Växer så det knakar.

Ja rubriken säger väl allt. Att det inte knakar på riktigt i Nova är ett under, för nu har hon ränt iväg ordentligt på längden. Helt plötsligt fick två pappkassar med urvuxna barnkläder flytta upp på vinden och det är dags att handla lite nytt. Saken är den att kläderna passade alldeles utmärkt för bara ett par veckor sedan och nu var jeansen helt plötligt nästan av caprimodell... Märkligt det där att man kan växla från att stå stilla i växten till att ränna iväg så fort nästa stund. Ja ja, det är ju alltid roligt att handla barnkläder så det blir nog en bra eftermiddag med shopping.

Mamma-Nova-dag

Idag får det bli en dag efter skruttans önskemål. Det innebär en eftermiddag på Skojlandet, för samma svar kommer alltid om man frågar henne vad hon vill göra: "Hoppa gussmatta". Så efter en förmiddag med valfri film (till min glädje "Loranga Masarin och Dartanjang") så far vi snart mot studsmattorna. Novas bästa kompis skulle också sluta upp vilket innebär en glad överaskning för Nova och trevligt sällskap för den lilla mamman. Kan det bli bättre?
Av någon anledning så känner jag mig som skapliga energiknippet idag trots brist på sömn. Det mesta känns glatt och soligt trots de snötunga molnen utanför fönstret. Älskar sådana här dagar. Kunde man inte få vakna och känna sig hög på livet varje morgon? Men det kanske skulle bli jobbigt i längden, framförallt för omgivningen haha. Men det är bara att passa på att ta vara på energin och studsa loss på "gussmattorna". Nu kör vi!

Blandad kompott om vårens vindar och akupunktur.

Jag sitter hemma och vabbar idag. Stavas det så? Vet inte, men ni fattar nog vad jag menar i allafall. Nova har huvudet fyllt av snor och en nattlig hosta som kan ta musten ur vem som helst. Stackars liten. När man inte är större än en frukostflinga så kan man inte hantera tröttheten som följer särskilt bra och det är gott om mammighet, ilska och tårar just nu. Det är inte lätt att vara liten.
En liten sväng måste vi dock lämna hemmet idag eftersom jag har en tid på kirurgen för taxörekontroll. Penicillinet har väl ingen vidare verkan annat än på min mage tror jag. Däremot gjorde förra veckans akupunkturbehandlingar underverk. För den som är intresserad så är det bara att knata in på:  http://www.jornebo.se/ Kan bara referera behandlingarna som magi. Kineserna tycks vara betydligt smartare än dagens moderna medicin i det här avseendet i allafall. Några timmar efter första behandlingen hade rodnaden försvunnit med mer än hälften. Slå det om ni kan kirurger!
Men jag ska trots detta knata iväg till de skalpellförseddas hemvist. Inte för att jag tror att de kommer vilja karva i mig just idag, men för att försöka få finnas kvar i deras rullar så man slipper försöka snirkla sig igenom akutmottagningar och vårdcentraler i jakt på behandling som faktiskt hjälper nästa gång. För jag har gett upp hoppet om att just den här gången skulle vara den sista som det blir basseluskinfesterat. Vi får väl se vart det landar.

För att tala om något trevligare så tror jag bestämt att våren har kommit på besök den här veckan. Fåglarna kvittrar och det känns ljummet när man sticker ut näsan genom dörren. Härligt!!! Jag längtar så efter att få vara ute utan bökiga overaller och vantar som bara blir blöta och vill ramla av. Att åter få spana in spindlar, sniglar och fjärilar med en förundrad liten skrutta. Snart så!
Tänk att de små alltid tycks spana in just allt som är smått här i världen. Fokus hamnar på den lilla lilla myran som kämpar sig fram i gräsmattan eller något annat som jag själv garanterat skulle ha missat om det inte vore för de små barnaögonen. Det tackar vi för! Ibland är det inte helt fel att flytta fokus till det lilla istället för allt det stora tror jag. Man lär av sina barn :)  

För den som orkar läsa om grotogrejor i taxörat nu igen.

Den lilla mamman deppar. De sista dagarna har inte varit bra dagar alls och jag försöker att rycka upp mig, men det vill sig inte riktigt. Fanstyget i taxörat är tillbaka med buller och bång och på måndagen skulle jag infinna mig på vårdcentralen i vanlig ordning vid taxöronabcess. Tror att det är femte gången nu. Som det alltid är när man ringer vårdcentralen får man ännu en ny läkare hur gärna man än vill komma till någon som man träffat förut och den här gången fick jag någon som inte förstod vare sig vad jag sa eller vad han läste. Efter en stunds muttrande säger han: "Jag tror att det kan vara någon form av abscess." Som om jag inte visste det och som om det inte är det som det numera står löpmeter om i min journal.
Hur som helst så ville denne läkare inte ha något alls med detta groteska att göra så han skrev istället en akutremiss till kirurgen. Så jag satte mig i bilen och åkte till akuten för att tre timmar senare inte vara ett dugg närmare att få träffa en kirurg än vad jag var när jag först parkerade rumpan i väntrummet. Jag fick ge upp, ta min remiss i handen och åka till jobbet. Jaha. Mina arbetskamrater hade redan ställt upp för mig med en timmas övertid för att jag skulle få chansen att komma in till läkare, så vad gör man?

Dagen därpå var det bara att återgå till akuten igen för at börja om med väntandet. Den här gången gick det bättre och läkaren rådfrågade noggrann som han var både kirurg och infektion.
De kom fram till att jag ska äta dunderdos med penicillin i tre veckor och att försöka odla på innehållet i taxörat igen. Efter en stunds funderande kom de fram till att bedövning verkade onödigt. Varför byta ett stick mot ett stick? Ok, så långt är jag med. Problemet var bara det att efter en evighets stickande och försök till att få ut var så fick vi helt enkelt ge upp. Jag pallade inte nya försök och kände mig rätt kass. På akuten kommer människor in med brutna armar och ben och mosade kroppar och jag pallar inte fler försök än ett att få ut något ur abcessen. Jaha. Kallelse till kirurg ska i allafall komma om en vecka för att kanske öppna upp fanskapet igen och jag knatade till apoteket.
Att hämta ut medicin flöt inte heller som det skulle visade det sig. Inget recept fanns. Jag försökte en timma senare på ett annat apotek, men fortfarande kammade jag noll. Maken fick istället försöka när han slutat jobba eftersom jag själv skulle masa mig iväg till mitt jobb. Mr P ringde och informerade om att inget recept dykt upp ännu, så det blev ett telefonsamtal till akuten för att få ett nytt recept från någon annan läkare. Mina arbetskamrater fick ännu en gång ställa upp så jag kunde sluta tidigare och åka till apotek innan de stängde. Tack!
Nu står jag här med antibiotikatrasig mage, 21 dagar med penicillin, ont som attan i taxörat, väntar på kallelse för att låta en halvgalen kirurg gå loss med skalpell och känner mig ledsen. Jag vet inte varför jag känner mig sån. Jag vet att det kunde ha varit långt värre, men det hjälper inte. Jag har lust att gråta. Men imorgon är en ny dag och kanske det inte värker så då och kanske är den ledsna känslan bortblåst. Jag hoppas det.