Jag får inte tiden att räcka till numera. Det känns som om hela världen rusar och jag försöker hinna med än det ena och än det andra med en ökande känsla av panik. Pulsen dunkar i öronen och då och då exploderar jag i små raseriutbrott när allt för mycket jävlas. För när man stressar så jävlas det garanterat. Knät slås i bordshörnet, saker tappas, saker ramlar, snubblar över hund och barn, bränner vid middagen och snubblar över dammsugaren. Fan och förbannade skit! Så, ta ett djupt andetag och så kör vi igen. Måla panel, städa hus, städa husvagn, jaha bilen skulle städas den med, trösta gråtande barn, jobba, lämna dagis, handla och så vill visst folk att man ska vara lite social också. Och jag är då rakt ingen rolig mamma när jag kör på för fort. När Nova ilsket tjutande, för att jag inte ger henne 100% uppmärksamhet, häller ut sina kritor över det nystädade golvet för femtonde gången på raken har jag lust att bara dra till skogs. Sätta mig på en stubbe och bara vara sur, arg och svära lite.
Nä du lilla mamman, nu får du allt ta och tagga ner lite och inse att världen inte går under om du inte gör precis allt på en och samma gång. Gå ut och andas. Dra djupa andetag och låta doften av syren fylla näsa och lungor. För det är en dag imorgon också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar