Min födelsedag

Idag fyller jag 32 år. De som är äldre kommer att sitta och tänka att det väl inte är någon ålder medan de som är yngre kommer tycka att jag redan är en tant. Så tänkte i alla fall jag när jag var runt 20. 30+ var liksom gammalt, lite slitet och passé. Hur som helst så har jag haft en fin födelsedag. Familjen sjöng för mig i morse och Nova hurrade av hjärtans lust, Älskade barn! Älskade familj! Paketet var inslaget i ritpapper som Nova dekorerat själv och innehållet var ett superläckert halsband med svarta pärlor och ett långt hänge som min lilla skrutta valt ut åt mig i samråd med sin far. Turligt nog fyller jag en måndag så MrP kunde vara med på morgonen innan han skulle ta husvagnen och rulla mot jobbet. Dagen har förlöpt lugnt och barnen har visat sig från sin bästa sida. Mamma hade med sig vackra rosa rosor när hon kom och skulle vara barnvakt åt Tim medan Nova och jag åkte på ridskolan. Efter barnens sänggående har jag ägnat mig åt fotbad och regerande av fjärrkontrollen eftersom jag åter igen är gräsänka. Den enda fördelen med det är att jag får bestämma alla TV-program. Ägnar mig åt debatter och Jenny Strömstedt. 

Facebook är fyllt av de finaste födelsedagshälsningar, vissa varmare och mer betydelsefulla än andra, och jag blir varm i själ och hjärta. En bra födelsedag helt enkelt. Tack alla ni älskade och så betydelsefulla människor runt omkring mig för att ni gett mig sådan kärlek idag. 

Hösten är här med sina fantastiska färger. De är så skarpa att det sticker i ögonen när solen reflekterar i de gula löven på ekarna och lönnarna. Luften känns klar och ren och man fylls på med energi. Helt ljuvligt! På kvällarna kurar vi med levande ljus och jag frossar i färgade blockljus och lyktor. Det är sådana här dagar som det inte gör mig ett smack att vintern snart är över oss. Jag ser fram emot jul och nyår med god mat, nära och kära, doften av ljus och julgran.
Dagarna går sin gilla gång. Lillkillen kryper omkring i rasande fart och ägnar större delen av sin vakna tid åt att resa sig upp mot möbler i lämplig höjd bara för att två sekunder senare bli ilsken för att han inte kan sätta sig ner igen. Jag misstänker att han kommer att ha börjat gå lagom till sin ettårsdag. Nova å sin sida har tagit ännu ett jättesprång i utvecklingen och kommer med nya och svårare resonemang om livet i stort och smått. Bokstäver, siffror och klockan är något hon fått ett starkt intresse för och hon har äntligen lärt sig att skriva sitt namn efter mycket kämpande med bokstävernas ordning. Hon är så klok min lilla fyraåring.
Jag tycker om livet just nu.

Det rullar på

Som vanligt bloggar jag allt för sällan, men det finns liksom ingen tid till det just nu. Dagarna går alldeles för fort. Så mycket att göra och ack så lite tid....

Vi har ju som jag tidigare nämnt påbörjat projekt ombyggnation och nu står altan och vardagsrum färdigt. Nästa del att sätta tänderna i blir att sätta upp ännu en vägg och skapa Novas nya rum och korridoren som ska leda till badrummet. Det har blivit en veckas paus i byggandet nu och det känns skönt att få andas lite innan det är dags att fatta hammaren och skruvdragaren igen.

Det blev inte stort, men mysigt :)

 

Förutom byggande har vi haft förmånen att få råd till en resa och den är nu bokad. I november sticker vi till Teneriffa. Hotellet med barnklubb, mängder av pooler och all-inclusive verkar helt fantastiskt. Nova och jag tittar på resebolagets bilder och hon visar ivrigt överallt hon vill hoppa i vattnet och fnissade lyckligt när jag upplyste henne om att det dessutom finns bubbelbad på hotellrummet. Poolbad hela dagen med avslut i jacuzzin. Jo man tackar!
Idag har jag dessutom bokat platser längst fram på flyget med extra benutrymme och plats för vagga för barn upp till 12kg. Tim väger blygsamma 9 nu, så han borde kunna få lägga sig ner en liten stund om så behövs. Om inte annat så är det ju bra med lite extra avställningsyta. Ju mer jag läser om flyget och om att flyga med barn desto mindre nervös känner jag mig. Det kommer att gå superbra, även om det är en lång flight. Och gör det inte det, så är det väl bara att gilla läget och räkna ner tills man har landat haha.

De sista dygnen i vårt hushåll har präglats av basseluskan och jag känner mig ganska utschasad. Nova har haft feber och huvudvärk och Tim likaså. Igår skrämde han oss rejält när han istället för att pigga på sig verkade bli allt sämre. På eftermiddagen ville han inte längre dricka och han började verka ordentligt slö. Slutade skrika och tittade knappt upp. Så det fick bli en tur till vårdcentralens jourmottagning där han verkade lite piggare igen. Halsprov, nackstelhetstest, CRP och titt i öronen visade att han inte hade några streptokocker men väl en förhöjd sänka och dubbelsidig öroninflammation. Ett rassel hördes på lungorna och den tidigare paracetamoldämpade febern började stiga igen. Så det blev ett recept på kåvepenin och rådet att vara mycket vaksamma på ytterligare försämring och i så fall en rask tripp till akuten. Någon ytterligare försämring under kvällen blev det tack och lov inte och idag är han pigg och feberfri igen. Han har precis lärt sig krypa och eftersom han nu inte orkat det på ett par dagar så verkar han ha bråttom att göra det desto snabbare och mer idag. Underbart att se efter gårdagens skrämselhicka. Nova är rätt nöjd med att få se på precis så mycket film och spela så mycket dataspel som hon vill. Fördelen med att vara sjuk. Men nu får vi hoppas att de små liven får vara friska ett tag fram över. Mina små hjärtan <3 p=""> 

