Egentligen hade vi kanske tänkt att vänta med taket till nästa sommar, men nu när risken för att ROT-avdraget kommer att försvinna efter valet så är det lika bra att köra. Det vore ju rätt surt att stå där sedan och missat tåget liksom. Mr P har räknat på panelen och isoleringen så minst två sidor ska vi hinna tilläggsisolera och panela om och nytt avlopp ska grävas. Det senare är ett krav från kommunen efter en inspektion då vårat befintliga avlopp inte blev godkänt. Visserligen väntat, men surt. Även om det hela innebär gott om arbete och svett så känner jag mig pepp att ta tag i det. Jag har drömt om ett vitt hus med gråa knutar ända sedan vi flyttade in och nu ska det äntligen bli av! Och med en ny fin fasad så skulle det se rätt tokigt ut med ett gammalt trasigt tak som hänger på gärdesgården efter varje storm. Åååååh! Nu kör vi!!!!

Kråkslottet

(Bilden är tagen innan vi köpte huset så det stämmer inte riktigt, men nästan)

En dag som gärna får ta slut.

Dagen har varit hemsk. Jag vet att man inte ska säga så utan bara tala om hur mysigt och rosenrött det är att vara mamma, men idag har det inte varit ett dugg rosenrött. Det känns snarare som om jag ska bli tokig och klättra upp i en björk, flina och spela på läpparna eller något. Så det så!
Nova, den lilla stackaren, har nyss fått en ny tand i överkäken som har gett oss några vakna nätter och som nu uppenbart tänker ackompangeras av fyra stycken till på löpande band. Ovanpå en smärtsam tandsprickning så vaknade hon under natten och var dunderförkyld. Tillsammans så har det resulterat i att hon hela dagen har skrikit, gråtit, gnällt, hängt i mina kläder, definitivt inte sovit middag, matvägrat och inte kunnat släppa mig ens i två minuter. Jag vet att hon har jättejobbigt med näsa och mun men mitt tålamod räcker bara såååå långt. Mitt huvud svämmar över av barnskrik och tårar tills jag själv fällde en tår frammåt sena eftermiddagen. Då tittar mitt lilla hjärta på sin trötta och ledsna mamma med huvudet på sned och ett halvt leende och klappar i händerna. Då torkade mina tårar och övergick istället i ett skratt. Tack för det lilla älskling! Så hade man fått lite ny energi och orkade en stund till. Måtte vi nu få sova inatt och att morgondagen blir bättre. Jag hoppas så att du får må bättre imorgon min lilla stjärna.  

Att säga "Nej"

Jag hade fått nyhetsbrev från ett par av alla de barnsiter som jag är medlem på. Där stod nu att läsa om 11-månadersbebisen att det var dags för gränssättning. Öhm...jaha...det var väl i senste laget men ok. Det står sedan att det gäller att vara sparsam med ordet "Nej" så att det inte tappar sin kraft och istället bara använda det när något är verkligt farligt. Ok det låter väl kanske inte så dumt i teorin, men i praktiken så innebär det ju att barnet får göra vad det vill så länge det inte är hälsovådligt. Stå gärna och slå i dörrarna till skrivbordet eller CD-ställen tills de hänger på trekvart, bada gärna i hundskålen så att det konstant är sjö i köket. Det är ju inte farligt... Nej man får nog ta det med en nypa salt för jag vill faktiskt inte ha en 1-åring som gör som hon vill och dominerar totalt.

Springmeet

Helgen och Springmeet är över. Känns riktigt skönt. I fredags kväll var vi på träffområdet hela kvällen för iordningställande av tält, ljudanläggning o s v. Jag gick mest runt med en trött och gnällig Nova och fick inte många slängar gjorda. På lördagsmorgonen kom Novas farmor strax före klockan sju och sedan bar det av mot träffen på hojarna - i snålblåst och +2 grader. Det är allt annat än behagligt kan jag säga, men det vore väl själva ... om inte arrangörerna själva kom på hoj. Klockan 9 öppnade vi insläppen och det började omgående att rulla in utställare trots det iskalla och blåsiga vädret. Jag höll på att frysa häcken av mig där jag stod i mitt MC-insläpp. Men 100-talet hojar rullade ändå in under dagen och långt många fler bilar. Alla verkade vid dagens slut nöjda och det mesta hade flutit på smärtfritt. Klart godkänt! Nästa år får vi dock hoppas på att solen vill värma oss också.  

