Jag har en aningens upp-o-nedvänd vecka denna vecka. Jobbat varannan natt och inte lyckats få till det speciellt bra med sömnen. Det blev inte riktigt bra att försöka vända rätt en natt emellan. Huvudet känns fyllt av bomull och intelligensnivån är inte direkt på topp om man säger så. Åh andra sidan så har jag en förmåga att bli tokfnittrig när jag blir tillräckligt trött, så jag har ju knappast tråkigt. Med andra ord så sitter man som en skrattande, lallande dåre efter tillräckligt mycket sömnbrist...

Imorse var jag riktigt otäckt trött på vägen hem och satt i bilen och sjöng och visslade för att inte ögonlocken skulle fara igen helt plötsligt. Jag har nog aldrig varit så nära att somna bakom ratten någon gång. Då blir man rädd för sig själv.
Nu är i allafall nätterna avklarade och tre kvällspass i helgen väntar istället, men innan dess blir det lite fredagsmys på en torsdag med lite god mat och slöande i soffan. Ska bli jätteskönt att bara få vara. Efter helgen blir det mammaledigt igen, men med den förändringen att jag kommer jobba varannan helg och det känns riktigt bra. 

Kvällsöppet

Satt och kikade lite på Kvällsöppet på tv4 för en stund sedan och frågade mig själv om det är debattämnestorka eller något. Där sitter det en hel drös med människor och debatterar väder av alla ämnen. Visserligen älskar vi svenskar att prata om och gnälla på vädret, men hallå! Två trötta tågressenärer sitter och klagar på SJ och SJ-chefen sitter och håller med dem om allt de säger. Infrastrukturministern håller också med och alla beklagar djupt. Var är debatten?
Birro retar mig mer och mer ju fler gånger han öppnar munnen och hans kommentar för kvällen löd "Jag har ju inte ens något körkort så jag är helt utlämnad till kollektivtraffiken" Ja men om det är problemet så finns det säkert folk som kan rekommendera en bra körskola i hans närområde. Ekdal i sin tur står och påstår att folk i allmänhet reffererar till vädret med ord som snökaos, men de enda jag märkt använt de orden är Expressen och Aftonbladet som för länge sedan har förlorat all trovärdighet. Gemene man suckar mest över att behöva skotta ännu mera snö. Det bästa inlägget gjorde Lasse Brandeby när han konstaterade att det är synd om barnen eftersom folk verkar ha blivit friluftshatare. På vintrarna får de se vuxna bli panikslagna över lite snö och på sommaren kan de inte vara i skogen för där finns det bara borrelia och pedofiler. Det är rätt illa när en komikers inlägg är det bästa i ett helt debattprogram...

Tidsperspektiv

Jag tog tag i inskrivning av födelsedagar och andra viktiga datum i almanackan idag. Det skulle jag ha gjort för länge sedan, men det har liksom inte blivit av. Medan jag satt där och skrev och förundrades över hur många 30-årsdagar som skulle skrivas in och att P och jag kommer att fira 10 år tillsammans till jul så insåg jag att även jag så sakteliga åldras. Det blir så påtagligt på något vis när man inser att man förmodligen ska på barndomskamratens 30-årsfest och att sambon och jag har blivit inventarier.

 Nova kommer att bli ett år till sommaren och för henne är ett helt år en evighet, för mig är det bara tolv månader till att lägga till handlingarna. Nu förstår man varför alla vuxna när man var liten alltid sa att tiden går fortare ju äldre man blir. Då undrade man vad sjutton dom pratade om, tiden går väl lika fort för alla? Men så är alltså inte fallet och vad det lider kommer man kanske snart att sitta där på hemmet och förhoppningsvis le åt ett liv levt fullt ut. Tiden bara rusar iväg i ett allt högre tempo och det är bara att gilla läget. Åldersnoja? Javisst!  

Det här med att blogga

Jag undrar allt som oftast vem eller vilka det egentligen är som läser det jag skriver. Kan någon annan faktiskt finna mina tankar intressanta eller är det släkt och vänner som känner sig mer eller mindre tvingade att ta del av mitt svammel? Ja ja, hur som helst så plitar jag på och njuter av att få skriva för det är något jag alltid älskat att göra. När jag var liten ville jag bli författare när jag blev stor och jag skrev massor fram till mina sena tonår. Då blev det jag skrev alldeles för personligt även för mig själv på något vis och jag la ner pennan för att aldrig mer ta upp den. Nu får tangentbordet istället ta del av tankarna och jag tänker mig noga för så jag inte blir mer personlig än jag klarar av att dela med mig av.
Jag satt och bläddrade lite förstrött bland bloggar i största allmänhet och la märke till att det blir fler och fler i de något äldre generationerna som har gett sig på den här typen av forum. Allt från vanliga svenssons till kändisar och politiker. Jag tycker det är helt underbart! Tänk ändå, det är inte så många år sedan som internet var något stort och otäckt som 40-plussarna aldrig skulle ge sig på och inte såg någon som helst användning för. Saker och ting förändras...

Snöstorm och utveckling

Idag har varit en alldeles upp-o-nervänd dag enligt mina mått mätt. Vi vaknade till ett vitt inferno och bara tanken på att försöka skotta sig igenom snödrev på närmare två meter gjorde att jag kände för att gråta en skvätt. P såg ungefär lika uppgiven ut och gick ut för att be en av grannarna om hjälp. Efter en stund hörde jag traktormuller på parkeringen när grannen dundrade in och mosade in i snödrivorna med skopan. Han har sedan varit här ett par gånger till under dagen och lyft iväg enorma mängder snö. TACK!!! Det blir en whiskey och en bukett tulpaner till våren som tack för hjälpen!
Snön har fortsatt att vräka ner under dagen och blåsten har gjort det fullständigt oframkomligt. Trappan till ytterdörren existerar inte längre och det gör inte heller den skottade lilla stig som vi envetet skyfflar fram för att hundkraken ska kunna ta sig ut och kissa. Det tar ungefär fem minuter så ser man inte längre att någon varit där och rört snön. Det är det sjukaste jag varit med om i väderväg. Med hästlängder!
Radion har fått stå på hela dagen eftersom de utfärdat en klass två varning på eländet och det kan ju vara bra att ha lite koll på läget då kanske. Tack och lov har vi haft ström i allafall så inne är det varmt och mysigt. Tänk, nu har jag fått uppleva hur det är att bli insnöad!

Att försöka ta in ved är ingen lek när man knappt tar sig till vedboden längre. P kommer släpande på några klabbar.

Nova bestämde sig för att ha den stora utvecklingsdagen idag. Hon började med att lära sig vinka, så nu sitter hon glatt i sin matstol och vinkar åt mig mellan tuggorna. Därefter tog hon tag i krypandet. Hon har krupit små minibitar förut, men sedan har hon blivit frustrerad och lagt ner projektet, men nu lossnade det på riktigt. Snabeldraken var ju så himmelens spännande att krypa blev ett måste och vips så hade hon tagit sig ett halvt varv runt huset. Som pricken över i så lärde hon sig att sätta sig upp själv. Har hon smygövat på nätterna eller vad är det frågan om? Underbart är det i allafall och hon strålar av lycka för varje ny utmaning hon klarar av.

Dagen avslutades med att jag plockade fram kräftorna som jag haft i frysen sedan i somras och tillsammans med ett glas gott vin så trotsade jag vintern genom att sätta i mig ett helt kilo. Det smakade underbar sommar!

Läkarbesök

Då var besöket på vårdcentralen avklarat då och det var inte bara minsann. Jag hade tid 10:45 och var ute i god tid. Bänkade mig i det anvisade väntrummet och förvånades över hur mycket folk det redan satt där. Jag tittade då och då på klockan bara för att konstatera att dom nog var lite sena. Tiden gick och ingen doktor i sikte. Jag drog en djup suck och tittade ännu en gång på klockan och blir då informerad av mannen bredvid mig att han hade varit där sedan 9:50. Klockan var nu 11:30. Men herregud! Hur sena är dom egentligen??? Vid det här laget ville jag skälla på någon. Framförallt med tanke på de småbarn som väntat minst lika länge och självklart tappat tålamodet för länge sedan, men vem ska man skälla på? Det är ju knappast damen i receptionens fel eller förhoppningsvis inte doktorns heller. Jag var bara innerligt tacksam att det var jag som var sjuk och inte Nova. Jag hade inte velat sitta där med ett sjukt, gnälligt barn i famnen som så många andra gjorde idag.

Skickade ett SMS till P att dom var jättesena och väntade vidare. Vid 12-snåret ringer P och undrar vad det är frågan om. Vi skulle ju handla och uträtta diverse ärenden. Precis då hör jag mitt namn ropas upp i korridoren och jag får så ÄNTLIGEN komma in till doktorn som på bruten svenska frågar mig vad som är fel.

- Jag har bihåleinflammation, svarar jag.

- Jaha, är det segt i näsan? frågar doktorn och pekar.

- Japp, säger jag och gör mig beredd att dra alla symtom.

- Då du får antibiotika, svarar doktorn och kommer sedan med en lång harang som jag inte riktigt förstod om spolning av bihålor och öron-näsa-hals-kliniken. Han knappar in receptet och jag tackar för mig och går ut. Borde han inte åtminstonde ha kollat att jag verkligen hade bihåleinflammation innan han skrev ut receptet? Dom pratar på nyheterna om att begränsa användandet av antibiotika för att minska risken för multiresistenta bakterier och här står jag och talar om för doktorn min egenhändigt ställda diagnos och han bara accepterar och skriver ut. Nu är jag ju rätt nöjd med en penicillinkur, inte för den delen, men man undrar ju vad det var för en läkare.... 

Ännu mera snor och värk i ansiktet

Det börjar faktiskt kännas rätt tröstlöst med denna vinters eviga förkylningar i den här familjen. Nova bara snorar och snorar och snorar och snorar vecka ut och vecka in med endast några få friska dagar emellan. Det är riktigt tufft när man är för liten för att kunna snyta sig. Stackars liten!
Själv har jag gått och dragit på min förkylning i flera veckor och nu har den nått sin kulmen i en bihåleinflammation. Läste på 1177.se och konstaterade att det borde vara en bild på mig bredvid symtombeskrivningen. Det positiva i kråksången är att jag testade att boka tid till vårdcentralens snabbmottagning via webben och blev glatt överraskad över hur bra det funkade. Nu har jag (som ju aldrig vill gå till doktorn) en tid till vc imorgon förmiddag, för nu står jag inte ut med värken över öga och käke längre. Har iallafall gått av det sista arbetspasset för den här veckan så nu får jag ligga och kurera mig i tre dagar innan det är dags igen. Dags att krypa ner i sängen och hoppas på en god natts sömn. God natt!  

Svisch

När man är mitt uppe i någonting så kan man lätt få för sig att man aaaaldrig kommer att glömma hur det var. Graviditeten - kommer ALDRIG att glömma
Förlossningen - kommer definitivt aldrig att glömma och några fler barn blir det ICKE!
Den allra första tiden i Novas liv - Etsat i minnet

Trodde jag... Nu är minnet av graviditeten lite halvsuddigt och när jag tittar på bilderna av mig själv med en stor mage så kan jag inte förstå att jag burit på den där vattenmelonskulan. Förlossningen är glömd så till vida att jag inte vet varför jag aldrig skulle göra om det. Så farligt var det väl inte. Eller?
Och idag satt jag och tittade igenom filmklippen på Nova och konstaterade att jag inte minns att hon var så liten och hjälplös med en mörk blick som inte kunde fokusera över huvudtaget. Jag kunde inte förstå varför vänner och bekanta inte kunde minnas när deras barn började krypa, gå eller tala men det gör jag nu. Allt går så vansinnigt fort att man har fullt sjå med att försöka hänga med i svängarna.
Svisch så är hon väl tonåring och smäller i dörrar och gapar att "Ni fattar ju iiiingenting!!!!" Det är bara att njuta av nuet och vara glad över att videokameran finns för att föreviga allt det där som jag annars skulle ha glömt.

Dags att smaska i sig en allt för sen middag. Kebabrullen är på ingång!

En släng av inbillningssjuka

När man jobbar inom vården som jag gör så är det lätt att man blir lite hypokondrisk. Jag vet för jag är det själv, men eftersom jag inser att det är just det jag är så brukar jag behålla mina märkliga farhågor för mig själv. Det är inte så att jag är rädd för influensor eller lite bakterier eller så, utan mer för allvarligare ting. (Vad var det där jag kände? Hmm...jaha det skulle visst vara där och var inte alls något dödligt och livsfarligt...)
När det däremot är något som är fel på riktigt så är jag ännu en gång ett typexempel på vårdpersonal - jag vägrar gå till doktorn. Vad ska jag på vårdcentralen att göra och ta upp deras tid? Det är väl inte så farligt det här, det kan jag väl lappa ihop själv med någon sorts hemmakucklad omläggning och ett gäng Ipren eller vad man nu kan tänkas tycka sig behöva. I regel fungerar såklart hemmakucklet sisådär när man egentligen skulle behöva en penicillinkur eller så, men skam den som ger sig. Till doktorn ska jag i allafall inte gå.

De hypokondriska dragen bottnar nog i att man får se en hel del elände i kombination med det faktum att det inte är något man kan styra över. Visserligen kan man vara rädd om sin kropp och träna och äta rätt och allt det där, men det ger ju fortfarande inga garantier. Och allvarligt, ska jag ägna tiden åt att flåsa omkring som en dålig parodi på mig själv i något motionsspår med blodsmak i munnen och käka sallad resten av livet så får det vara. Nej tack, roligare kan jag ha. (Jo, jag gillar styrketräning och nyttig mat men även en hel del slarvande med livsstilen och vem har tid att gå till gymet när man har småbarn?)
Istället borde man kanske vara lite mer rädd om varje dag man har och leva dem fullt ut. Finns det något jag inte tror på så är det alla dessa människor som säger "När jag blir pensionär ska jag..." Hur vet de att de kommer att komma så långt och varför vänta ända tills dess med allt de vill göra? Nä, jag säger bara Carpe Diem och ta en kaka till...

En mycket trivsam dag

Idag har varit en dag fylld av aktiviteter och små udda inslag. Vi startade dagen alldeles för tidigt eftersom Nova fick för sig att det nog var dags att vakna klockan 05... Trött i mössan som jag var så försökte jag förgäves att lägga henne i min säng för en timmas sömn där, men det slutade med att jag fick ett antal sparkar i bröstet, ryck i håret och riv i ögat så det var bara att ragla upp. Vi bestämde oss för att åka och handla och styrde kosan mot Maxi. Det första vi ser när vi svänger in på parkeringen är en gammal gubbe på sisådär 80 år med en mycket annorlunda utstyrsel. Han såg ut ungefär som urtypen av bonnläpp med gammal skitig täckjacka, vinterfodrade slitna arbetsstövlar och någon sorts stor och lurvig mössa på huvudet. Sedan hade han toppat det hela med ett snitsigt munskydd av senaste modell (?) ! Frågan är om han var livrädd för basselusker eller om det var han som var sjuk och hade någon udda ide' om att skydda sin omvärld mot smitta. Det är vid sådana tillfällen som man ifrågasätter vad det är för en håla man bosatt sig i.
Vi handlade det vi skulle ha och sedan tyckte vi att vi hade så gott om tid så vi drog till IKEA för lite leksaksshopping. Dom har babyvecka denna vecka så det var riktigt bra priser. Nova satt och spanade och njöt i kundvagnen och vi inhandlade en lyftkran i trä med tillhörande klossar och en stapelburksats. Nova är överlycklig över sina nya grejor och går helt upp i burkbankande och bildragande.
På eftermiddagen hade jag och mamma bestämt att vi skulle åka och bada med Nova och efter lunch var det dags. Mamma hade köpt en flytring åt henne som var kanonbra när man blev trött i armarna. Skruttan hade lika roligt denna gång som hon hade sist och vi låg i blöt tills vi såg ut som russin allihopa. Vi avslutade även denna badomgång med fika och mellis på cafe'et. Gott! Nu blir det en stilla stunds slappande i TV-soffan och sedan ett tidigt god natt.

Hästvecka

Den här veckan är en riktig hästvecka enligt schemat. Tre kvällar, en ledig dag och sedan tre nätter. Misstänker att jag kommer vara riktigt mör på måndag morgon. Saknar min familj nåt helt vansinnigt när jag är på jobbet. Visste inte att det skulle kännas sååå att inte få vara hemma och mysa med dem, men hjärta och hjärna är ju inte alltid överens. Att skrållan dessutom sover sött när jag kommer hem efter kvällsturerna så att jag inte får ta upp henne och överösa henne med alla sparade kramar och pussar som jag samlat på mig under kvällen gör ju inte saken bättre. Just då vill jag bara borra ner näsan i hennes varma nacke och snusa på henne. Det vackraste i världen.
P sitter uppe och väntar på mig fast jag vet att han är dödstrött och längtar efter att få sova. Sådant gör mig glad och lycklig ända in i själen. Det är inte alltid som ömhetsbetygelserna behöver vara så överdådiga. De där vardagssakerna är så mycket mer värda. De båda hade haft en bra kväll och det var skönt. Jag var lite orolig eftersom Nova vägrade sova igår kväll och kom inte till ro förräns hon hamnade i min säng vid 22:30. Ett scenario som är mycket ovanligt i den här familjen. Jag vet ju hur jobbigt det kan vara att vara själv med henne när hon är sådär ledsen i flera timmar och man inte förstår vad som är fel, så det var gott att höra att det hade varit lugnt. 

Starten på veckan blev bra. Vi hade tid på BVC imorse och skruttan hade växt ordentligt (+700g och 3cm)och hörde BVC-sköterskans bjällror alldeles utmärkt vid hörseltestet. Hon fick dessutom en pekbok som hon glatt satt och försökte läsa med tänderna medans vi satt och pratade om barnsäkerhet i hemmet.
Efter lite mat och soffdegande så var det dags att göra första kvällen på vårdboendet som numera är min "hemgrupp". Det kändes helt ok med lite luftombyte. Lite skakigt med ännu fler nya rutiner och arbetssätt, men det kommer man väl snart in i. Nu väntar sängen och förhoppningsvis en skön natts sömn. God natt!

Det är dom små sakerna som gör mig glad

Man skulle kunna tro att de på tekniska supporten borde vara lite trötta och smågriniga en mörk måndagseftermiddag, men ibland blir man överraskad av en pigg och glad röst i andra änden :)

-Hej! Jag hade fått ett nytt lösenord till datorn, men det funkar inte. Jag kommer inte in...
-Ajdå, då får vi ta reda på vad som är problemet. Vad hade du för användarnamn?
- knkjnk
- Aha, då ska vi se om vi hittar dig....Linda var det? Sådär, nu ska det funka.
...testar...
-Japp, tack så mycket!
-Tack själv Linda och ha nu en fortsatt trevlig kväll!!!

Det sista lät sådär innerligt som om han verkligen var på strålande humör och faktiskt riktigt menade vad han sa. Sådana små enkla saker i tillvaron kan göra att jag själv känner mig snuskigt positiv och glad. Tack för det!

Sockerkaka och frösådd

Efter ett datahaveri med efterföljande formatering av dator är jag tillbaka i cyberrymden igen. Har dock fått avlägga löfte om att inte surfa runt på så mycket på knepiga sidor i jakt på bilder till bloggen. Råkade på ett virus igår när jag ville ha en seriestrip och hårddisken kraschade, men som tur är så har man en sambo som fixar det lite snabbt. Herrejösses, man kan ju inte vara utan dator heller! Snacka om att man är teknikskadad...

Nästa generations datahacker...?

Imorse hände något jag aldrig någosin trodde att jag skulle få se. P bakade!!! Han var sugen på sockerkaka och innan han ens hunnit göra sig i ordning för dagen så ställde han sig och gjorde en. Nova satt lyckligt bredvid i barnstolen med egen visp. Så fina!!!

Jag undrade lite försiktigt om han hade fått psykbryt eller var full eller nåt haha! På eftermiddagen blev man alltså bjuden på nybakad sockerkaka och kaffe. Och servad med middag blir man också idag, så jag känner mig ruskigt bortskämd och bara njuter av att bli ompysslad.

Bildbeviset på sockerkaksbaket

Jag har tjuvstartat våren lite idag också genom att så de allra första fröna. Så nu står pensesådd och pelargonsådd på fönsterbrädan och (förhoppningsvis) gror. Det är härligt när man får så det allra första. Våren känns inte fullt så långt borta då och en vinter som denna så känns det extra gott att få starta upp på fönsterbrädan. Nova tittade nyfiket på frön och jordpåse och undrade väl vad i hela friden jag pysslade med för stolligheter.

Nu drar det visst ihop sig för en god pasta med massor av parmesan. Mums!

Fungerande minne sökes

Igår insåg jag att man faktiskt kan bli överbelastad i hjärnan av alla koder och lösenord man måste komma ihåg. Pratade med min chef om att jag behövde bli upplåst till lönesystemets självservice och fick till svar att jag redan var upplåst. Öhm...jaha...men vad har jag för lösen då??? Jag kunde få ett nytt om jag lyckas låsa mig själv genom att skriva fel lösenord tre gånger. Det lär ju knappast bli några problem. De senaste dagarna har jag fått två nya portkoder, tre nya användarnamn och lösenord att komma ihåg och samtidigt ska man komma ihåg alla gamla. Då började min hjärna att koka över och jag kommer inte ihåg en enda kod känns det som.
Började fundera på hur många olika lösen och PIN-koder man egentligen måste hålla i huvudet och fick lite svindel när jag började räkna efter. Och skulle man sedan glömma PIN-koden till mobiltelefonen så måste jag komma ihåg var jag lagt PUK-koden istället. Den förvarar jag på ett sådant där skitsmart ställe så att jag som jag inte har en aning om hur jag tänkte... Det värsta är ju fler saker man måste hålla i minnet dessto fler saker tycks också försvinna. En så enkel sak som att handla tre saker i affären brukar sluta med att jag står och undrar vad i hela fridem jag skulle ha. Jag kommer i slutänden hem med en kasse med något helt annat innehåll och får snällt börja om igen. P får påminna mig tusen gånger om han bett mig göra något speciellt, för jag glömmer hälften. Blir man trött på sig själv eller?
Därför söker jag nu ett fungerande minne. Både lång och korttid, gärna med mycket positiva inslag. Om någon skulle träffa på mitt gamla minne så finnes hittelön att hämta, men du får påminna mig om att jag utlovat det.

Work work work

Jaha, då hade man börjat jobba igen nu då. Det kändes lite märkligt för å ena sidan så var det som om jag aldrig varit därifrån men samtidigt var det mycket jag inte hade koll på och då fick jag känslan av att vara en ovan vikarie eller något. Det var svårt att få något gjort när alla vill stanna och prata en stund när man har varit borta så länge, men en stund över för lite skitsnack har man ju alltid ;) 

I det stora hela så var det faktiskt riktigt roligt! Det trodde jag väl aldrig att jag skulle säga om att gå till jobbet haha! Det var lite mjukstart att göra en kväll på min gamla grupp med van personal. Ikväll blir det lite tuffare för det blir med en vikarie som jag aldrig har träffat. Jag får väl hoppas på att hon har lite koll på läget och är duktig för annars blir det väl pannkaka av alltihop. Fast pannkaka är ju gott det med...

P hade haft en riktigt jobbig kväll här hemma. Nova hade varit toktrött och skrikit som en stucken gris större delen av tiden. Utöver det så var det ju snöstorm så det var sjukt mycket snö som skulle röjas undan om jag skulle ta mig hem sedan. P skottade större delen av dagen och fortsatte under kvällen för att hålla drivorna hyfsat i schack. Det är ett under att han tog sig ur sängen idag och inte var fullständigt ledbruten. Nu är det bara att ge sig på drivorna som bildats under natten. Tack och lov så har det slutat blåsa nu så det känns inte så tröstlöst idag.