Små sjuklingar

 

Paranormal aktivitet

Tror du på spöken? Kanske, kanske inte. Det gör vi i alla fall här hemma. Det händer lite för mycket konstigheter för att det ska kunna förklaras bort. Låter jag tossig? Ja, kanske det, men då får jag väl vara det då.
För det mesta är det ganska lugnt, men så fort vi börjar bygga eller renovera någonting i huset så ökar aktiviteten. Någon verkar inte gilla att vi gör om. Just nu så har vi ju dragit igång några byggprojekt igen och därmed börjar det hända konstigheter igen. Det knackar på dörrar, det går och knarrar och någon är envist på knapparna och ändrar TVn från AV till TV när man ser på film, ändrar spår på skivan i DVDn, saker flyttar på sig eller kastas omkull och det visslar förstrött i källaren. MrP och jag bara tittar på varandra och frågar: "Gjorde du det där?" eller "Hörde du det där?". Svaren är alltid de samma: "Nej, jag har inget gjort, fjärrkontrollen ligger i skåpet" eller "Ja, vad sjutton är det där som låter?". Någonstans så är det skönt att höra att man inte upplever alltsammans ensam, för då skulle man nog raskt tro att man håller på att förlora förståndet.
Förra gången vi renoverade såg MrP en person stå vid vindsdörren en natt. Jag vaknade av att han sa åt mig att gå och lägga mig igen eftersom han trodde att det var jag som gick i sömnen nu igen, men när jag svarade honom från hans andra sida att "Jag ligger ju här" så blev han en aning spak. Den gången var det en kvinna som stod där, men för det mesta så är det troligen en man som lever rövare. Vi tror att vi vet vem han är, men inte hur vi ska få honom att sluta. Många tillsägelser om att han faktiskt får lägga av har inte fungerat och man känner sig mest dum som står och pratar ut i tomma luften.
Snart kommer MrP att börja vara borta på jobb i veckorna igen och det är ingenting som jag ser fram emot nu när det är sådan liv och rörelse på de som inte gått över till andra sidan eller vart de nu ska. Någon som vet hur man blir av med dem? Tips mottages tacksamt...

Väggarna kommer närmare...

Igår var det en sån där perfekt sommardag med sol, värme, bad och grillning. Barnen somnade trötta och nöjda på kvällen och föräldrarna likaså. 

Idag har det tvärvänt och himlen vräker ur sig regn och snålblåst. Det är sådana dagar som det känns som om huset krymper. Det släpas fram leksaker i hela huset och ändå talar fyraåringen om att det är tråkigt och inte finns något att göra. Då kan man ju undra vem som drar fram och ska leka med alla de där leksakerna som jag snubblar över. Jag tror inte att det var minstingen... Var det så svårt att hitta på något att göra när jag var liten? Jag har inget minne av det, men så minns man ju kanske mest bara det glada.

Imorgon skulle det i allafall bli solsken igen och vi kan återgå till uteliv. Tack och lov.

Rädd för ett myggbett

Jag visste inte att ett myggbett kunde skrämmas, men det kan det. Nova fick ett par stycken vid hårfästet i pannan för ett tag sedan och det var inget mer med det. Dagen efter hade hon en stooor bula en bit under betten, mitt i pannan. "Har du slagit dig?" undrade jag.

När ännu en dag passerat fanns en ödematös svullnad över näsan som nu gjorde att hennes utseende förändrades ordentligt. Hon hade även börjat låta nasalt när hon pratade. Vad är detta? Ringer 1177 och ber om råd för nu börjar jag bli riktigt rädd för vad detta kan vara.

Lugnande svarade mig sköterskan att detta var den vanligaste frågan så här års. Myggbett hos barn kan bli så här eftersom deras hud är så tunn och elastisk att vätskan som bildas efter ett bett vandrar neråt. Tack och lov för 1177, annars hade vi väl till slut åkt in med ungen för ett simpelt myggbett och skämts kraftigt när vi fått veta vad det var haha! 

    En aning svullet är det...hua...

Semester

Det är ju inte så lätt att ta semester som egenföretagare, men lite långhelger då och då får vi i allafall till. Så helgen som var spenderade vi på Grännastrandens camping. Vi åkte på torsdagmorgonen och åkte hem, mot min vilja haha, på söndagen. Det har varit en ljuvlig helg utan måsten, men med massor av glass, sol, bad och självklart polkagrisar. Vi lär komma tillbaka till Grännastranden igen. 

Fistelns intåg

För den som undrat vad som hänt med "fanskapet" sedan sist jag skrev kan jag ju meddela att, nej, den är inte bra. En gång i veckan tar jag en nål, tömmer den på var och lägger om. Det positiva i kråksången är att jag nu inte har ont längre och att jag har vant mig vid det och det rör mig därför inte i ryggen att genomföra veckans procedur. 

Häromdan var jag på kirurgen igen på återbesök och man konstaterade att jag p g a mina abcesser förmodligen utvecklat en fistel. En fistel kan visserligen opereras, men med icke framgångsrika resultat så därför valde vi att inget göra. Jag ska få gå på regelbundna kontroller samt mammografier och förhoppningsvis kunna leva med det. Så även om det är hyfsat äckligt så är det fungerande och vi tar en bit i taget. Så life goes on liksom. Bara att gilla läget och plocka fram sorbacten. 

Back to work

Jag måste vara galen. Eller i alla fall smått sinnesförvirrad. Nu när alla andra längtar efter semester och ledighet ska jag glatt jobba extra. I onsdags var jag på utvecklingssamtal på jobbet och efter ett besök på  gruppen gick jag därifrån med fyra arbetspass inbokade och ett brett leende på läpparna.
När man har varit hemma så pass länge som jag har varit nu så ska det bli skönt att åka och uträtta något annat en stund och inte bara vara mamma, Jag vet att jag är den bästa föräldern när jag också jobbar och träffar arbetskamrater etc. Det kanske kan låta knäppt, men man kan faktiskt ladda mammabatterierna genom att åka och jobba. Mina fina arbetskamrater som önskar mig välkommen tillbaka gör ju så klart mycket till. Att dessutom ha förmånen att kunna tacka nej till jobb när jag känner att jag inte orkar eller vill är ju optimalt. Så nu kör vi!

Arga snickaren ;)

Det har blivit ekonomiskt möjligt att sätta byggplaner i verket och oj så jag ser fram emot att få snickra sida vid sida med MrP igen! Är det något vi gör bra tillsammans så är det att bygga. här behövs ingen arg snickare som medlar i taskigt samarbete. För oss har det alltid varit ett sätt att vara nära att bygga tillsammans. Vi arbetar tillsammans och skrattar och svär ihop. Och nu blir det rejäl rust igen. Vardagsrummet ska delas till förmån för ett barnrum och en korriodor till badrummet, Novas ena dörr ska läggas igen och den lilla hallen ska få ge plats åt arbetsplats åt MrP, gamla kontorsskrubben ska bli toalett och en gigantisk altan ska byggas i söderläge. Altandörren som ska in i det då halverade vardagsrummet ska ge ljus och rymd. Åh vad jag vill börja! Jag ser fram mot dagar med barnvakt så att man hinner forcera en del innan barnen pockar på uppmärksamhet igen. Och i slutänden kommer vi ha ett vackert hem för hela familjen. Jag ler. Inga arga snickare här inte, eller kanske de stackars krakar som vi ska hyra in som ska lägga om det extremt branta taket. 

Ett litet kort inlägg bara.

Det händer så mycket, men samtidigt står tiden stilla. Tim utvecklas i ett lugnt och stadigt tempo. Han har ingen brådska med att vända sig, krypa och annat sådant som små barn gör. Nej han tar det lilla lugna och lika glad för det är jag. För då vet jag än så länge vart jag har honom och han hinner växa till sig lite till innan det börjar bära iväg. Det han däremot gör är att jollra allt mer nyanserat, kasta i sig all ny mat han får i munnen med god aptit och sitter gärna och spanar in sin omgivning från bumbon och barnstolen. Tyvärr tycks han inte vara ett dugg närmre att sluta spy, vilket är ett elände nu när han äter mat istället för ersättning. Stackars lillkillen.
Dagarna går sin gilla gång och den ena är likadan som den andra. Nova på dagis tre dagar i veckan och de andra dagarna går i högt tempo med en liten tjej som ALDRIG är tyst. Inte ens när hon sover. Hon berättar, sjunger och frågar i ett rasande tempo och jag försöker hänga med i tankegångarna. En fyraåring kan häva ur sig dom mest kloka och roliga funderingar. Ännu en tid som jag skulle vilja spara i en burk och plocka fram när den dagen kommer då hon inte längre vill prata hål i mitt huvud.

Att värmen har kommit är ett definitivt plus i kanten. Nu är vi ute all tid vi bara kan. Känslan av att vara instängd har försvunnit och jag ser fram emot sommarens alla aktiviteter. Vi planerar in utomhusteater, camping och bad. Jag påtar i trädgården så mycket jag bara kan och hinner och njuter i fulla drag. Att få jord under naglarna är terapi. Likaså att äntligen ha fått möjlighet att gränsla hojen. Det var en helt fantastisk känsla nu när jag inte kört på så länge. Förra sommaren använde ju Tim min kropp som bostad och jag tordes därför inte åka en enda mil, men nu är kroppen bara min igen och jag planerar att få in så många mil som någonsin är möjligt i sommar. Det är lite pusslande att vara både biker och småbarnsförälder, men allt går med lite vilja och planering.

Just för stunden vräker regnet ner, men det som är planterat och sått måste ju även ha vatten så det är bara att vara glad för att man slipper vattna.

Livet före barnen

Häromdagen valde Nova att äta sina fredagstacosar hos grannen istället för hemma. Så där satt MrP och jag ensamma vid köksbordet med våra tortillias medan Tim tog en lur och det kändes alldeles tomt och helt och hållet fel. Så tänkte jag att det ju alltid var så här innan barnen kom. Bara MrP och jag. Vad var meningen? Jag kan inte minnas vad vi gjorde med tiden innan våra små hjärtan. Vad pratade vi om? Vad ägnade vi kvällarna åt? Jag har ingen aning. Eller nja, det har jag väl kanske, men det är bara det att det idag ter sig helt meningslöst att spendera livet utan barn. Det är märkligt och fantastiskt hur livet, tanken och jaget kan förändras genom det mirakel som kallas barn.

