Jag har noterat att jag har blivit betydligt tuffare som person så tillvida att jag inte längre är lika rädd för att säga vad jag tänker och tycker i diverse olika sammanhang. Tidigare kunde sådant föregås av långa analyser om vad folk skulle säga och tycka om mina eventuella tankar och därmed också lätt stoppas av rädsla för andra människors reaktioner. I utvecklingsamtal och dyligt fick jag förut alltid påbackning av mina chefer för att jag var för tyst och jag kunde inte förstå vad de menade. Nu förstår jag. Därmed inte sagt att jag öppnar munnen i tid och otid utan att ha något att komma med, men jag är inte rädd.
Kanske beror det på en smått tilltagande ålder eller den personliga utveckling som man liksom får på köpet när man får barn. Jag vet inte.
Men om man nu tar det där skinnet på näsan ett steg längre så kan man ju fundera på hur långt det är positivt. När övergår skinnfliken till att bli en heltäckande skrud av gåsdun där andras tankar, ide'er och eventuella kritik bara rinner av? Den tanken slog mig för några veckor sedan när jag satt i ett möte och har sedan dess legat och grott. Tanken grundar sig i att den ena grodan efter den andra råkade hoppa ur en av mötesdeltagarnas mun, men där förmågan att ta till sig andras tankar kring förslagen helt tycktes ignoreras till förmån för denne persons simpla ego. För det blir ingenting annat än ego när det gått för långt. Är detta helt enkelt en brist på social kompetens eller riskerar vi alla att hamna i ego-träsket om vi inte aktar oss och fortsätter livet ut att fundera över vårt eget beteende? Jag hoppas innerligt att man en dag inte kommer sitta där och vara den grodsprutande gåsen. För om den dagen skulle komma är man förmodligen så bländad av sig själv att man inte längre har förmågan att se bortom sin egen person. Lova mig att säga åt mig att hålla näbben om jag närmar mig den gränsen. Plz.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar