Lek och bus

Igår tog jag med mig Nova till Skojlandet. För den som inte vet vad det är så kan jag upplysa om att det är ett lekland som passar bra även för dem minsta. Nova var överlycklig. Hon for runt och kunde inte bestämma sig för vad hon helst ville göra först, så i tre timmar for hon fram och tillbaka bland rutschkanor, bollhav och studsmattor. Underbart! Efteråt ville hon absolut ringa mormor och farmor för att berätta om allt det roliga: "Hej! I varit skoj landet. Åkt rushekana o hoppa gussmatta!!!!!!!" Tänk vad några timmar i en lokal för busiga barn kan göra en liten trollunge lycklig :)

Språk

Jag skulle behöva tvätta munnen med såpa. Det är helt uppenbart sedan jag får höra mitt eget språkbruk repeteras av dottern. Lite hipp som happ kan hon rätt vad det är kläcka ur sig "Vad fan är det här nu då". Jag har inga problem att hålla mig för skratt kan jag lova. Jag står med svansen mellan benen och skäms. Jag försöker att byta ut mina svordomar mot mildare varianter när jag känner att jag behöver svära lite, men det har inte riktigt samma effekt när man t ex tappar mackan i golvet så smöret kladdar ut över köksgolvet att då säga "Attans!". Men jag försöker. Och så får jag väl köpa hem en flaska grönsåpa och ta en svälj då och då tills dess att vårat språk är uppsnyggat och klart.

Så som livet är

De senaste veckorna har det som de på vårdcentralerna kallar för Örebrohostan härjat och sedan igår mår även jag allt annat än bra. Jag går runt i mjukisbrallor, hostar lungorna ur mig, knaprar Ipren och svettas tillräckligt för att kunna delta i VM i lökringar. Jag känner mig icke som årets Miss Erotica om man säger så. Mellan hostattackerna försöker jag att vara en god mor och maka men lyckas nog inte så bra. Jag säger bara: orka.

Hur som så slog det mig häromdagen att jag ibland har en förmåga att rada upp allt på att-göra-listan och sedan tänka att (i det här fallet) "Jaha och så blir man sjuk mitt i alltihop". Som om det där sista blir en extremt hög topp på ett isberg. Visst är det så att det finns inslag i livet just nu som kostar både kraft och tid, men jag behöver förändra mitt tänkande. Varje ny sak som tillkommer och kanske i vissa fall stör planen som jag sett i mitt huvud för att klara av och orka är inte en ny topp. Det förändrar bara planen en aning. Det är dags att tänka om, ta en sak i sänder och acceptera det jag inte kan förändra. AA har någon form av bön som handlar om just det sistnämnda och det kanske vi alla borde anamma lite mer. För det är så som livet är, ibland måste vi acceptera det vi inte kan förändra. Carpe diem, carpe noctum.

Vår egen historia

Den senaste tiden har varit, minst sagt, lite märklig. Ett antal människor som jag har hört talas om mången gång, men aldrig träffat har dykt upp lite som gubben i lådan och tar kontakt via öppenhjärtliga mail, besök och telefonsamtal. Det de har gemensamt är att de är antingen släktingar till min man eller släkt med MrPs plastmormor. Det som slår mig med dessa nya kontakter är hur historien formar framtiden och hur mycket som hade kunnat sett annorlunda ut om det hade kommit upp i dagen för många många år sedan. Istället har saker och ting sopats under mattan av , för mig, outgrundliga anledningar för att komma upp i dagens ljus nu och faktiskt förklara en hel del som man stilla undrat över.
Släkt och blodsband har aldrig varit speciellt viktigt för mig. Eller jo, men inte på det sättet som för många andra som är tajta med hela sina stora släkter. Sådana som träffas och fikar stup i ett och har mer eller mindre dagliga kontakter. Så har det aldrig sett ut i min släkt. Vi har setts till jular och födelsedagar, men de flesta har man mest träffat på begravningar och andra sällsynta (tack och lov) tillfällen i livet.
Men när Nova låg i magen började min egen släkt och historia plötsligt att kännas allt mer viktigt. Kanske för att stora bitar saknas? Med vår egen historia rullas historien om vår egen samtid och framtid upp som en öppen bok. Saker får sin förklaring och gör att man förstår. Någon som greppar hur jag menar eller låter det mest som svammel? Det får vara hur det vill med den saken, jag ville mest tömma huvudet på tankarna. Det här inlägget är nog kanske mest skrivet bara för mig själv. Inte lätt att hänga med när jag inte känner att jag har rätten att skriva ut allt i klartext. Ibland får man lov att sålla bland sanningarna för andras skull.