Preventivmedel och svettigt MVC-besök

Häromdagen var jag på BVC på morgonen för Tims kontroll. Han fick OK-stämpel i baken som vanligt. På vägen ut stoppade jag in huvudet hos min barnmorska och frågade om hon hade någon tid åt mig så att vi inte skulle skapa några fler små knoddar. För nu är jag färdig med familjebildande. Jodå, hon hade en tid åt mig. Samma dag eller om flera veckor.
Det var bara att ta tiden samma dag och hoppas på att jag skulle få ihop det med barn och allt. Det fick jag inte, så det var bara att ta med sig bägge ungarna och hoppas på att 3-åringen skulle kunna roa sig med spelande på min telefon under tiden.
När vi anländer till Familjens hus så börjar Tim skrika samtidigt som Nova vill springa runt och kolla in alla leksaker. Jag känner hur stressen tilltar över hur det här ska gå. Väl inne hos barnmorskan går det till en början ganska bra, men Nova tröttnar snart på att sitta stilla och jag riktigt känner hur det kryper i henne. Jag börjar svettas. Rätt vad det är kommer hon och säger "Mamma, jag måste BAJSA!" Jag svettas ännu mer. Åh nej! Inte nu! Men, jo.
Den vänliga barnmorskan tar Tim och jag springer med dottern på toa. Väl tillbaka vill barnmorskan ta ett blodtryck. 140/90... Inte helt rätt tillfälle att ta blodtryck kanske. Efter en stund tar vi ett nytt och vi är då nere på 130/80. Bättre, men inte bra, så om två månader måste jag tillbaka och kolla igen.
Mot slutet av samtalet med preventivmedelsrecept tveksamt utskrivet säger jag att vi nog ska strunta i det inplanerade cytologprovet med tanke på att jag har barnen med mig, men o nej det skulle vi inte. Svettas lite till... In kommer en socialsekreterare och leker med Nova medan jag får gå och häva mig upp i den förhatliga gynstolen och med benen i vädret och Tim på magen ta mig igenom provet för den här gången. Kändes inte helt naturligt om man säger så hahahaha.

Nästa gång jag besöker en barnmorska ska jag ta tiden om många veckor så att jag har gott om tid att planera in barnvakt...

Det tillrättalagda livet

När man sitter och läser bloggar och kollar statusar på till exempel Facebook så slås jag ofta av hur perfekt allas liv tycks vara. Eller nja, antingen det eller så används forumen som klagomur. Det finns sällan något mitt emellan. Idag blev jag lite full i skratt över hur jag själv lägger upp statusen: "Långpromenad avklarad. Nu blir det pyssel i trädgården." på fejjan. Jo, det var sant, men att långpromenaden varit en blåsig historia som gett mig ont i öronen och att mina dåliga skor gett mig ont i fötterna, samt att det så kallade trädgårdspysslet egentligen innebar att jag med skyffel skulle fylla en murarhink med vinterns all hundskit som samlats överallt på gräsmattan skrev jag ju inte. Tillrättalagt...

Varför vill alla bara visa en perfekt fasad som om lite skit i hörnen eller ett totalt kaos på frukostbordet vore så hemskt. Här är det varje morgon kaos på det där bordet och lillebror kommer alltid på att han måste skrika lite precis lagom till varje måltid, vilket gör hans syster alldeles uppsnurrad och så är cirkusen ett faktum. Dammråttorna i hörnen kommer förmodligen snart att hoppa på mig och bita mig i smalbenen och det ligger rester av gammal tandkräm i handfatet. Ibland skriker jag på min dotter när tålamodet tagit slut och jag kommer inte att bli någon Mother of the year i år heller. Jag säger inte att det är bra på något sätt, men det säger att jag är mänsklig. Precis som alla ni andra.

Det var bara det ;)

Jag skriver som vanligt alldeles för lite på bloggen, men jag har vare sig haft tid eller lust att skriva något heller. Jag har haft saker som poppat upp i huvudet som jag tänkt att jag velat blogga om, men därifrån till att faktiskt få ner något i skrift har uppenbarligen inte funkat.

Våren är ju här nu, om än kylig, vilket inneburit att barnen och jag är mer och mer utomhus. Tim sover som bäst ute i vagnen och Nova hoppar studsmatta och gräver i geggamojan så mycket hon bara kan. Det är härligt. Nu hoppas jag bara på något varmare väder så att man så sakteliga kan få börja skala av sig alla vinterkläder till förmån för tunnare modeller.

I övrigt rullar veckorna på alldeles för snabbt. När helgen kommer vet jag aldrig riktigt vart veckan tagit vägen. Det är ruskigt vad fort det går. Tim är redan över fyra månader och har fått börja äta gröt, vilket resulterat i att han slutat äta på nätterna. Det är så fantastiskt skönt att inte behöva gå upp mitt i natten och värma flaskor och sitta och mata för att sedan kämpa en timma för att söva om det då pigga barnet. Det som nu är desto svårare är att få till en ordentlig sömnrytm dagtid eftersom jag hela tiden måste sabba hans sömn för att bl a hämta och lämna storasyster på dagis. Dom dagarna är alltid bökiga. Men, men, man kan inte få allt perfekt här i livet. Bara att gilla läget och göra det bästa av det.

Som en boll kommer jag tillbaks till dig

För knappt två veckor sedan ringde jag, på inrådan av vårdcentralen, till kirurgens bröst och endokrinmottagning för värken i fanskapet hade blivit olidlig och jag började känna mig febrig. Syster M hade ingen möjlighet att hjälpa mig, men hänvisade mig att uppsöka akuten eftersom jag började känna mig sjuk p g a min böld. Så sagt och gjort ringde jag hem maken till barnen och åkte till akutmottagningen. Jag anlände strax efter 11 på förmiddagen och efter många timmars väntan fick jag äntligen träffa en doktor. Doktor B blev nog lite rädd att ta tag i det hela med tanke på mitt nu nervösa beteende och min motvilja till att bli inlagd och gjorde upp en plan. "Ring mig imorgon så försöker jag ringa bröst och endokrin. Om du inte får tid där så får du komma tillbaka hit klockan 8 imorgon så gör vi det här." Karvar alltså. Klockan var nu efter 17 på eftermiddagen och jag kände mig helt slut. Att befinna sig i akutens extremt slitna lokaler bland människor som ser mer döda än levande ut och där det skriker bakom stängda dörrar är inte modingivande heller precis.

Så dagen därpå gjorde jag som ombedd och ringde doktor B, men fick inget napp. Någonting gick snett och jag fick till svar att han inte svarade på sökningen och förmodligen var ledig idag. Jaha. Jag fick i allafall ett nummer till bröst och endokrinmottagningen och ringde dit. Det var åter igen syster M som svarade och muttrande över läkarna på akutmotagningen bad hon mig komma. Jag tackade och åkte dit. Så började bollandet om.
På mottagningen fick jag träffa syster M och doktor D som bollade mig vidare till röntgen för ett ultraljud av fanskapet. Ok, tänkte jag. Bilder gör inte ont. Så jag gick till röntgen som bollade mig vidare till mamografin som bollade mig tillbaka rill röntgen.
Väl tillbaka på röntgen gjordes ett ultraljud där man kunde konstatera att det fanns en pusansamling på 3x4 cm. D v s nästan 1,5 dl var... Kanske kan man då finna en förståelse för hur fruktansvärt ont det gör.
Nu visade det sig att man nere på röntgen tänkte lokalbedöva och stoppa in ett drän i fanskapet. Då brast det. Tårarna rann och de helt fantastiska sköterskorna gjorde sitt yttersta för att jag skulle känna mig lugn. Så jag gick med på proceduren, men när läkaren så höll sprutan med bedövning över mig och jag var tvättad och inplatsad så kom paniken. Jag har nog aldrig känt mig så liten, ensam och i underläge som jag gjorde just då. Tårarna sprutade och jag ville krypa ur skinnet. "Jag klarar inte av det här" yladed jag helt ifrån mig. Så de slutade och jag kände mig usel. Jag har ju tidigare varit med om att lokalbedöva fanskapet och det var det värsta jag varit med om. Jag föder lätt barn igen om jag måste välja smärta.
De fantastiska sköterskorna kramade om mig och skickade tillbaka mig till bröst och endokrin igen. Där log Doktor D godmodigt och beslöt att söva ner mig för att skära. Tack för det.

Så blev jag då inskriven på AVA och inskickad i duschen med ett par Hibiskrubtussar. Duscha, skubba, byt om, var ordern. Jahapp. Inne i duschen brast fanskapet och varet forsade. En stank av avlopp la sig över duschutrymmet. Vad f-n gör jag nu då? Efter viss tvekan larmade jag och en sköterska kom. En blyg manlig nyutexaminerad sådan. Han vände på klacken när han insåg att jag stod i duschen och hämtade rosig en kvinna istället. Komiskt. Hur som helst så slog hon in mig i absförband (absorbtionsförband) och lät mig sedan skrubba klart. När jag var klar stod kirurg och narkos och väntade på mig. Den lille narkosläkaren såg ut lite som en seriefigur i sina runda glasögon och jag kände mig trygg.
Kirurgen bad att få titta på taxörat och när hon insåg att det nu vällde ut var så bestämde hon sig för att trycka ut det istället för operation. Så efter två dagar på akut, kirurg och AVA så bestämde sig fanskapet för att tömma sig själv. Så hibiskubbad och iförd nätbrallor och bakvänd skjorta var det bara att få omlagt och byta om igen. Med ett recept på penicillin och en påse omläggningsmaterial knatade jag hem igen.

Nu har jag precis avslutat penicillinkuren och varet har börjat fylla på igen. Aj. Men på måndag väntar ett besök hos doktor Å som ska diskutera kommande behandling med mig och det lutar nu åt att ta bort taxörat och bygga ett nytt åt mig. Jag är nervös, rädd, men hoppfull. Så nu är det förhoppningsvis snart färdigbollat och färdigvärkt. Jag lever på hoppet.

Vårdcentralen

Igår var jag på vårdcentralen där ännu en i raden av doktorer skulle klämma på bölden. Aj som f-n i h-e! Efter en stunds funderande skrevs en ny remiss till bröstmottagningen och jag kände mig lite hoppfull om att jag kanske kan få hjälp där. Hoppet är det sista som överger människan... Vi struntade i penicillin eftersom det ändå är verkningslöst och istället fick jag rådet att ringa bröstmottagningen när abscessen mognat. "Det är i allafall värt ett försök." sa doktorn och jag kan väl inte annat än instämma.
Idag har jag sån värk att jag t o m har gjort ett försök att hyperventilerande få hål på fanskapet själv. Det misslyckades. Så nu sitter jag med ett alsolspritsomslag och hoppas att den snart brister av sig själv så att smärtan lättar. Sjukt, jag vet.

Mina älskade små

För att även göra ett positivare inlägg så måste jag skriva några rader om de små solstrålarna i mitt liv. Tim växer så det knakar och är för det mesta en glad och nöjd liten kille. Han fyrar av små tandlösa leenden som kan få vilken grå dag som helst att verka som en solig. Nova tycks inspirerad av hans växande och har dragit iväg på längden hon också. Hon har dessutom utvecklats något enormt och blivit så lillgammal. Hon överaskar mig nästan dagligen med nya färdigheter och jag ser på och ler. Barn är fantastiska!

It´s back

Nu måste jag få gnälla av mig, så vill du inte läsa ett gnälligt inlägg så bör du sluta läsa nu. Min bröstböld är tillbaka. Aj! Under hela graviditeten så har den hållit sig borta och jag valde att inte amma mycket just för att jag var rädd att åka på en mjölkstockning och därmed få tillbaka bölden. Men istället kom den tillbaka igen ändå. Och med besked dessutom. Den sitter sämre än förut och är mer smärtsam. Varför blir det så här? Jag undrar om jag är ensam om att ha drabbats av dessa återkommande abscesser eller om det finns någon mer som haft det likadant. Och om det finns fler, fanns det då någon behandling som faktiskt fungerade?
Slutsatsen jag drar efter att ha varit fri från denna åkomma under graviditeten är att det är hormonellt betingat. Kan det då hormonbehandlas eftersom penicillin tycks vara verkningslöst?
I eftermiddag blir det en ny tur till vårdcentralen och jag hoppas att det inte slutar som vanligt med en dunderkur penicillin och en remiss till mamografi utan att doktorn faktiskt är beredd att engagera sig och försöka hitta en mer varaktig lösning. Remiss till kirurgen har vi ju prövat förr, så kanske en remiss till infektionskliniken kunde vara bättre? Tyvärr kunde jag inte få komma till någon av de läkare jag träffat förut, men namnet som jag fick i telefon lät ju inte helt hopplöst i allafall. Jag ville verkligen inte komma till någon av de läkare som inte haft en aning om vad de skulle hitta på, inte förstod vad jag sa och inte kunde ge mig någon hjälp. Jag hoppas att denna doktor är vettig. To be continued...  

Vindarna vänder

Något har hänt de sista dagarna. Tim har förvandlats från att bara vara ett litet knyte som sover, skriker, bajsar och äter till att vara en liten person med mycket längre vakna perioder och glädjeyttringar i form av joller, leenden och sprattel. Det ligger något i det där som experterna säger att när det känns som allra tyngst och man undrar vad sjutton man har gett sig in på så kommer de första leendena och allt blir så väl värt mödan.
Natten som var blev även den en ny upplevelse när Tim snällt låg och viftade en stund och sedan somnade om efter att ha ätit istället för som tidigare starta ett skrikmaraton med nappspottande efter att ha ätit. Han sov dessutom ända till klockan åtta imorse och den lilla mamman känner sig som en ny männska trots att det ser ut som om någon läbbig varelse bor i mina bihålor varje gång jag snyter mig. Underbart!
Något mer som har hänt är att det känns som vår i luften. Fåglarna har börjat kvittra så smått och solen värmer i nacken när man går ut. Det ger hopp om en ny vår och sommar. Kanske det är likadant där: När man börjar tvivlar på att vintern någonsin ska ta slut så kommer de där första tecknen på att våren sakta närmar sig och inger ny energi och hopp. Livet är ganska skönt just nu med andra ord.

Föräldraledighetsträsket

Det är visst meningen att jag ska klättra på väggarna nu och vilja ha ett betydligt större socialt liv. Åtminstonde om jag skulle vara i närheten som andra nyblivna mammor jag möter; "Kommer du till öppna förskolan? Ska du på mammafikat, babysångstunden och föräldraträffen? Tänk jag blir tokig av att gå hemma snart." Jag nickar, ler och svarar att "jo, det kanske jag gör", men tänker i själva verket att nä, det ska jag i n t e. Jag har inget som helst behov än av att ge mig ut i föräldraledighetsträffsträsket. De timmar jag har varje vecka när Nova är på dagis och jag får vara bara jag och Tim är heliga. När vi är hemma alla tre så snurrar allt på i ett tempo som jag har svårt att orka med och de lugna femton timmarna vill jag bara få vara hemma. Lugnt och stilla. Mata lite, leka lite titt-ut och titta på brittiska såpor.
Det enda som tyder på att jag behöver ut är att jag har större lust än vanligt att hitta på saker med familjen. Positivt. Men att sitta i timmar varje vecka och prata sömnvanor, matning/amning, bajs och blöjor lockar inte det minsta. Det har jag gjort en gång redan och tanken på att göra om det är närmast vämjelig. Så nej, jag kommer inte på öppna förskolan eller något liknande den här veckan heller. Jag är upptagen. Med de mina fina :)

Det behövs nog inte så många ord...

