Nej, jag har inte tid med datorer. Så är det. Jobbet tar alldeles för mycket tid och när jag är hemma ekar två ord konstant: "Mammaaaa! Ute!!!!!" Så mamman knåpar på ett par (ofta alldeles för varma) skor på Nova och så är vi ute ute ute. Jo just ja, det är ju fyra ord som ekar. "Ngunga" dvs Gunga och "Låda!" dvs sandlådan är det som hörs mest när vi väl är ute.
Så går dagarna och vi tittar på lammen i hagen, vårblommor, humlor, hästar och det allra mest spännande; traktorer och flygplan. "Mamma! Kolla! Högt uppe!!!" ylar Nova förtjust varje gång någon av traktens hobbyflygare kommer brummande över hustaken. Häromdagen hade vi turen att få se en helikopter på extremt nära håll när den kom farande toklågt precis över taket. Jag tror att de såg den lilla överlyckliga flickan på altanen och därför tog extrasvängen över gärdet bredvid oss. Nova stod sedan länge länge och vinkade "Hejdå hoptern!"
Ibland tänker jag att man (vi vuxna och cyniska alltså) kanske borde vara mer som den lilla livsbejakande krabaten som springer efter kråkorna och plockar de allra finaste stenarna på grusgången. (Och dom är måååånga de finaste stenarna). Det är så lätt att glömma bort hur vackert och härligt livet faktiskt är när man stressar omkring i vardagen och mest bara ser måsten. Kanske skulle man bli lite bättre på att lägga alla måsten åt sidan och bara vara och uppleva världen omkring oss. Jag ska jobba på det. För i det har våra barn rätt. 

Ja det är våren

Jag ber än en gång om ursäkt för min brist på tangentknappande den senaste tiden. Men det blir inte så mycket tid framför datorn just nu och mindre lär det väl kanske bli nu när våren äntligen är här. Men jag ska göra mitt bästa. Dessutom behövs ju ett visst mått av inspiration för att få ner några rader på bloggen och den infinner sig ju inte riktigt på beställning bara för att man har tid just då. Ah, ni fattar.
Hur som så har våren fullkomligt exploderat på riktigt nu. För tre dagar sedan så plockade jag de första tussilagosarna och idag hade hela jorden vaknat och en stor bukett vitsippor fick följa med mig och Nova in efter kvällens utelek. Jo kvällens utelek. Inte dagens, för då sov jag. Kvällen var sådär underbart vindstilla och ljummen som bara en vårkväll kan vara och ingen av oss ville väl egentligen gå in alls, men klockan tickade på och plikten kallar ytterligare en natt. Jag satt så länge jag någonsin kunde på trappan och lät de första myggorna för säsongen bita mig i nacken medans jag drog in doften av varm jord och begynnande vårgrönska. Nova gick förnöjt omkring och plockade pinnar, stenar och annat fiiiint, de förvirrade humlorna letade lämpliga jordhålor (eller vad nu en humla egentligen gör på våren när de är sådär tokförvirrade och krockar med allt) och livet kändes bara så skönt. Jo det är allt rätt härligt att bo på landet ändå. Kan vara värt att påminna mig om det nästa vinter när jag suckar över snödrivor och vedeldning igen.
Imorgon känns det definitivt aktuellt att ta en promenad ner till dagis för att hämta Nova istället för att som vanligt ta bilen. Dessutom skadar det ju inte att röra lite på fläsket kanske. Vi får se.

Jag kände dig

Igår stannade jag till för att handla lite på väg till jobbet. Utanför entrén till affären stod en kille i min egen ålder med tidningen "Situation Stockholm" i handen och ropade ut sitt budskap:
"Köp Situation Stockholm till förmån för Örebros hemlösa! Endast 40:-". Mantrat repeterades om och om igen och jag tänkte för mig själv att jag skulle köpa en när jag kom ut igen. Något med denna unge man slog mig som bekant, så på min väg genom affären gick jag och klurade på var jag mött honom förut. Han såg ut att vara en ganska trasig människa med alldeles för mycket droger cirkulerande i sitt system, men inte speciellt skitig. Ren, men hög som ett höghus och uppenbarligen en av stadens hemlösa.
När jag kom ut igen gick jag fram till honom och bad att få köpa en tidning. Fortfarande gnagde tanken att jag kände igen den här människan och på nära håll när jag mötte hans blick insåg jag att den sönderdrogade hemlösa personen var en av mina gamla klasskompisar. Han tycktes inte känna igen mig och på sitt drogfladdriga sätt önskade han mig en fortsatt bra dag och bubblade vidare om regn och vind samt sitt mantra om att köpa en tidning av honom.
När jag satt mig i bilen undrade jag om jag inte kunde eller borde göra något mer än bara köpa en sketen tidning av honom, men la istället i Drive och rullade mot jobbet tillsammans med olustkänslan.

På vägen funderade jag över vem han varit när vi gick i plugget. En snäll och vänlig kille som alltid ställde upp om man behövde hjälp med något. Mycket musikalik med gitarr som sitt huvudinstrument och jag minns att man rent instinktivt tyckte om honom. Han utstrålade värme och lugn. Idag utstrålade han allt annat än lugn. Han hade förvandlats till en trasig och orolig själ. Han stod där som en levande reklampelare för IOGT-NTO eller vad du vill mot droger och missbruk. För utan dem hade han varit någon helt annan idag. Jag vet inte vem efter över 10 års tid, men i allafall inte den han var idag.