Mr P testar Boss Hoss barstol med V8

En liten del av träffområdet

Del av hojparkeringen

Läckraste Novan.

Rörig med fullt upp

Oj oj oj, jag som har gnällt över aktivitetsbrist har idag lite för mycket på agendan istället. Det är väl märkligt att det alltid ska gröta ihop sig så. Hur som helst så blev det öppna förskolan på förmiddagen och nu är det kort vila och lunchätning innan det är dags för promenad och fika med föräldragruppen. Jag ville inte gärna missa något av det så vi får väl se hur pass överstimulerad Nova kommer att vara frammåt kvällen. Någonstans måste vi även trycka in en tur till affären innan middagen ska lagas och motorcyklarna ska poleras inför lördagens utställning. Hmm...nu börjar det bli svettigt. Men nej, jag ska icke klaga för nu har jag gnällt hela veckan över brist på roliga saker att göra.
Imorgon förmiddag ska taxöronen mosas i maskin så att jag kan friskförklaras och sedan blir det lunch hemma hos mamma. Sedan kommer Novas farmor för genomgång av diverse saker som typ hur micron, eller elektronugnen som hon säger, fungerar inför lördagens barnvaktande. Efter det blir det en helkväll i stil med tältbyggande och andra förberedelser för Springmeet.
Herrejösses, Nova ska ha barnvakt en hel dag på lördag. Snacka om att lilla mamman är lite nervig nu. Så länge har jag aldrig lämnat henne med någon annan. Förutom MrP så klart. Jag vet att jag inte behöver vara orolig, men kan inte låta bli ändå. Tänk om hon blir ledsen när vi är försvunna så länge eller om något händer. Vad vet jag inte riktigt, men man vet ju aldrig. Eller vad ska kunna hända? Hmm...typ vad som helst... Öhm... Nej, jag får sluta nojja över det där nu. Försöka i allafall.
Lite rörigt inlägg? Jajamensan, men det är väl ungefär så rörig som jag känner mig just nu så håll till godo!

Väderfixering

Just nu handlar dagarna väldigt mycket om väderprognoser. Nog för att vi svenskar ääälskar att prata om vädret och gärna bligar en extra gång på prognoserna, men nu är det extremt. Ett antal gånger per dag så sitter jag där och jämför vädersiter och ömsom jublar och ömsom ropar "neeej!". För på lördag är det dags för årets upplaga av Springmeet och det vitkigaste av allt är just det som vi inte kan styra över - vädret. Det jäkliga är att det verkar svårspått för dem på väderstationerna, för ena stunden så är det hällregn hela dagen och nästa så spår de uppehåll och rent av kanske en liten sol. Att stå i ett insläpp för MC hela dagen i hällregn och blåst känns inte ett dugg lockande. Inte för motorcyklisterna eller finbilarna heller skulle jag tro. Måste jag kanske inte hem till barnvakten vid lunchtid ändå? Nej, det blir väl till att dra på sig regnstället och be om avlösning för en stunds uppvärmning lite då och då. Kom igen nu solen, trotsa molnen och kom fram på lördag för vi ska ju ha en härlig dag i motorernas och solens tecken!!!

Aktiviteter efterlyses

Det har varit en enormt lång dag idag känns det som. Nova har hängt i mina byxben hela dagen och varit missnöjd med det mesta och jag har inte lyckats komma på ett jota att göra som skulle kunna vara kul. I det här läget kan jag faktiskt vara lite avundsjuk på stockholmarna. Jag har aldrig tyckt om Stockholm över huvudtaget, men de har i allafall aktiviteter för små barn och deras föräldrar stup i kvarten. Dom (BVC, TV, tidningar och radio) pratar allt som oftast om att småbarnsföräldrar gör alldeles för MYCKET med sina spädbarn och menar på att det är viktigt att ha lugna dagar hemma också, men det kan då inte gälla här i krokarna i allafall. För här finns det ingenting. Eller jo, det finns öppna förskolan en förmiddag i veckan, men sedan är det stopp. Sedan är det mesta från tre - fyra år någonstans.
När man tänker efter så är det nästan lite komiskt - först aktiverar föräldrar sönder sina barn och sedan när de börjar på dagis och uppåt så gör man alldeles för lite och det pratas istället om att man måste se till att avsätta tid för sina barn. Inte mycket till jämnvikt där inte.
Hur som helst så önskar jag bara att det fanns lite mer att hitta på tillsammans med de allra minsta här i närheten.
Nu ska jag i allafall aktivera oss med en tur till Kavat för lite outletshoppning av barnskor. Om vi hittar något prisvärt d v s för jag vägrar betala 500 - 600:- för ett par barnskor som kommer att vara urvuxna på nolltid. Wish us luck!  

Här händere grejjer

Jo jag är fullt medveten om att det har varit lite dålig aktivitet på bloggen på sistone, men jag har helt enkelt inte kännt att jag har haft något vettigt att skriva om. Inget ovettigt heller för den delen.

Hur som helst så har de senaste dagarna varit fulla av aktivitet från tidig morgon till sen kväll. Det har varit lite stressigt, men en positiv stress. Vid dagens slut så har man varit sådär behagligt nöjd. Nova har fått göra över med en massor med energi och gjort mängder med nya upptäckter och jag och Mr P har fått en massa gjort som länge fått stå över till förmån för mer akuta ting. Vi har hunnit med öppna förskolan, en vända till soptippen med en massa gammalt skräp, en vända till grustaget för köp av ett lass grus till mitt trädgårdsland (jag odlar grönsaker i pallkragar), färdigställande av trädgårdslandet, gräsklippningsservning och premiärklippning, testkörning av min hoj, Valborgsmässofirande med MC-kortege och slutligen den sedvanliga vårmönstringen med kortege till förmån för Stjärnfonden. Fonden ger cancersjuka barn en möjlighet att få hitta på något skoj mitt i all strålbehandling och cytostatika. Ungefär som "Min stora dag". Det är något jag mer än gärna betalar startavgift för.

Min pärla

Farmor kom och var barnvakt så stressade (vi är numera alltid mer eller mindre ute i sista minuten) och smått nervöst bar det av. Mc-körningen var minst sagt skakig och ringrostig. Jag har ju inte kört på nästan två år eftersom jag ägnat mig åt graviditeter och barnafödande istället, men någonstans i ryggraden eller bakhuvudet eller nåt så tycktes ändå kunskaperna sitta i. De behövde bara friskas upp lite. Det var aningens kallt, för att uttrycka det milt, men fasen så skoj!!!
När årets startavgifter överlämnades till Stjärnfondens representant och han pratade om att man idag botar 75% av alla cancersjuka barn fick jag en klump i halsen. De övriga 25% då... Han pratade om hur viktigt en dag av uppfyllda önskningar är för de här barnen och jag var glad för att det trots det ruggiga vädret ändå kom in 11400:-.

Mr P på prisutdelningen

På utställningen tog Mr P hem 2:a pris Peoples Choice, så min packväska fylldes till bredden med priser. Det var han väl värd efter en lång vinters ihärdigt skruvande, byggande och lackande så det var riktigt skoj!!! Visste ni att man kan frakta tulpanbuketter i packväska förresten? Nu vet ni. Om nu någon någonsin undrat över det.

Visst är den värd priset :)

När vi kom hem igen kastade sig Nova mot mig med ett lyckotjut i falsett. "Naaana!!!" Sådant värmer ett mammahjärta. Farmor meddelade att det gått strålande och att inte en tår hade fällts medan vi var borta. Det kändes riktigt skönt. Skruttan har varit lite mer reserverad och mammig på sistonde så jag var lite orolig över hur det skulle gå med barnvakt just nu. Men den oron var alltså obefogad.

Nu blir det till att slänga sig i soffan för en stunds slappande innan det är dags att nanna.