För en bild säger mer än 1000 ord. Eller hur det nu var...

Spyor, magknip och BVC-besök

Jag sitter i morgonrock och skriver. En nedspydd morgonrock. Och det är inget jag har några planer på att göra något åt på en stund, för jag vet att om en kort stund har jag en spya på andra axeln också. (Sitter du och ler nu Kryckan?) Tim spyr och spyr och spyr. Kastspyor är vår vardag. På BVC säger de bara förnöjt att så länge han går upp i vikt så får han kräkas. Och upp i vikt går han. Igår vägde han 4220g vilket är en ökning på ytterligare 500g på två veckor. Jag har fullt sjå att hålla hans dubbelhakor rena från kräk för att undvika svamp. Jag undrar hur länge detta kräkande ska hålla i sig. Rena kläder på gossebarnet är sällsynt och själv går man konstant runt med vita fläckar på kläderna lite varstans. Suck. Förut var det ju rätt små fläckar eftersom han inte åt så stora mängder, men nu sätter han i sig närmare 200ml varje gång han äter och det som då kommer upp är ju då av naturliga skäl rätt mycket. Om nu någon sitter och tänker att man kanske borde ge honom lite mindre mat har aldrig upplevt en bebis som inte fått äta tills han är nöjd.
Natten och gårdagskvällen har dessutom präglats av magknip. Stackarn skriker tills han är hes och svettig och vi föräldrar kämpar på för att försöka trösta och lindra. Just för stunden tycks magknipet ha släppt och vi ska försöka orka ta oss igenom en ny dag och hoppas på en bättre kommande natt. Hej och hå, kämpa på!

Presenter

Igår åkte jag till jobbet med Tim för att visa upp honom och hämta min julklapp som stod och väntade på mig. Det var jättetrevligt att ta en fika med arbetskamraterna. Jag saknar dom.
Förutom julklappen, innehållande en pajform från Rosengrens skafferi, biobiljetter samt hud- och duschcreme, så hade de även samlat till en grattispresent. Tim fick en nalle och så var det ett presentkort på stadens största galleria. Bara att välja och vraka bland butikerna och shoppa loss! Så fanns det också ett extra paket från en av mina arbetskamrater innehållande ett par små virkade converseskor. Helt ljuvliga! Jag blev så rörd av all omtanke att jag hade lust att ta till lipen. Så TACK än en gång! Ni är bäst, bara så att ni vet det!

Oro

När det gäller det här med att sova hela natten så brukar de flesta småbarnsföräldrar fälla samma kommentar: "Första gången hen sov hela natten blev jag livrädd när jag vaknade." Vi uttalar sällan vad det var som skapade rädslan och oron, för alla vet vad det är man är så fruktansvärt rädd för. Plötslig spädbarnsdöd.
När Nova fyllde ett år andades jag ut inombords. Oron för psd lättade. Men nu är jag där igen. Jag lyssnar efter Tims andetag när jag ska somna på kvällen och är alltid orolig när jag tittar till honom när han sover på dagen för att jag ska finna det fruktansvärda ofattbara. Jag vet att risken är liten - ca 1/4000 barn drabbas, men jag är förälder. Mitt jobb är att vara ständigt orolig för mina barn. Mer eller mindre. Under spädbarnstiden för bl a psd och så småningom för en hel rad andra saker. Allt beroende på barnets ålder. Det handlar om kärlek. En önskan om allt gott för sina barn. En önskan så stark som ingenting annat.
Nu ska jag än en gång gå och titta till den lille som ligger och snusar gott i vagnen på trappan. Och andas ut....

Attract - vår nya vän

Något har hänt som jag väl aldrig trodde skulle ske; vi har inhandlat ett löpband. Eller nja, promenadband, men ändå. Och det märkligaste av allt är att jag omgående blev förälskad. Att få stå där och trampa och lyssna på musik blev en alldeles egen stund trots att barnen är omkring mig och de förinställda intervallerna är precis lagom för att man ska orka kämpa sig i mål, men inte mer.
Orsaken till inköpet är MrPs mål att rasa 15 kg i vikt till sin födelsedag och jag är inte sen att haka på. Inte med viktnedgång, för det behöver jag inte, utan för att komma i form igen. Jag har inte tränat på fyra år nu och tiden tillsammans med två graviditeter har satt sina spår. Så nu har jag rivstartat med 2x30 minuter på bandet och träning med fria vikter där emellan. Och det kändes fantastiskt! Frigörande på något vis. Och fast kroppen var slut så ville jag inte sluta. Jag ser fram mot morgondagens planka och halvtimma på bandet!

Angående flaskmatning...

Båda mina barn har flaskmatats. Nova försökte jag amma och jag minns det som fullkomligt förskräckligt. Mjölken rann inte till och diverse barnmorskor och bvc-sköterskor såg det då som sin plikt och rättighet att stå och stirra , klämma och dra i mina stackars taxöron för att sedan föreslå at jag skulle hyra en elektrisk bröstpump som närmst kan liknas vid en mjölkningsmaskin för kor. Självklart låste det sig fullkomligt och med skämsstrut på huvudet resignerade jag till flaskmatning. Varje gång jag i offentlighetens ljus plockade fram nappflaskan så skämdes jag och kände mig som en dålig mor som inte ammade sitt barn. Att jag aldrig haft någon mjölk att ge kunde ju inte min omvärld veta och jag tyckte att deras blickar brände.

Den här gången skäms jag inte för fem öre. Jag har själv valt att inte utsätta mig för samma cirkus en gång till. Mestadels p g a risken för att min bröstabscess därmed också skulle komma tillbaka vid en eventuell mastit så här lagom till smällkalla vintern, men också för att slippa vara med om samma ståhej igen.
När beslutet väl var fattat så var det en lättnad. Jag visste att inga sköterskor eller barnmorskor skulle dra och klämma på m i n a bröst eller stå som hökar över mig när jag skulle försöka amma. Jag visste att Tims blodsocker inte skulle rasa i botten för att jag kanske ännu en gång inte skulle få någon mjölk.
Häromdagen damp ett nytt nummer av Vi Föräldrar ner i brevlådan och i en artikel läser jag att det är på gång med någon sorts varningstext på förpackningarna med ersättning där det ska stå att man aldrig bör ge ersättning utan att först ha kontaktat läkare eller bvc. Men va fan! Ska man från statligt håll spä på idén om att man är en kass mamma för att man inte ammar? För då kan jag upplysa om att det är man inte alls. Man är en precis lika bra mamma för det och det är inget som sitter inte i tuttarna. Som för övrigt är kvinnans egna och inte allmänhetens oavsett hur bra det är med bröstmjölk eller ej. Någon skämsstrut för att man inte ammar ska man då rakt inte ha på sig utan om man liksom jag inte kan eller om man för den delen inte känner sig bekväm med amning och inte vill så ska man vara stolt och flaskmata utan att bry sig ett skvatt om vad andra tycker. De där som tittar snett vet inte vad de pratar om och borde behålla sina snedvridna värderingar för sig själva. Att försöka skuldbelägga någon bara för att man inte ammar liknar mer i förlängningen mobbning och inget annat. Och så var det sagt.

God fortsättning!

Så har jul och nyår passerat. Man laddar långt innan jul med julklappsinköp och planering och så när den väl kommer så är den över på en blinkning. Lika så skönt det kanske med tanke på att jag tröttnar rätt fort på tomtar, glitter och julgardiner. Det är så mysigt att plocka fram det varje år, men lika skönt att få plocka undan det igen efteråt. Det blir en viss överdos av glittrigt plotter. Behöver jag nämna att jag idag plockade bort allt juligt förutom granen och ett par stjärnor i fönstren...

Julen blev fin och Nova tror fortfarande stenhårt på tomten, trots att han märkligt nog dök upp två gånger. Först hos mormor på lördagen och sedan här hemma på själva julafton. Ögonen riktigt lyste när mannen med det stora skägget klev in och därmed var hennes lycka total.
Nyåret firades med trerättersmiddag här hemma. Jag och MrP såg fram mot oxfilén och Nova mot den utlovade glassen. Allt som det ska vara med andra ord. Tim har såklart mest sovit sig igenom hela spektaklet och fortsätter att växa så det knakar. På BVC igår hade han lagt på sig ännu ett drygt halvkilo på två veckor och börjar väl mer likna en köttbulle än något annat. Han är nu 51 cm lång (mot sina från början 44cm) så även där drar han iväg i rask takt. Tyvärr kräks han kaskader och det har blivit allt värre under den senaste veckan. Kanske är det för att han börjar bli mer nyfiken på sin omvärld och därför också inte bara ligger stilla efter en måltid utan sprattlar och alltså kräks kräks kräks. En del magknip har också dykt upp så nu är Minifom och magroppar inhandlade. Jag vet inte om jag tror så mycket på Minifomet, men det skadar ju inte att ge och leva på hoppet i allafall.

Det har varit skönt att vara hemma hela familjen över helgerna, men på måndag rullar allt igång igen. MrP drar igång jobb och Nova ska på dagis. Jag hoppas att det kommer att bli lättare att lämna henne nu än vad det var före jul. Jag tror i allafall att hon längtar efter sina dagiskamrater nu efter närmare tre veckor på hemmaplan med bara halvtrista föräldrar att leka med. Då och då försöker hon även leka med sin lillebror, men han ger ju inte mycket till respons precis så hon tröttnar ganska fort. Även jag ser fram emot dagisstarten eftersom jag då kommer att få chansen att umgås med bara Tim några timmar i veckan utan att hans storasyster svartsjukt ska spela upp varje gång jag tar i honom. Svartsjukan ja... Den har visat sig allt oftare och tydligare sista tiden och MrP och jag gör vårt bästa för att Nova ska få så mycket uppmärksamhet som möjligt. Trots det demonstrerar hon flitigt om någon av oss sitter med hennes lillebror. Det är påfrestande för oss alla kan jag lugnt påstå.
Vi försöker också göra vårt yttersta för att hon ska känna sig precis så outtömligt älskad som hon är. Hon visar tydligt att hon har ett behov av det genom att kramas och pussas ideligen och bli jätteledsen om hon någon gång skulle missa att krama någon av oss om någon åker hemifrån en liten stund. Det känns som att hon är rädd att förlora sin plats i våra hjärtan och jag önskar så att hon kunde förstå att det aldrig någonsin skulle kunna hända. Men det kommer väl. Vi får bara göra vårt bästa helt enkelt och låta tiden ta hand om resten.

Nu vill jag bara önska alla bloggläsare där ute i cyberrymden en god fortsättning på det nya året! Nu ser vi till att göra det här året till vårt livs hittills bästa! Det ska i allafall jag göra.