Influensatider

Så har influensan för året befunnit sig i vårt hus i snart en vecka. Nova och jag mår bra medan MrP är dödssjuk på äkta manligt mane'r. (Jag vet att det blir lite tokigt med mina ' , men det är inte alltid jag är kompis med min nya telefon...)
MrP hade först hög feber i fyra dygn och nu när den gått ner hostar han tills dess att maginnehållet påminner honom om vad han åt till lunch och vill idisslas. Så antingen har han förvandlats till en ko eller så börjar det bli dags för en tur till vårdcentralen. Kanske vore en bra ide' även om det är koförvandling som skett i ofs.
För egen del blir det också vårdcentralsbesök på måndag, men i ett helt annat ärende. Vi kvinnor vet att man då och då blir kallad till Fru sur Barnmorska som beordrar sving upp i en stol som mest liknar någon form av gammalt tortyrredskap, för att sedan få en flasborste i miniatyr runtrotande i det allra heligaste i sin jakt på cellförändringar. Behöver jag säga att jag inte är road? Men jag går snällt dit, för dessa läskiga förändringar har redan visat sig en gång för ett antal år sedan och jag är så tacksam över att man håller koll så de små cellerna aldrig någonsin får chansen att obemärkt förvandlas till något elakt. Så medan MrP hostar vidare, ser/låter ynklig och snällt får ringa och be om lite hostmedicin och kanske ett CRP så svingar jag mig mot flaskborsten. Yihaa!!!!

En bra dag :)

Har haft en stressig, men till största delen en riktigt riktigt bra dag. Jag började med två timmar på Novas dagis. Hon har bytt avdelning och jag blev tillfrågad om jag ville komma och lämna tidigare en dag för att kunna vara med och träffa personalen o s v. Självklart nappade jag på det erbjudandet och det var verkligen härligt att se Nova in action med sina kompisar. Den trotsiga och ganska gnälliga damen som vi har här hemma just nu förvandlades till en mycket tillfreds och självständig tjej som förnöjt kämpade vidare när det bar lite emot henne. Pedagogerna vekar jätterara allihop och tempot är betydligt mer uppskruvat om man jämför med småbarnsavdelningen vilket det känns som att Nova kan behöva just nu. Hon har ju faktiskt blivit riktigt stor nu gullungen. En jättetrevlig förmiddag med andra ord.
Sedan bar det av hem för en extremt snabb och skållhet dusch eftersom jag vid det här laget var stelfrusen efter att ha stått och tittat på barnens utelek i ett regnigt och grått januari. När man själv inte står och studsar upp och ner i vattenpölarna så kan man lätt börja känna sig ruggig, När man sedan dessutom glömt sina egna vantar hemma eftersom man istället packat nya vantar och extrakläder till sitt lilla yrväder så blir man raskt stelfrusen.
Efter viss upptining var det dags att åka in till stan för en fika med en gammal kompis som numera bor sisådär 50 mil bort och alltså inte är så anträffbar i vanliga fall. Hennes yngsta som jag ännu inte haft den äran att träffa fick följa med oss och jag njöt av att få snosa lite bebis och bubbla skit med skruttisens mamma. Jag hoppas innerligt att ni flyttar hem igen snart M så det inte går ett år mellan gångerna vi ses! Fast det vet ni ju redan att jag tycker så jag ska inte tjata mer om det...just nu i allafall...

Efter timmarna på fiket var det dags för ännu en kvällstur på jobbet. Nu är det tack och lov bara en kväll kvar innan ledighet. Den här veckan är en riktig j-a skitvecka schemamässigt. Fredag, lördag, söndag kväll, måndag natt, onsdag, torsdag kväll. Jag kan säga att man känner sig rätt sliten när torsdagkvällen är över. Man har bara ett visst mått tålamod och muskelstyrka för en vecka har jag konstaterat och nu går jag på reservtank känns det som. Men nu slår jag av motorn och sover några timmar. Förhoppningsvis så går den igång imorgon igen om jag bara får ladda batteriet över natten. Så god natt!

Några bilder från julen

Gott nytt år!

Till att börja med så vill jag önska alla kända och okända människor som råkar läsa detta ett gott nytt år! För nu har visst kalendern bytt nummer till 2012 där högst upp på sidan. Detta innebär att vi endast har två korta månader kvar tills ljuset börjar återvända med hopp om en ny vår. Dit längtar jag, för nu är jag lite trött på mörker, lera, underkylda vägar och smutsiga overaller och överdragsbyxor. För snö är det ju knappast värt att nämna denna vinter. Några korta snöfall och sedan tö igen. Nova blir lika besviken varje gång snön försvinner igen medan jag har blandade känslor. Det är gott att slippa skotta snö och elda som en galning, men trist att det bara är blött och kallt och pulkan inte kommer till värst mycket användning. Så, nog med väderprat. Väder har vi ju ändå om man lyfter blicken från skärmen och tittar ut.
Jag funderade lite på om jag skulle slå till med något nyårslöfte i år, så att man är som alla andra liksom, men kunde inte komma på något att lova. Det måste ju betyda att jag känner mig riktigt nöjd och tillfreds med den delen av tillvaron som jag har makt att påverka. Inte så illa pinkat om jag får säga det själv. Och det får jag ju... Själva aftonen spenderades till merparten på jobbet och det var helt ok. Vi skålade och åt god mat på bästa nyårsmanér och det var ett gäng trötta damer och herrar som skulle få krypa till kojs innan jag fick rulla hem till maken för lite räkfrossa och bubbel. Satt uppe alldeles för länge på nyårsnatten vilket resulterade i en extremt trött kvällstur på nyårsdagen. Så kan det gå.
Men nu ska vi alla ha ett underbart 2012. Så ännu en gång: Gott nytt år!