Je suis Paris.

Allt kretsar runt Paris. All media svämmar over med reportage från de senaste dygnens händelser. Massakern.
Överallt surras det - i fikarummet, på ICA, i sociala medier. Alla har en åsikt. Och jag blir rädd. Det kretsar allt mer kring stängda gränser, bomba hela Syrien, utrota IS en gang för alla o s v. Det sistnämnda håller jag i ofs med om, men jag blir rädd för den hätska ton som verkar finnas hos majoriteten av människorna man möter. Hat kan bara hata och föda mer hat. Vi behöver stå solidariska och enade för demokrati och frihet, inte bete oss barbariskt och hatiskt. Så som fanatikerna vill att vi ska reagera. Det gör ont att se att det bor så mycket hat inom människor. Låt inte rädslan ta fram det värsta i er, låt den ta fram det bästa.

Kallt

Jag hatar hösten. Och vintern. Jag fryser i drygt ett halvår och längtar till varmare breddgrader. Varje år undrar jag varför i hela fridens namn jag bor på denna gudsförjätna plats där man måste släpa ved och elda för att få värme och skotta snö tills man får blodsmak i munnen. När man kan ha lägenhet med centralvärme och en vaktmästare. Men de tankarna brukar försvinna när jag sitter på altanen i vårsolen. 

Hojen blev häromdagen undanställd för året med tömd tank och snart ska den upp på liften. Känns vemodigt. Alldeles för få mil har hunnits med i år och nu är det för sent. Nu blir det kvällar i garaget med autosolen och putstrasan i högsta hugg med drömmar om torra fina vägar en försommarkväll, bläddrande i hojtidningar och en tyst önskan om att man istället kunde befinna sig på hojträff i Thailand eller nåt. Måtte den här vintern gå fort. 

Genus

Läste några gamla ledare på expressen och aftonbladet idag och blev mäkta irriterad. För där kan man spalt efter spalt läsa att om man ska vara en god mor så ska man hela tiden tänka på genusperspektivet och akta sig noga för att låta ens barn fastna i han och honfacken. Låter ju fantastiskt bra. Men när jag sitter och tittar på mina barns lek och personlighet så får jag lust att be alla dessa genusförespråkare att ta sitt perspektiv och stoppa någonstans där solen aldrig lyser. För det handlar inte om huruvida jag låter sonen ta på sig klänning och leka med dockor eller ej utan om vad barnen själva vill. Nova vill leka med dockor, pärla och älskar glitter, medan Tim älskar motorer och rusar runt med en låtsaspistol och skriker pang. De har båda haft alla möjligheter att välja annorlunda, men det ligger inte för dem. Så att det enbart skulle handla om miljö och uppfostran är ren och skär bullshit. Vad är det föresten för fel att vara pojke och flicka? Varför ska vi göra barnen könslösa? Däremot skapa tolerans för dem som är annorlunda på något vis tror jag helt och fullt på och jobbar envist på med mina barn. Det är inte ok att säga att någon inte kan eller får göra saker utanför normen. Alla får vara precis de de är och vill vara. Men genusperspektiv, nej tack! 

Vad vill du bli när du blir stor?

Härom natten fick jag frågan av en arbetskamrat vad jag ville bli en gång i världen innan jag råkade bli uska. För uska blev jag ju liksom lite av misstag. Ett, skulle det visa sig, väldigt bra och helrätt misstag, men ändå.

Jag kunde inte komma ihåg vad jag velat bli. Jag ville hålla på med musik eller djur, men exakt vad jag ville bli vet jag inte. Jag ville skriva också. Språk älskade jag och jag hade författardrömmar.

Så kom jag och tänka på de där valbara ämnena man hade i högstadiet och gymnasiet. Jag läste både tyska och franska, men minns tyvärr inte så mycket av det. Idag är det vokabuläret minst sagt begränsad eftersom man aldrig använder de kunskaperna. Sen fick jag av någon obegriplig anledning för mig att jag skulle läsa ryska också. Men så blev det inte. En tonårsförälskelse gjorde att jag istället hamnade på badhuset för att bli badvakt eftersom Han skulle gå just det. 

Mamma skrattade så hon tjöt när hon fick höra att jag skulle ägna mig åt livräddning i vatten. Med tanke på min avsaknad av både finess och smidighet i vatten förstår jag varför. Någon badvakt blev jag förståss aldrig och med förälskelsen blev det inget av heller. Jag var nog lite som en handikappad padda i vattnet som fick kallsupar och tappade linser på löpande band. I slutändan är jag ändå glad över att jag varken blev badvakt, veterinär eller ljudtekniker. Eller vad jag nu ville bli då när hela världen låg öppen framför mina fötter. Jag är glad att jag halkade på ett bananskal den där påskhelgen för 16 år sedan och hamnade inom vården. För det är där jag hör hemma.

Vart man än vänder sig på sistone så dyker den upp - bilden av det drunknade flyktingbarnet uppspolad på stranden. Och världen kraftsamlar för att hjälpa flyktingströmmen. (Och kvällstidningarna frossar i rubriker som ger mig kväljningar). Och det är ju bra, men jag kan inte låta bli att undra var alla dessa bestörta människor som nu kastar sig över telefonen för att sms:a flykt 100 har varit när alla andra barn har dött i krig, svältkatastrofer eller på flykt dag ut och dag in? För nej, det är inte bara det här döda barnet som omkommit under fruktansvärda omständigheter i världen. Det sker varje dag året om på så många platser på jorden, men dem SÅG vi inte på bild och alltså finns de inte. Så sms:a på, men sluta inte om en vecka när bilden inte längre är lika skarp på näthinnan och bry er om även dem ni inte ser.

När allt faller på plats!

Pusselbitarna börjar falla på plats. Jag vet vad jag vill och hur jag ska få det precis så. Jag har tagit ansvar för mitt eget liv och tagit tag i saker som jag borde gjort sedan länge. Känns grymt bra!

Jag har länge känt att det var dags att byta jobb och nu när jag tagit steget och det känns så jäkla rätt!

Dessutom har jag tagit tag i lite andra lösa trådar i livet och skaffat mig en del välbehövlig egentid och det är så gott. Tänk att det ska vara så förbaskat svårt att komma till skott och ta tag i saker, men när man väl gör det så undrar man varför man inte gjort det för lääänge sen.  

Nytt jobb :D

Nu var det verkligen länge sedan jag skrev något i bloggen och det är väl helt enkelt för att livet gått sin gilla gång och det har inte direkt haft något nyhetsvärde om man säger så. Barnen växer, julen kom och gick och arbetspassen har knallat på. Jag avskyr vinter och kyla och går i ide så mycket det bara går.
De sista veckorna har jag varit grymt sugen på att skriva om vad som varit på gång, men eftersom jag fått behålla det som en hemlighet ett tag så har det inte varit så smart att blogga om det. Men nu kommer det: Jag har sökt nytt jobb, hunnit med ett par intervjuer och slutligen landat ett kanonjobb! Så nästa vecka börjar jag på IVA på ett halvårs vikariat. WOHOOO!!!! Känns lite halvläskigt att ge sig in, men ibland måste man våga.
 Så, äntligen var det sagt och officiellt!