Med hopp om vår :)

Bitterf***an

Ibland är livet bara så j-a torftigt. När jag inser att jag inte har något att fylla på min blogg med, av den enkla anledingen att det enda jag gör är att jobba, då undrar jag vad man håller på med egentligen. Det kan ju omöjligt vara meningen att det är det enda man ska göra fram tills dess att man är 65. Om man nu kommer så långt det vill säga. (Låter jag bitter? Nja kanske, men inte så farligt som det verkar.)
Nej, arbeta bör man göra för att ha råd med sin fritid. Och då måste man ha fritid att ha råd med. Hänger ni med eller snurrar jag till det alldeles nu? Men nu kör vi i allafall. Tre kvällspass, ett nattpass och sedan två kvällspass till. Sedan ska jag vara ledig och ha sådan däringa fritid som jag hört talas om. Fram tills dess tvivlar jag på att det kommer ramla in så många inlägg här, men man vet aldrig. Ibland går ju min hjärna i spinn och då vet man aldrig vad som kommer ut.

NEJ NÄE NEIIIIIJ Nä.

I vårt hem ekar just nu ordet "Nej!" näst intill hela tiden. Ena veckan skriver jag om en glad liten skrutta som är nöjd med det mesta och så ändras allt till ett enda stort NEJ bara sådär. Nova har nämligen bestämt sig för att hon vill bestämma allt själv och därmed är alla andras förslag till aktivitet totalt förkastliga.
"Nova ska vi byta blöjan?"
"Nääe...nej...Nej...NEj...NEJ!"
"Nova vill du ha en frukt?"
"Näe" Nova skakar febrilt på huvudet.
"Vill du inte ha mandarinen"
"Nääe...mm," Ett snabbt mm låter mig förstå att hon nog ändå skulle kunna tänka sig att ta emot en eller två mandarinklyftor. Att räcka fram något hon bestämt sig för är nej är totalt lönlöst för då ylar hon sina enträgna nekanden tills dess att jag tar bort det igen.
"Nova ska vi gå ut en stund?"
"Näe"
"Ska vi inte ta på oss ytterkläderna och gå ut och gunga en stund då?"
"NEJ!....Mamma gunga!"
"Ska vi gunga?" Jag försöker förstå.
"NEIIIIJ!"
Jaha...vi ska absolut inte äta frukt, men hon vill ha en mandarin och vi ska definitivt inte gå ut och gunga fast hon vill gunga. Lilla hjärtat vad det är svårt att bil sin egen person.
Det är tyvärr som värst nattetid när hon dessutom vill bestämma hur dags det är dag och dags att gå upp. Klockan 03:00 vill man inte ha ett ilsket "NEJ!" när man ber henne lägga sig ner i sängen. Detta har tidigare inte varit något problem. Jag har fått gå upp på nätterna, men hon har snällt velat lägga sig igen bara jag visar att jag finns där och stilla viskar: "Nova, det är natten nu. Lägg dig igen. Sov gott mitt hjärta."
Jag undrar jag hur länge vi ska hålla på såhär. Jag vore så tacksam för vartannat ja. 

Taco hangover

Nu vet jag varför mexikaner gärna utbrister AY CARAMBA! Det gjorde jag också imorse och det var inte av glädje. Det berodde på allt för många jalapenos i tacosarna igår. Ay ay ay caramba stackars mexikaner! Kanske dövar de värken och svedan med tequilan eller den där kaktusen som man blir vilsen av för annars kan jag inte för mitt liv begripa hur ett helt folk kan leva på jalapeno och andra ilskna chilifrukter. Ay ay!

Bara en massa gnäll.

Jag har en dålig dag. Riktigt j-a pissdålig faktiskt. Natten har varit allt annat än bra med ett evigt löpande ner till en ledsen Nova som lite då och då bestämde sig för att hon skulle gå upp oavsett vad klockan månde vara. Men trött är man ju för jämnan så det är väl egentligen ingen större skillnad. Det som är riktigt risigt är att jag ovanpå tröttheten toppade med ett migränanfall. Det är inte lätt att ta hand om småbarn när auran skjuter blixtar över synfältet så att hjärnan inte längre förstår och tolkar det man ser. Allt förvandlas bara till en enda röra där man får gissa sig till vad som gömmer sig där bakom prickar och streck.
"Nej Nova, mamma kan inte läsa sagan nu. Mamma ser inte förstår du." Kommentaren följs av illtjut från en ilsken och envis Nova och den lilla mamman vill bara lägga en kudde över huvudet och släcka lamporna.
När synfältstörningarna så väl släpper så kommer, ibland svårigheter att tala men, alltid skallebanket. Så nu sitter jag här medans Nova sover middag och vill inte röra mig en millimeter eftersom plåtslagarnas riksförbund då bankar plåt i takt med rörelsen inne i mitt huvud. Men när så skruttan har vaknat så måste vi åka och handla om vi vill ha något att äta till middag idag så då ska plåtslagarna minsann få jobba. Jag hoppas att dagen kommer att räta upp sig och bli bättre än såhär, för annars blir det här ingen rolig fredag att lägga till handlingarna.

En liten ( )

Som synes så exprementerar jag en hel del med layouten på sidan för tillfället. Synpunkter mottages tacksamt. Blev det svårläst? Om nu någon läser d v s. Annars spelar det ju inte så stor roll.
Själv tycker jag i allafall att det blev riktigt snyggt. Kanske ruttnar på den här bakgrunden och byter igen om en vecka, men för tillfället känns det helt ok.

Lycka är - att följa gamla damer över gatan. Eller?

Apropå det senaste inlägget och "mitt i gatan står". Kom att fundera över hur det kommer sig att man målar upp en bild av att vara snäll genom att hjälpa gamla tanter över gatan. Om man googlar på det så får man upp bloggar, tidningsartiklar, religiösa siter och lite annat smått och gott som talar om att om man gör en god gärning och följer en gammal dam över gatan varje dag så kommer man att bli lycklig och t o m komma upp till Jesus. Det ni! Men hur tog sig tanteländet fram till gatan över huvudtaget om hon nu är så handikappad? Och står hon då sedan bara där och väntar på att det ska komma en liten scout och följa henne över? Väntan kan bli lång, för det är dåligt med scouter i stan. Nä tacka vet jag "pensionärsjävlar". Dom tar sig över själva - om dom har lust...

Här är polisen som mitt i gatan står

Häromdagen blev jag stoppad av polisen på väg in till stan för en vanlig nykterhetskontroll. Naturligtvis var detta inget bekymmer. Och ändå så blir jag alldeles nervös. Det händer nämligen någonting med mig så fort jag måste ha med lagens långa arm att göra. Jag blir helhispig trots att jag så klart inte har gjort något fel. I mitt huvud börjar en snabb genomgång av de senaste 24 timmarna. Nehej, jag hade inte gjort något olagligt vad jag kunde komma på. Då kör hjärnan en snabb genomgång av det senaste året och så vidare och så vidare. Nehej, jag har visst inte rånat några banker eller slagit ner några pensionärer under hela min livstid. Puh, vilken tur! Hispandet gäller, ännu märkligare, när jag själv har tagit kontakt med polisen t ex vid utfärdande av pass.
Varje gång polisen stoppar mig för någon form av traffikkontroll så börjar mina händer att skaka okontrollerat, vilket ställer till det något när jag ska försöka fippla fram körkort och veva ner bilrutan. Det var dock värre förr när jag verkligen hade vev för att få ner sidorutan. Då kunde det mycket väl hända att jag hann skrapa upp knogarna på något i sidofacket när jag vevade som en besatt. Nu behöver jag tack och lov bara lyckas trycka på knappen för rätt fönsterhiss. Inte helt enkelt alla gånger det heller för den delen.

Denna gång lyckades jag dock på första försöket och jag fick upp körkortet utan några större problem. När konstapeln kom gående mot bilen med bestämda kliv så började Nova skrika i baksätet och hunden började tokskälla. Men snälla ni! Tysta nu! Mamma måste prata med farbror polisen! Nova tystnade, men inte hunden vilket gjorde att jag halvt om halvt fick chansa på vad konstapeln sa. Jag blåste och blåste och blåste och önskade att den förbaskade blåsapparaten skulle pipa någon gång eftersom luften var sluuuut för länge sedan. Piiiip sa den i allafall tillslut och farbror polisen höll fram displayen så att jag skulle se resultatet. Ett envist VÄNTA... lös länge länge. Vad händer? Kan den inte analysera luften? "Det tar lite tid i kylan" sa polisen vänligt medan jag stirrade vidare. Så kom resultatet i allafall upp med sitt förutsedda NEG. 

"Sådär, ha en fortsatt bra dag" log polisen och jag tackade och letade än en gång efter rätt fönsterknapp. Med skakande händer lyckades jag få i driven och kom ihåg att blinka innan jag rullade iväg. 

Vad är det med mig och poliser?

Kanske beror det på den gamla barnvisan:

"Och är du ej snäll och lyder mamma nu
så tar poliskonstapeln dig det vet du ju
Bu bu bu bu bu bu bu bu."

Tack för det fru Tegnér!

   

Hej o hå!

Jag trivs inte alls i min egen kropp för stunden, så jag tänkte att jag skulle ge mig på roddmaskinen, hantlarna, pilatesbollen, stepmaskinen och yogamattan igen. Eller nja, i allafall något av det, men energin tar liksom slut redan vid tanken. Vad är det som gör det så förbaskat svårt att komma igång?
Häromdagen satte jag mig i roddmaskinen och rodde iväg och tyckte faktiskt att det var helt ok, men att sedan ta sig tillbaka dit en andra gång var visst alldeles omöjligt. Mors lilla lathund sa...tycker du som jag så gör jag det en annan dag...
Jag undrar hur jag bar mig åt för att få all den energi och styrka som fanns sist jag var inne i en träningsperiod. Jag var ute och gick/sprang en timma varje dag i kuperad terräng, lyfte skrot och tyckte ändå att jag nog kunde hitta på något mer för att bränna och bygga lite till. Undrar om någon blandade knark i morgonkaffet eller något, för i dag känns det helt galet att hålla på så. Eller vänta nu...det kan bero på att jag inte hade småbarn då. Att jag fick äta, sova och träna preciiiiis när jag ville. Kanske...
Ja ja mors lilla lathund får allt ta ett steg tillbaka för nu får det baske mig vara nog! Nu kör vi!

 

Vojne vojne ett sådant liv för ingenting.

Tänk så många genomkorkade människor det finns i denna världen. Det kan ju låta som en lite märklig kommentar att börja sitt blogginlägg med, men ibland blir jag bara så trött. Av någon outgrundlig anledning så lyckades jag hamna i forumet på Familjeliv.se där det just nu pågår en diskussion om det här med genus. Det låter ju som att det skulle kunna vara en rätt givande diskussion med många tänkvärda inlägg, men se där fick man tji. För precis som i alla andra liknande forum för debatter så är det bara en herrans massa människor som sitter och hoppar på varandra. Just i denna debatt skedde påhoppen för att man antingen tycker som jag att diskussionen kring genus har gått lite för långt, eller för att man hör till den skaran som menar att det inte finns något manligt eller kvinnligt som vi inte själva skapat och inpräntat i våra barn.
Ämnet i sig är för mig inte speciellt viktigt, utan det som aldrig upphör att förvåna mig är att det är vuxna människor som sitter och skriver saker som "up yours" åt varandra för att man inte delar åsikt. I sådana stunder undrar jag vad det är för fel på folk. Jag blir rädd när jag ser hur hårda och elaka dessa, för varandra okända, människor är mot varandra. Ibland rent hatiska.
Vart är vi på väg när vi inte klarar av att diskutera ens de minsta frågorna och än mindre de största civiliserat och sakligt med varandra. Om så bara bakom en datorskärm på ett internetforum. Men det kanske är just det som är problemet: Om man inte syns så är det ingen som ser att det är just DU som kastar skit och alltså kan man bete mig sju resor värre än vad man skulle ha gjort i det verkliga livet.

  

Vi har en lite skum vardag just nu. Mina tider har ju alltid varit oregelbundna och utan skillnad på vardag eller helg, men makens måndag till fredag 7 - 16 har liksom hållit det hela kvar i den normala lunken. Nu vet jag inte längre från dag till dag och vecka till vecka om han har jobb eller hur hans dagar ser ut. Jakten och väntan på jobb i det nya företaget har tagit sin början. Det känns i hela kroppen. Oroligt, lite upp-o-ned och lite rörigt. Fast det är jäkligt mysigt att äta frukost tillsammans även på en måndag.

En liten titt på diket

Igår la jag bilen i diket. Japp, nu hör jag till skaran av människor som har tittat lite för nära på dikesbotten. Men jag tycker nog ändå att det var helt legitimt: Oplogat, totalt snöblind och ett par decimeter nysnö. Då är det inte undra på att man råkar komma för långt ut på kanten och vips så är det för sent att räta upp igen.
Det pinsamma i kråksången var väl att resten av familjen också var med i bilen och fick uppleva eländet och att jag sedan blev tvungen att ringa grannen för hjälp att dra upp oss igen med traktor. Aj vad det sved när vi stog där på rad och väntade på att räddaren i nöden skulle komma rasslande på snökedjorna. Fasen också. Men ack sådan tur att man har grannar som ställer upp.

GOTT NYTT ÅR!!!

Välkommen till år 2011, en tid för nya medgångar och motgångar. Gott nytt år med andra ord. Varför krångla till det? Eh, jo för att jag är jag så klart. Jag skriver väl aldrig något kort och enkelt.

Nyårsaftonen spenderade jag på jobbet. Det är faktiskt ganska trevligt, med vita dukar, god mat och skålande i allt från champange till päronsoda så jag klagar inte. När jag kom hem väntade en hummer på mig i köket och så fick även jag skåla i champange på tolvslaget. Stillsamt och trivsamt.
Maken hade en afton som vilken som helst och gav blanka den i att det var nyårsafton vad det verkade. Köttbullar och makaroner till middag känns väl kanske inte som någon egentlig nyårsmeny kanske... Men visst är det egentligen som vilken annan kväll som helst. Enda skillnaden är att man på TV kan sitta och titta på en väldig massa människor som står i full snöstorm och fryser häcken av sig lite lagom knarkarsent på kvällen. För när man är småbarnsförälder och lider av konstant sömnbrist så är man plötsligt av den åsikten att det bara är knarkare och annat löst folk som är vakna efter klockan 22 på kvällen. Nej skämt åsido, så tycker jag att det är rätt mysigt att lyssna på Nyårsklockan och allt det där och skåla för ett ljust nytt år. Och det är vad jag önskar er som läser - ett fint och ljust 2011!