Jag har försökt skriva lite på bloggen ett antal gånger nu, men eftersom blogger inte alls har velat fungera när jag fått ett infall så har jag helt enkelt inte kunnat. Det hade varit bra om jag skrivit inlägen i Word eller så för att liksom spara tankarna till senare, men så smart var jag så klart inte. Så nu sitter jag här och undrar vad det var jag så gärna ville ha ner på pränt. Jag har inte en susning.
Vardagslunken har i allafall återkommit och jag måste säga att det faktiskt gick över förväntan. När man väl stod ombytt och klar på jobbet och fick klart för sig att saker och ting kommer att förändras till det bättre inom en överskådlig framtid så kunde jag liksom andas ut. Det kommer att bli bra.
Sedan lullade allt på som vanligt. Och på något vis är det ändå lite skönt att låta lite tider styra över livet igen. Men bara lite.
Nova är fortfarande lycklig över att få gå på dagis igen, men hon kan dock inte alls förstå hur det kommer sig att bästa kompisen inte också är på samma dagis. "Milon?" frågar hon när vi ska lasta in oss i bilen mot dagis.
"Nej Nova, inte idag. Han går ju på ett annat dagis vet du." Hon verkar inte helt nöjd över det svaret.
I övrigt är det bara jubel över att få äta mellis på dagis igen och sedan gå ut och busa tills dess att pappa kommer och hämtar. Tydligen är klätterställningen hennes favorit näst efter gungorna och jag tackar min lyckliga stjärna för att det inte är jag som ska stå och se henne klättra. För då hade jag fått hjärtsnörp. En del saker är helt enkelt tur att man inte ser. Smått överbeskyddande som man är.
Nu är det dags för min hästvecka med jobb på schemat sex dagar av sju möjliga. Kan inte påstå att jag är nöjd med den schemaläggningen, men det är väl bara att bita ihop och köra. Så då gör jag väl det då....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar