Enda gången jag når fram är när tålamodet tar slut och jag ägnar mig åt vad jag lovat mig själv att inte göra - skrika och gapa. För när tjatandet om än det ena och än det andra (mestadels nappen, driiiiiicka och kex) eskalerar i intensitet och saker (oftast hårda, tunga och vassa, typ böcker) yr i luften och går sönder en efter en medans Nova rusar åt andra hållet för att hitta på ännu mer hyss när jag försöker nå henne tar tålamodet slut fullständigt. Den lilla mamman är då färdig att slita sitt hår, som förmodligen grånar avsevärt där under soyancefärgerna, och ja just - skriker och gapar. "NÄÄ Nova nu får du väl baske mig ta och ge dig!!! Vad är det för dumheter du håller på med?"
När så ordningen är återställd och jag hittat ett litet andningshål så kommer det dåliga samvetet som ett expressbrev på posten. Vad ska det bli av detta barn om man bara gapar på henne hela tiden? Och är det normalt att det är så här eller har jag en totalt extrem unge? Jag vet innerst inne att det inte är det minsta konstigt med en toktrotsig och testande två-åring, men ibland undrar jag ändå.
Idag landade jag en kort stund vid köksbordet och önskade att det fanns en liten minut att samla sig på när tanken slog mig vad jag sa till en vän en gång. Hennes dotter hade ett ordentligt ilsket utbrott när hon sakta undrade varför hon ibland blir så arg på sina egna barn, men har sådant tålamod med andras barn på jobbet. Snusförnuftigt svarade jag att det väl inte alls är konstigt att de som man älskar mest också kan trigga en mest och att man ju faktiskt inte är mer än människa. Hur kommer det sig då att jag inte tycker att det gäller mig själv utan bara resten av världen? Jag kanske skulle lyssna lite mer på mig själv? Eller hade jag tokfel och helt enkelt är en riktig skitmorsa när ilskan bubblar inom mig? Ibland känns det så. Föräldraskap, oj oj oj vad har jag gett mig in på?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar