För knappt två veckor sedan ringde jag, på inrådan av vårdcentralen, till kirurgens bröst och endokrinmottagning för värken i fanskapet hade blivit olidlig och jag började känna mig febrig. Syster M hade ingen möjlighet att hjälpa mig, men hänvisade mig att uppsöka akuten eftersom jag började känna mig sjuk p g a min böld. Så sagt och gjort ringde jag hem maken till barnen och åkte till akutmottagningen. Jag anlände strax efter 11 på förmiddagen och efter många timmars väntan fick jag äntligen träffa en doktor. Doktor B blev nog lite rädd att ta tag i det hela med tanke på mitt nu nervösa beteende och min motvilja till att bli inlagd och gjorde upp en plan. "Ring mig imorgon så försöker jag ringa bröst och endokrin. Om du inte får tid där så får du komma tillbaka hit klockan 8 imorgon så gör vi det här." Karvar alltså. Klockan var nu efter 17 på eftermiddagen och jag kände mig helt slut. Att befinna sig i akutens extremt slitna lokaler bland människor som ser mer döda än levande ut och där det skriker bakom stängda dörrar är inte modingivande heller precis.
Så dagen därpå gjorde jag som ombedd och ringde doktor B, men fick inget napp. Någonting gick snett och jag fick till svar att han inte svarade på sökningen och förmodligen var ledig idag. Jaha. Jag fick i allafall ett nummer till bröst och endokrinmottagningen och ringde dit. Det var åter igen syster M som svarade och muttrande över läkarna på akutmotagningen bad hon mig komma. Jag tackade och åkte dit. Så började bollandet om.
På mottagningen fick jag träffa syster M och doktor D som bollade mig vidare till röntgen för ett ultraljud av fanskapet. Ok, tänkte jag. Bilder gör inte ont. Så jag gick till röntgen som bollade mig vidare till mamografin som bollade mig tillbaka rill röntgen.
Väl tillbaka på röntgen gjordes ett ultraljud där man kunde konstatera att det fanns en pusansamling på 3x4 cm. D v s nästan 1,5 dl var... Kanske kan man då finna en förståelse för hur fruktansvärt ont det gör.
Nu visade det sig att man nere på röntgen tänkte lokalbedöva och stoppa in ett drän i fanskapet. Då brast det. Tårarna rann och de helt fantastiska sköterskorna gjorde sitt yttersta för att jag skulle känna mig lugn. Så jag gick med på proceduren, men när läkaren så höll sprutan med bedövning över mig och jag var tvättad och inplatsad så kom paniken. Jag har nog aldrig känt mig så liten, ensam och i underläge som jag gjorde just då. Tårarna sprutade och jag ville krypa ur skinnet. "Jag klarar inte av det här" yladed jag helt ifrån mig. Så de slutade och jag kände mig usel. Jag har ju tidigare varit med om att lokalbedöva fanskapet och det var det värsta jag varit med om. Jag föder lätt barn igen om jag måste välja smärta.
De fantastiska sköterskorna kramade om mig och skickade tillbaka mig till bröst och endokrin igen. Där log Doktor D godmodigt och beslöt att söva ner mig för att skära. Tack för det.
Så blev jag då inskriven på AVA och inskickad i duschen med ett par Hibiskrubtussar. Duscha, skubba, byt om, var ordern. Jahapp. Inne i duschen brast fanskapet och varet forsade. En stank av avlopp la sig över duschutrymmet. Vad f-n gör jag nu då? Efter viss tvekan larmade jag och en sköterska kom. En blyg manlig nyutexaminerad sådan. Han vände på klacken när han insåg att jag stod i duschen och hämtade rosig en kvinna istället. Komiskt. Hur som helst så slog hon in mig i absförband (absorbtionsförband) och lät mig sedan skrubba klart. När jag var klar stod kirurg och narkos och väntade på mig. Den lille narkosläkaren såg ut lite som en seriefigur i sina runda glasögon och jag kände mig trygg.
Kirurgen bad att få titta på taxörat och när hon insåg att det nu vällde ut var så bestämde hon sig för att trycka ut det istället för operation. Så efter två dagar på akut, kirurg och AVA så bestämde sig fanskapet för att tömma sig själv. Så hibiskubbad och iförd nätbrallor och bakvänd skjorta var det bara att få omlagt och byta om igen. Med ett recept på penicillin och en påse omläggningsmaterial knatade jag hem igen.
Nu har jag precis avslutat penicillinkuren och varet har börjat fylla på igen. Aj. Men på måndag väntar ett besök hos doktor Å som ska diskutera kommande behandling med mig och det lutar nu åt att ta bort taxörat och bygga ett nytt åt mig. Jag är nervös, rädd, men hoppfull. Så nu är det förhoppningsvis snart färdigbollat och färdigvärkt. Jag lever på hoppet.
