Odd Molly-mammera

Ibland när jag träffar andra småbarnsföräldrar så börjar jag att tänka på Mia Skäringer. När jag sitter och känner mig beklämd och inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till omgivningen. För de är bara FÖR mycket. Av allt. Jag tror att det var förra året som jag såg "Dyngkåt och hur helig som helst" på TV där hon i form av Tabitha beskrev "Odd Molly-mammera" (läses så klart på klingande värmländska.) Dessa så väl beskriva mammor som ska vara så där perfekta så att vi vanliga dödliga mammor får mindervärdeskomplex för att vi inte shoppar shoppar och åter shoppar svindyra kläder och saker till både oss själva och våra barn, är välmanikyrerade, vältränade, gått kurs i mindfullness och aktar oss noga för socker i sylten och håller barnen på mils avstånd från glass och godis. För Gud förbjude om vi skulle bryta mot dessa mantran. Fasaden ska till varje pris upprätthållas. Det sköna med slutklämmen var ju dock att fasaden rämnade för de där Odd Molly-mammera. För det är ju bara en fasad. Vem fasen orkar vara så perfekt hela jävla tiden? Inte jag i allafall. Vem bryr sig om utsidan när insidan visar sig vara något helt annat. Nä, Tabitha nu kör vi en gaddning te och är dem vi är istället. Utan fasad som kan rämna och istället en naken sanning där folk får vad de ser. Vare sig mer eller mindre.

Drömmar

Nu börjar det märkas att man närmar sig förlossningen, för nu har drömmarna börjat. Inatt drömde jag att det var dags och jag hade inte varit på MVC och kollat hur barnet låg och var helt säker på att han låg i säte. Ingen ville lyssna när jag försökte förklara att han ligger fel och att jag då rakt inte ville vara med om en sätesbjudning. Hahaha, hjärnan spelar spratt med mig. Antar att just den drömmen beror på att vi var inne och vände Nova innan hon kom till världen. Jag hoppas att den här lille krabaten lägger sig rätt alldeles själv när vi kommer så långt.

Om slempropp och värk.

Känsliga läsare varnas(?) Det var en alldeles för turbulent dag igår för att vara i min smak. Jag har jobbat rätt mycket nu sedan jag började efter semestern och i förrgår kväll när jag kom hem från jobbet hade jag molvärk i magen. Växtvärk eller för mycket tungt lyftande på jobbet tänkte jag, men när jag skulle på toa innan jag gick och la mig fick jag en inte så välkommen överraskning i form av den beryktade slemproppen på pappret. Shit! Vad ska nu detta betyda???
Fram med google för att hitta info om huruvida den kan släppa ändå eller inte och efter ungefär 15 sidor där det stod att förlossningen var mycket nära förestående hittade jag en där det stod att den faktiskt kan lossna ändå och återbildas igen gång på gång. Något som alla dessa vänta-barn-siter borde upplysa om kan man tycka om dom nu ändå ska skriva löpmeter om denna propp... Jag tog hur som helst den sista sidan till mig och gick och la mig, dock smått oroad över värken i magen.

Igår hade jag fortfarande ont i magen när jag vaknade på morgonen och efter telefonsamtal till MVC blev jag hänvisad till förlossningen för kontroll. Förlossningen i sin tur hade fullt upp och skickade mig istället till specialistmödravården där jourläkaren skulle ta hand om oss.
Jag fick tag i mamma som avbröt sina temadagar på jobbet och istället kom och tog hand om Nova. Tack snälla mamma! Jag visste ju inte vad som skulle hända och tänkte inte riskera att skruttan var med om nu allt tänkte gå snett. Väl inne på Spec MV så hade värken i magen släppt av och doktorn kunde konstatera att det inte var någon fara för en allt för tidig förlossning. Molvärken kom sig enligt doktorn förmodligen av att proppen släppt, men inga tecken på att jag tänkte börja öppna mig fanns. Tack och lov! Så jag andas ut och tackar min lyckliga stjärna för att lillen tänker stanna där han ska ett bra tag till. En tur till prematuren är inget vi vill vara med om. Jag kände mig lite dum som tagit upp tid och skrämt upp människor i onödan, men hellre en gång för mycket än en för lite. Hua!  

Bebis vecka 25 (24+0 - 24+6)

Sista semesterdagen

Hua. Imorgon är det dags att börja jobba igen. Jag vill i n t e! Kan man få slippa då? Nähä...
Den sista skälvande semesterdagen har spenderats med att göra absolut ingenting. Skönt.
Gårdagen däremot ägnades åt svampplockning och blåbärsätande. Det blev inte många kantareller i korgen, men väl massor med blåbär i våra magar och både Nova och hunden var lyckliga över att få kämpa sig över stock och sten. Terapeutiskt och meditativt göromål. Idag känns det i fullt så meditativt, men ack så kraftigt i ben och bäcken, men det som inte dödar det härdar. Eller nåt åt det hållet.

Nu ska jag i allafall göra mitt bästa för att hålla ångesten över morgondagen i schack resten av kvällen så hörs vi när jag är tillbaka i verkligheten igen.

Sista veckan i frihet ;)

Nu närmar sig slutet på semestern med stormsteg. Var tog den vägen??? Det känns inte alls som att jobbet lockar det minsta och ångesten börjar komma krypande. Ja ja, än är vi inte där. Några dagars ledighet är det kvar innan allvaret börjar. Jag vet bara inte hur det ska gå, för tröttheten och foglossningem är djävulsk. Om två veckor ska jag till barnmorskan så då hoppas jag på att man kanske kan få lite hjälp att ta udden av det allra värsta.
Usch vad gnällig jag låter nu. Det var ju inte riktigt meningen. Det som är väldigt positivt i kråksången är att Nova får börja dagis igen nästa vecka. Oj så hon längtar dit och behöver det. Det har märkts att hon känner sig ensam och behöver få leka med andra barn. Teaterbesöken under sommaren har varit riktiga höjdpunkter och fina avbrott när hon tröttnat på vuxet sällskap. När vi åkte och badade hos en arbetskamrat och hennes dotter levde med Nova och häromdagen när kusinerna var här var sjukt uppskattat. Hon pratar inte om något annat.
"Ska vi träffa dem igen snart mamma?" är den stående frågan. Vid ett tillfälle drog hon en djup suck och sa: "Alldeles ensam" och såg ut som en ledsen hundvalp.
Nä, dagis here she comes! Dags att röja loss med polarna igen.