Sorg i vårt grannland.

Norge är ett land i sorg. Så även dess grannländer. Vi har alla hört nyheterna om det hemska och ofattbara som hänt. Och det är för mig just fullkomligt ofattbart. Så nära har så många, mestadels ungdomar, dött - mördats. Och till vilken nytta? Vad är det för mening när sådana ting får ske?

En vän hade skrivit på facebook att det här är något som sker varje dag men i delar av världen som inte är oss så nära och därför passerar de nyheterna ganska obemärkt förbi. Och det är sant. Allt för sant.
Den här gången skedde det inte långt långt borta. Inte för långt borta för att man ska gråta över förlorade liv, utan alldeles nära. Bara på andra sidan av den osynliga linjen som kallas gräns.

En enda människa hade bestämt sig för att det var upp till honom att utföra dessa groteska handlingar för att uppnå ett mål som endast finns i hans förvridna tankevärld. Att leka Gud. En gud som han säger sig tro på, men som han i såfall ställer sig över. Vad hände med 10 guds bud? Vad hände med Du skall icke dräpa?

Gärningsmannen ville ha häktningsförhandlingarna för öppna dörrar klädd i sin uniform, något han givetvis nekades. Tack och lov. Han ville också att befolkningen skulle vända sig till den kristna kyrkan och självklart är det där vi tänder våra ljus och söker tröst. Men det känns förjävligt att man genom att göra så alltså gör precis det som gärningsmannen ville ha ut av det här. Han tog inte bara alla dessa liv, han skitar även ner trösten och det medmäsnkliga stödet. I hans förvridna tankevärld har han på något sätt segrat och det gör mig fruktansvärt illamående. Men nej, han har på intet vis segrat. För det kommer han aldrig att tillåtas att göra.
 
Man säger på nyheterna att han "riskerar" 21 års fängelse. Vad är 21 år i fängelse för alla dessa tagna och förstörda liv? Alla dessa människor som aldrig mer får se sina barn, systrar, bröder, släktingar, vänner och kära? Vad är 21 år för dem? Inte ett skit.
Jag är inte för dödsstraff och kommer aldrig att vara för jag tror inte på att ta en annan människas liv. Det är aldrig rätt. Men jag tror på livstid. Gärna en livstidsdom för varje brott dessutom. Det betyder att det aldrig någonsin skulle kunna tidsbestämmas. Aldrig aldrig någonsin.
Lås in, isolera och kasta bort nyckeln. För jag vet då ingen annan råd.

Vi tänder ett ljus och håller en tyst minut, för vad annat finns där kvar att göra...

Känsla

Det har inträffat något mycket märkligt de sista dagarna. Jag upplever lugn. Hör och häpna! Vi tar det en gång till: Jag upplever lugn!!!
Det kan ju tyckas märkligt att ens behöva kommentera, men jag kan upplysa om att man inte riktigt märkt hur stressad man känt sig förrän man kommer ner i varv. När jag häromdagen tog upp ett korsord och stilla började lösa UTAN att tänka "Äh, vad är det för mening när jag ändå aldrig kommer hinna göra klart det?" insåg jag att det var precis det här jag behövde. Några veckor utan planer alltså. Jag löste några ord för att sedan tänka: "Jag tror jag tar och löser vidare imorgon istället."
Jag har suttit och plockat vinbär för att sedan koka saft en hel dag och bara njutit av att få sitta där vid vinbärsbusken och plocka utan att tänka på något särskilt. Jag har målat panel och tyckt att även det var tokskönt. Att liksom bara stå där och filosofera över allt och ingenting medan penseln for fram och tillbaka över plankan. Meditativt.

För den här semestern finns inga planer eller måsten. Det är visserligen bra om vi hinner en bra bit på panelandet av huset och allt det där, men vi hinner så långt vi hinner och så är det liksom bra med det. Ingen stress. Så jag tänker bara njuuuuuta och komma ner i varv fullständigt. För det är ju den här människan jag egentligen är. Inte den där ilskna och stressade kärringen som visat sig lite för ofta det sista året. Aum...aum...

Vi hade i allafall tur med vädret 3

Så har Gun och Gösta än en gång varit på campingsemester. Gun, d v s Mr P, och Gösta d v s jag kanske inte riktigt har semstrat i ordets rätta bemärkelse ("fyyyyra härliga veckor i husvagnen") men i allafall spenderat helgen i den samma. Och nej, jag skrev inte fel. Mr P har varit relativt lugn precis som Gun medan jag har varit allt för lik Gösta när jag svurit över förtältspinnar, vägsniglar och annat smått och gott. Nova vägrade lägga sig och slogs som aldrig förr och jag kände mig allmänt slutkörd. I allafall under fredagen och söndagen. Lördagen var en helt underbar dag med tuff tuff tåg, vandring i ett lagom soligt Vadstena, god mat och dryck samt ett förnöjt barn som badat i en svinkall Vättern och ätit glass. Lugn och avkoppling.

In place. Och det var inte tack vare Gösta ;P

Nova och jag kollar in Vätterns kalla vatten

Pling-pling-tåg mot Vadstena

Glass/vätskepaus utanför Vadstena kloster. Nova kommer med små presenter i form av stenar.

Det finns en rejäl baksida med att välja att åka till campingplatser dock och det är alla långliggare som i sina matchande träningsoveraller har bestämt sig för att de äger campingen. Att stirra är inte ofint när man är king of the campsite och gärna med något ogillande i blicken över att det dykt upp nykomlingar UTAN träningsoveraller, boulekartong och trätrall till förtältet. Suck...

Bilden är tagen från TV-serien Böda camping men kunde lika gärna vara var som helst ifrån... Hua...

Men för övrigt har det varit tokmysigt med långgrund strand, färskt bröd till frukost varje morgon från campingens egen butik och gott om lekmöjligheter för Nova. Solen har lyst på oss utan att för den skull koka oss och allt har bara varit lagom. För som medborgare i det lilla landet Lagom så är det just precis så som jag vill ha det.

På väg mot gökboet?

Nu har nedräkningen börjat. Av timmar till semesterns första dag alltså. 07:15 på onsdag morgon går jag på den så efterlängtade ledigheten. Men så idag när jag mest gick runt och väntade på att klockan skulle gå så att Nova och jag fick rulla mot staden och "mojmo" som ska barnvakta nu när jag jobbar undrade jag så vad jag skulle använda den där semestern till. Nova och jag är lediga, men inte Mr P som med nystartat företag enträget får knoga på hela sommaren. Så familjeplanerna blir inte så många som jag skulle önska.
Några få timmar utan måsten eller minsta lilla inplanerat göromål och jag kände mig uttråkad och rastlös. Men hallå! Här har jag tjatat om denna semester och hur mycket jag behöver den och så när den äntligen närmar sig så undrar jag hur vi ska fylla dessa 4½ vecka utan att gå i taket av leda och rastlöshet. Inte så att jag tycker att jobbet i sig lockar nämnvärt nu när solen skiner och allt det där, men det är ramar och tider och ja ni vet. Nova tjatar mest om dagis, "lillis" (mellis på dagis) och favoritfröken "Nena" och verkar inte alls vilja ha sommarlov. Varje gång vi passerar dagis, vilket vi gör varje gång vi lämnar hemmet, så ylar hon lyckligt "SÅÅÅÅÅÅ! Dagiiiissss!" och tycker att vi ska vara framme. Självklart är det suveränt att hon trivs på dagis, men nu ska vi ju ha sommarlov och semester och det är Roligt! Och där med basta!
Vad är det för fel på oss? Ibland undrar jag... "Koko"sa göken...

Förresten deklarerade Nova bestämt vad mamma gör på jobbet idag så jag borde inte alls vilja ha någon semester: "Mamma jobba. Mamma åka motocyyykeln. Joligt!!!!" (För den som är dålig på barnspråk så är R en helt galet svår bokstav som byts ut mot J när så behövs.) Tänk den som ändå hade motorcykelåkande som yrke. Det vore grejjer det.  

Semesterplan

Jag kan inte påstå at jag riktigt känner igen mig själv numera. Jag befinner mig liksom som i en bubbla och hänger inte riktigt med när människor omkring mig vill mig något. Disträ är väl kanske det rätta ordet. Eller? Skyddsmekanismen att liksom stänga av när livet känns lite mycket vill göra sig påmind, men just nu har jag inte tid att lyssna. Ett litet tag till gäller det att hänga i innan jag går på semester och ska ägna mig åt saker som sol, bad, lite vedstapling och en hel del panelmålande. Oj vad jag ser fram emot det. Jag tänker låta tankeverksamheten gå på sparlåga och ägna åt minstonde de första semesterdagarna åt att vara totalt antisocial. Bara skruttan, maken jag och en panelhög. Herregud va skönt!

Utlovade bilder från Maiden :)

Och äntligen är de på väg upp på scen!!!

Så många människor...

Iron Maiden - The final frontier

Nu är det över. Tidernas konsert. Igår var det äntligen dags att åka mot Göteborg för konserten på Ullevi med Iron Maiden. Och vilken konsert sen!!! Jag vet inte riktigt vilka ord jag ska använda för att beskriva känslan för det liksom pirrar i hela kroppen när jag tänker på det och håret reser sig. Mäktigt är väl det ord som kanske kommer närmast för att beskriva det. För det var vad det var. 56 000 människor som sjunger Fear of the dark uppeldade till något som kan liknas vid frenesi är Mäktigt! Att Maiden har spelat i över 30 år kan man inte tro när man ser dem på scen, men precis lika mycket energi som de alltid har haft. Att de älskar sin publik går inte att ta miste på och de ger verkligen allt.
Förbanden och då framförallt Sabaton stod med leenden upp till öronen och man kunde verkligen förstå hur häftigt dom tyckte att det var - förband till tidernas största band och dessutom på ett fullsatt Ullevi.
Igår var allt ett inferno av människor, musik och intryck och huvudet hängde väl inte riktigt med, så först idag landade jag i upplevelsen. Och bara njuter i fulla drag. Bilder och lite videoklipp kommer senare...

Idag bar det av hemmåt efter en natt på hotell Lorentsberg som numera har blivit vårat stammishotell vid Göteborgsvistelser. Lagom stort och nära till allt. Jag vaknade dock vid 06:30 med en märklig känsla i kroppen och blev senare tvungen att ringa mamma och fråga om Nova möjligen varit vaken då och jo, mycket riktigt så hade hon dragit Bä bä vita lamm för full hals vid det taget. Tänk vad en mamma känner på sig.
Nu längtar jag något vansinnigt efter min skrutta som ska få vara kvar hos mormor ända tills på måndag då jag går av mina nattpass för den här gången. Å vad jag ska krama på henne då! Hon har skitkul tillsammans med mormor med karusellåkande och sitt livs första busstur, jordgubbar och glass så jag behöver då rakt inte oroa mig. Men är man mor så är man. Mitt lilla hjärta!