Alla helgons dag

Idag är det alla helgons dag. Jag valde att svänga förbi kyrkogården för att tända ljus för pappa direkt efter jobbet på morgonen. Så tidig var det inte en människa där förutom jag och till ljudet av regndroppar som föll på tallarna och ner i dammen kunde jag tända mitt ljus och skänka en extra tanke bland alla dessa lågor som redan flämtade. Helt fantastiskt vackert!

Höst

Hösten är här på riktigt nu. Allt är blött, lerigt, kladdigt, regnigt och blåsigt. Och jag längtar redan efter våren. I år mer än någon annan höst. Jag vill inte frysa, trassla med overaller och borttappade vantar, skotta snö eller någonting annat som har med höst och vinter att göra. Jag vill andas och gå i sandaler, jag vill se på när barnen badar i barnpoolen, åka husvagn och grilla. Kan man vägra gå med på kyla? För i så fall vägrar jag nu. Som en envis åsna slår jag ner hovarna i marken och vägrar. Bara så där. Vägrar!

Lunginflammation

Jag sitter upp och har för närvarande ingen feber, men det hör sedan ett par veckor tillbaka inte direkt till vanligheterna. Det började med värk i muskler och leder, rejäl hosta och lite snorigt så jag har tagit alvedon och gått till jobbet och allt annat som skulle göras. I måndags kom  febern som ett brev på posten och efter det har den kommit och gått under veckan. Från normaltemp upp till 39,5 och ner igen som en jojo. Igår fick jag ge mig och ringa vårdcentralen eftersom jag behövde ett sjukintyg till jobbet. Det visade sig att jag har åkt på lunginflammation och jag gick hem med mitt intyg och en omgång Kåvepenin. Vi får väl se om det fungerar. Jag hoppas det. Doktorn kunde visserligen inte höra något på mina lungor, fast jag kan å andra sidan inte djupandas när han skulle lyssna heller, men CRP visade på 96 istället för normala 7 så därmed tyckte han att det nog var pneumoni som vi hade att göra med. Jaha, hoppas på att han har rätt då han sa att jag ska må bättre efter sjunde tabletten. I annat fall skulle jag, som han uttryckte det; ringa och klaga för då är det något fel.
Så medan jag väntar på bättring så kan jag ju alltid blogga en stund.

 

Det är mycket nu

Jag fortsätter väl att blogga lite sporadiskt sådär, men vem har tid att skriva? Dagarna går så himla fort och jag kommer på mig själv med att allt oftare önska att dygnet hade fler timmar eftersom tiden inte räcker till allt som ska göras. Jobbet tar väldigt mycket tid just nu med täta pass på schemat och möten på lediga dagar. Där emellan ska vardagssysslorna hinnas med, men också allt sådant som jag tycker är roligt som trädgården och turer med husvagnen. Kan man stressa sönder sig för att hinna ha fritid? Låter lite galet, men jag börjar tro att det är fullt möjligt. Jag skulle nog behöva lägga om strategi och tankesätt misstänker jag. Men först ska jag bara....

Det är full fart numera. Barnen går på dagis, jag är i full gång på jobbet och MrP ligger för det mesta borta på jobb när jag är ledig. Och det märks i hjärnan att det är fullt ös, för allt som ofta glömmer jag saker och det tiltar totalt. Men det är en kort period och kvar och sedan hoppas jag få se lite mer av min man och vårens alla möten och annat kommer att ta sommaruppehåll. Förhoppningsvis kan hjärnan re-boota då. Eller så får resten av världen leva med att jag är en snurrig och vilsen människa som ändå trivs rätt bra med livet.

Work work work

Så har då föräldraledigheten avslutats och jag är tillbaka på jobbet sedan i fredags. Jag skulle ha börjat i måndags, men Tim hade ögonfluss så det blev en start med vab. Men till kvällhelgen var det dags. Det blev en tuff start för familjen eftersom båda barnen fått maginfluensa och MrP har stressad fått suga tag i uppgiften att ta hand om kräks, diarreer och tårar. Men det har gått bra och jag känner mig mitt i allt mer tillfreds än någonsin. Nu gäller det bara att hålla fast vid känslan och komma ihåg vad det egentligen är som driver mig i mitt arbete. Det är så lätt att tappa det igen när man tragglat på ett tag. Men just nu tycker jag att jobbet är givande, utmanande och roligt.

Hur som helst så är det som om tillvaron återfått sin balans. Jag går från jobbet och känner mig nöjd med det jag åstadkommit och har samtidigt fått längta efter min familj och kommer hem med ny energi. Om några månader ska jag gå tillbaka och läsa det här inlägget och påminna mig själv om varför jag gör det jag gör för minimilön. 

