Har du kvar din barnatro...på människan

Apropå bombhot, lasermän, serievåldtäktsmän och annat elände. Om en stilla undran vart världen är på väg.

När jag var liten trodde jag på fullaste allvar att vuxna människor aldrig var elaka mot varandra eller medvetet gjorde varandra illa. Jag var helt säker på att sådana dumheter berodde enbart på barns okunskap. Att det var något som alla barn helt enkelt skulle växa ifrån. Jag trodde inte att vuxna förtalade varandra eller för den delen tog till våld. Jag hade en tro på att alla vuxna människor var kloka och kunniga och därmed agerade därefter. Att man som vuxen hanterar alla typer av meningsskiljaktigheter på ett moget och vuxet sätt.

Har du någonsin hört något så naivt och korkat?

Nu är jag vuxen och bubblan är spräckt. Besviken och förvånad inser man en dag att det inte spelar någon roll vad man har för ålder enligt sin legitimation. Att de vuxna superhjältarna är precis lika elaka, obetänksamma och ibland fruktansvärt korkade nu som då. Att världen är en betydligt hårdare och kallare plats än barnet någonsin kunde föreställa sig. Visst är det sorgligt. 

Jag skulle inte ha skrivit att vi var friska i det senaste inlägget. Det var verkligen som att be om lite mer sjuka här hemma. 10 minuter efter publicering vaknade Nova ur sin middagslur med 39,4 i temp. Vad är oddsen?
Så veckan fortsatte alltså i samma anda som den börjat. Med termometern i högsta hugg likt en riddare med sitt svärd har vi kämpat mot rasande feber och nu har vi äntligen vunnit. För den här gången.
Fortsätter det så här så dröjer det inte länge förrän jag står där med alvedonflaskan och termometern igen. Usch vad jag avskyr elaka basselusker.

Liten update...

Här har sjukdomarna avlöst varandra på löpande band. Novas förkylningar avlöstes av influensa för min egen och sedan även Mr Ps del. Det var ingen höjdare. Kroppen tokvärkte, magen krampade och febern gjorde åtminstonde mig rejält snurrig. Tillräckligt snurrig för att jag skulle tro att jag inte kunde gå upp ur sängen eftersom jag inte fick gå ifrån den timrade trälådan(?!) som jag byggt för alla som var sjuka. Öhm..ok???
Vi var båda alldeles för dåliga för att orka busa över huvudtaget och Nova tyckte därmed att tillvaron var pest. Usch. Vi turades om att ligga på golvet och läsa eller bygga lego med stackars skruttan som nästan exploderade av uppdämd energi och jag var överlycklig över att få lämna henne på dagis på måndagen. Så att hon kunde få slippa oss för några timmar.

Nu är vi på benen igen och tillbaka på jobben. Jag börjar bli lite orolig för hur nästa lön kommer att se ut efter det här. Å andra sidan har jag hittills sparat 1131:- på att vara icke-rökare. Eller sparat var väl fel ord, men jag har inte rökt upp dom. Så grattis till mig för det! Och va sjutton; "Det oooordnar sig", som Mr P brukar säga när jag oroar mig för mycket. Och visst har han än så länge haft rätt varenda gång. 

I see the light.

Herr Champix och jag har genomgått skilsmässa och jag har istället inviterat Herr Zyban att bli min följeslagare. Champix gjorde mig illamående och gav mig vansinniga magkramper. Utöver det så kände jag mig ledsen och ville inte göra någonting. Jag tyckte det mesta liknade skit helt enkelt. Så jag ringde upp företagshälsovården och har sedan sex dagar tillbaka övergått till Zyban istället. Och NU återvänder energin. Och det med råge. Att min förkylning även har gett vika gör ju inte saken sämre precis.
Tyvärr snorar stackars Nova vidare och hostar tills hon nästan kräks, men imorse ville hon t o m ha en smörgås till frukosten och om inte det är ett mycket gott tecken så vet inte jag. Det ljusnar.
Lite goda nyheter från jobbet kom som pricken över i. Jag ska inte gå in på det närmare riktigt än förrän jag har fått alla fakta, men som det ser ut så kommer det inom en snar framtid att bli mycket bättre arbetstider (mer nätter och mindre kvällar) och mycket roligare arbete i det stora hela. Jag ser frammåt med tillförsikt. Det ljusnar.  

Vad är det som händer egentligen? Man trodde att det skulle bli lugnt på stadens gator efter det att serievåldtäktsmannen gripits av polis. Och det blev det också. Fast bara i två dagar. Sedan var det dags igen för ännu ett våldtäktsförsök och natten mot lördag skedde en våldtäkt mitt på öppen gata.
När jag slog upp tidningen idag så står det dessutom om en våldtäkt i en lägenhet i Kumla och en våldtäkt på Hallsbergs tågstation mitt på ljusan dag. Men va fan! Ska det vara så j-a svårt att behålla manicken i byxorna? Och vad är det som gör att det helt plötsligt fullkomligt kryllar av våldtäktsmän i den här stan med omnejd. Örebro kommun delar ut överfallslarm till sina anställda och jag tror att de allra flesta kvinnor nu undviker att gå ut ensamma efter mörkrets inbrott. I allafall utan tårgas.

Under fredagen befann vi oss tydligen i samma lokaler som den vidrige person som senare under natten begick våldtäkten. Enligt signalementet pratade han värmländska och bar en svart väst med hårdrockspins och alla misstänker väl genast att han varit på WASP-konserten tidigare under kvällen. Jag kan inte låta bli att undra om han hörde till gänget med värmlänningar som stod och hånade den stackars kassörskan på McDonalds. Tankarna snurrar och misstänksamma ögonkast kastas på ensamma män på kvällar och nätter. 

Sjuk sjuk sjuk

Snoret rinner. Ur både min och Novas näsa. Maten smakar inget, ansiktet är rött och puffigt och huvudet känns som om det vore fyllt av sockervadd. Nova är hes så till den milda grad att hon inte kan skrika och gråta. Rösten spricker och sedan övergår det misslyckade försöket i ännu en hostattack. Stackars liten.
Ska det vara så här? Två dagar på dagis och sen är vi hemma och är sjuka. Sedan tar vi två dagar på dagis igen och efter det får mamma ringa jobbet och meddela att hon vabar. Jag funderade en stund på om jag hade släpat mig iväg till jobbet imorgon om inte Nova varit sjuk också och svaret blev "ja". Två alvedon och marsch iväg. Alltså får det bli att vaba istället.
Det är lite bökigare numera. Först ringa jobbet, sedan dagis och till sist meddela försäkringskassan. Det är inte bara att bli sjuk hur som helst inte.
Nu blir det i allafall till att dra filten över huvudet i väntan på att Nova ska vakna ur middagsluren.

Angående publicering av namn och bild av misstänkta brottslingar.

Så kan då stadens invånare känna ro igen när de ska gå till jobbet eller ta en kvällspromenad. Serievåldtäktsmannen som satt skräck i alla kvinnor under så lång tid har äntligen åkt dit. Hoppas jag i allafall. För polisen har ju haft fel förr. Det får framtiden utvisa.
Det som är värre är att namn och bild på den gripne redan är publicerat på diverse webbsidor och dyker frekvent upp på facebook och sprids därmed som en löpeld. Vad händer med den här människan om det visar sig senare att han är oskyldig? Då är han ändå redan dömd av stadens befolkning. Man kommer att viska "Var det inte han som våldtog alla dom där..?" när man ser honom på stan eller helt enkelt spöa skiten ur honom om tillfälle bjuds. Gärna för mig om han är skyldig, men åter igen, tänk om han inte är det?

Och även om han nu, förhoppningsvis, är skyldig så skänker jag en tanke till hans anhöriga. Deras anonymitet upphör också i o m publiceringen och de kommer för alltid att vara mamma/pappa/syster eller what ever till "han den där galna våldtäktsmannen" i allas ögon. Precis som Örebropedofilens mamma aldrig mer är bara "Lena" utan "Lena - örebropedofilens morsa - hur kunde han bli så galen... Vad gjorde hon för att han skulle bli sån". Och nej, jag vet inte om hon heter Lena.

Vidare kan man börja fundera på vad det finns för nötter som publicerar saker på internet. Hamnade på siten Politiskt Inkorrekt och blev faktiskt smått mörkrädd. Att det finns pressetiska regler är jag glad för när man ser hur artiklar skrivs om man skiter i reglerna. Efter ytterligare en publicering av namn och bild på den anhållne så skriver man också att han redan i unga år ansågs som konstig, men man vet inte vad det konstiga bestod i. Förutom den dåliga formuleringen så kan man ju undra varför man publicerar saker innan man kontrollerat källan och har lite mer kött på benen. Vidare skriver man att några av de olösta våltäkterna som serievåltäktsmannen INTE har begått har begåtts av en somalier. Och vad grundar man det på??? Han kanske är från Zambia eller Timbuktu eller varför inte USA? Kom igen när han är gripen, anhållen och dömd. 

Och tro nu inte att jag på något vis godkänner eller rättfärdigar något av dessa vidriga brott. Det gör jag definitivt inte och jag är för straff så som kastrearing av sådana som begår dem. De är inte mer än djur.
Jag tycker bara att man ska tänka sig för innan man hänger ut bilder och namn på misstänkta så att en oskyldig aldrig utsätts för lynchning. För isåfall är vi tillbaka på medeltiden. Och för att deras anhöriga inte har begått brotten och bör få förbli anonyma i de allra flesta fall.

Så inna du klickar på "Dela" på din facebook för att visa upp svinet så ta i allafall en funderare till. 

To much to handle

Idag var Novas allra första "riktiga" dag på förskolan. Nu var det alltså dags för en tio timmars heldag och det blev precis som jag förväntat mig - mer än hon orkade med. Hon hade enligt personalen behövt en ordentlig lur på förmiddagen och hade trots det gått i däck totalt efter eftermiddagens mellanmål. När Mr P kom för att hämta henne gick hon omkring planlöst på gården och grät. Tårarna fortsatte sedan rinna ända fram tills dess att vi satte oss vi matbordet för att äta kvällsmat. Då blev det ett kort uppehåll innan de började trilla igen. Stackars liten så trött hon var!
Det fick bli bad, välling och sedan marsh i säng långt tidigare än vanligt. Föregående natt hade enligt Mr P varit lite sisådär och hon fick två timmars mindre sömn än vanligt så det var ju inte så konstigt att hon var dödstrött. Jag hoppas att hon sover ikapp lite så hon orkar med morgondagens bus och lek.

Jodå, det är ok att göra fel ibland. Världen rasar inte.

Ibland sitter jag som bekant och surfar runt helt planlöst bland bloggar för att eventuellt hitta något intressant och matnyttigt att läsa. Och nej, med matnyttigt menar jag inte recept. Matbloggar är bland de tråkigaste bloggar jag vet.
Lika ofta som jag klickar mig vidare genom cyberrymden, lika ofta har jag en förmåga att bli förbannad på alla dessa människor som sitter och dömer andra utan att ha en aning om vad de egentligen pratar om. Småbarnsföräldrarna är definitivt i ledning i den ligan. Med hästlängder.
Av någon anledning är deras valda väg den enda rätta. Sedan om det handlar om  barnmat, läggningsrutiner eller vad sjutton som helst spelar ingen roll. Ve den som gör på något annat sätt än just på detta enda korrekta sätt. Ring socialjouren omgående! Det finns någon därute som tillämpar 5-minutersmetoden och köper barnmat på burk! (Om det råkar vara just det som just denna människa tycker är fel d v s.) Vad är det som gör dem så in i nordens militanta?
Visst skydda sitt barn och allt det där i all ära, men tänk, ibland kanske man själv gör fel. Och man måste inte vara så förbannat perfekt hela tiden. Det är helt ok att saker ibland inte blir riktigt som man tänkt sig, jag lovar! Sug på den du militanta förälder där ute någonstans på andra sidan skärmen.

Imorgon börjar jag jobba fullt igen. Jag rivstartar med ett par nätter och ångesten är nu mer än påtaglig. Magen slår knut på sig själv och jag försöker att önska bort morgondagen. Försöker att backa några månader, men det verkar inte gå något vidare alls. Jag har liksom inte riktigt velat acceptera att mammaledigheten är till ända, men nu måste jag ju. Det går annars alldeles utmärkt att stanna hemma ett år till för min del. Inga problem. Säg bara till och jag ställer villigt upp på att bli hemmafru. Men ingen säger till om något dylikt så jag får nog snällt masa mig iväg till mitt arbete imorgon kväll och försöka hitta det positiva med att inte längre få ta dagen som den kommer utan tider att passa. Bara följa Novas rytm och njuta.
Jag vet att många tycker att det ska bli skönt när de ska börja jobba igen. men jag har tyckt att det har varit alldeles lagom att bara jobba varannan helg och lägga resten av tiden på min underbara familj. Kanske hade jag kännt annorlunda om jag varit helledig fram till nu. Förmodligen.
Nej det är bara att bita i det sura äpplet och jobba på. Var sak har sin tid.