Vara kvinna

En positiv sak med skilsmässan är att jag har börjat ta hand om mig själv. Jag vill känna mig fin. Jag vet inte varför, men det har blivit jätteviktigt. Kanske för att jag bor på en gudsförgäten plats där ingen ser ut som folk. Det är marknadstishor med ylande vargar, otvättat hår och saknade tänder som är trenden här. Tar man på sig nåt lyxigare än jeansen från -97 så är man sjukt inne här. Men jag tror nog att det är en parentes i sammanhanget. Jag vill känna mig fräsch, fin och kvinnlig på ett sätt som jag inte gjort på mycket länge i mitt äktenskap. Sorgligt men sant. Jag vill känna mig som den kvinna jag är, Få känna mig vacker och efter en och annan händelse i livet som inte varit så positiv så har jag bestämt mig för att det är ännu viktigare att jag får vara jag. Stolt, med huvudet högt och med alla möjligheter i världen. Dagens känsla; I'm a human being, therefore I'm beautiful.

Ensam

I morse lämnade jag barnen på förskolan och dagis. Ingen av dem såg glad ut när de gick, ingen av dem sa något om det. Såg Tims tårar börja rinna när jag skulle vända och gå, men det var en tyst gråt. Inte den där vanliga jag-är-tre-år-och-ledsen-gråten. Utan en sorgsen hjärtskärande gråt som kan krossa ett modershjärta på en sekund. Nu får jag inte vara där och torka tårarna förrän på måndag. Jag har fyra nätter på jobbet framför mig och barnen ska vara hos sin pappa.
Mitt jobb som mamma är att finnas där för mina barn när de är glada, arga, ledsna, besvikna eller vad det än är. Och nu får jag bara finnas där på halvtid. Istället sitter jag nu ensam i lägenheten med TVn på bara för att någonting ska låta. Jag klarar inte av tystnaden. Förut tyckte jag att tystnad var skönt och hade ingenting emot att få vara ifred, men nu tycker jag att det är vidrigt. Så jag slår på musik, TV och radio bara för att slippa höra ensamheten.

Skild

Ja, då var skilsmässan ett faktum. I början av mars var det bestämt och den första april gick flyttlasset. MrP bor kvar i huset och jag har skaffat en tillfällig lägenhet innan jag flyttar igen 1/9. Drygt, men det går. 

Vi hann med 16 år tillsammans innan det var dags att gå vidare. Vi var överens, ingen av oss hade rätt känslor kvar för den andra, men ändå har en stor sorg sänkt sig. Sorgen över allt man lämnar, att såra barnen, att det inte gick längre, att vi inte längre älskar varann. Att bli lämnad, att lämna. 

Jag kan inte påstå att jag hanterat separationen särskilt bra. Jag har rasat, gjort alla fel, men för det måste jag förlåta mig själv, resa mig igen och gå vidare även om det är svårt. 

Tack och lov för barnen och jobbet som tvingar mig att hålla ihop och vandra på i livet. Det normaliserar och tvingar mig att fungera. Vart skutan går nu vet jag inte, men det ska nog bli bra till slut.