Allt har ett slut

Tiden går så fort. I oktober 2012 gick jag hem på havandeskapspenning och på fredag är min föräldraledighet redan över och det är dags att dra på sig arbetskläderna igen för mitt första arbetspass. Vart tog 2013 vägen? Visserligen känns det som en evighet sedan min lille prins bara var ett rosigt knyte som åt och sov, men samtidigt så har dagarna liksom sprungit ifrån mig.

Jag håller på att skola in Tim på dagis för fullt och jag hoppas innerligt att han kommer att trivas där. En ögonfluss satte stopp för inskolande så det tar lite längre tid än beräknat, men på måndag kommer jag att vara med honom för sista gången och på tisdag ska han gå sin allra första dag på egen hand. Läskigt. Han är ju fortfarande så liten... Att se ett av dom andra barnen ägna hela sin förmiddag åt att gråtande sträcka armarna upp mot, eller bli buren på, av personalen känns hårt och gör inte saken lättare. Kommer Tim att ha det likadant? Han beter sig ju många gånger precis likadant hemma när han är trött hungrig eller ledsen, men då är det ju mig han sträcker sig efter. Då finns jag ju där som hans trygghet. Att ett barn beter sig så på förskolan är en helt annan femma. Ingen trygg hamn i mamma så långt ögat når och det förtvivlade barnet får nöja sig med vilken famn som helst. Första inskolningsdagen tog det väl inte ens fem minuter så satt jag med både Tim och detta andra lilla ledsna barn i mitt knä. Åh så jag hoppas att han kommer att vara en glad liten kille som älskar sitt dagis.

Samtidigt som känslorna svallar så ska det bli skönt att återgå till en normal vardag. Att jobba varannan helg igen är den stora minussidan. Det är faktiskt riktigt motigt. Men jag får väl fortsätta tjata om schemaändringar och var-tredje-helgtjänstgöring som jag alltid gjort. Det ska bli spännande att komma tillbaka till en grupp med en helt annan inriktning än den jag lämnade. Förra veckan var gruppen på två konferensdagar på Loka brunn där många planer för det kommande året diskuterades fram. Det ska bli jättekul att få vara med och sätta planerna i verket. Just nu tycks det finnas oändliga möjligheter och potential och det är riktigt riktigt kul. Så bye bye mammaledighet och hej hej vardag. Nu kör vi!  

För er som ännu inte hittat världens bästa blogg om barns hälsa!

För den som ännu inte hittat till den här bloggen så bara måste jag tipsa er om www.barnakuten.nu
Den skrivs av två läkare som just nu gör sin specialistutbildning på barnakuten. Den handlar om både sjuka barn och friska barn. Den ger många gånger svar på när klarar man sig bra hemma, när det är dags att besöka vårdcentralen och när det är dags att bege sig till akutmottagningen.

Stilla dag

Idag blir det ännu en stillsam dag här hemma. Tims feber steg framåt kvällen igår igen och han är småfebrig även idag, så vi får anpassa oss därefter.
Får väl se vad man kan göra av denna dagen så att Nova blir lite aktiverad i alla fall. Fast jag kan inte påstå att hon är speciellt pigg hon heller efter att ha vaknat på tok för tidigt i morse efter en mardröm.

Snön har äntligen börjat falla ute, så helgen kanske kan spenderas med snölekar med lite tur. Nova vill så gärna få prova sina nya skidor som hon fick i julklapp. En grön jul är inte så bra när man får julklappar som kräver snö. På julaftons kväll hasade hon omkring i vardagsrummet på dom bara för att få pröva hur det kändes att ha dem på fötterna. Kan upplysa om att vårt golv har lite dåligt glid...

Hammarslag och feber

Jag sitter och knappar på datorns tangenter i takt med hammarslag och borrmaskinsurr från taket. Snickarna som ska byta vårt tak håller på för fullt och jag går runt med en känsla av att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen i mitt eget hem. Vart jag än tittar ut så ser jag en gubbe som garanterat kan se lika mycket av mig och jag känner mig därmed övervakad. Fast jag vet att de är mer intresserade av att titta på läkt, papp och takpannor än att bry sig om vad jag gör så är det ändå den där känslan.

Tim har haft hög feber ett par dagar och är visserligen feberfri idag, men trött trött trött och därför är dagarna långsamma. I två dagar har jag mer eller mindre suttit fjättrad vid soffan med ett feberhett barn i famnen och idag tycks han mest bara behöva ligga i sin säng och sova. Min stackars lilla pojke.
I morgon hoppas jag att han är pigg och kry igen så att vi kan lämna hemmet ett tag och hitta på något trevligt istället.  

Förändring

I morgon börjar mitt och MrPs nya liv. Eller nja, jag har tjuvstartat och plockat fram hantlarna och det känns grymt bra. Jag älskar mina hantlar. Plankan är kanske inte lika älskad, men ack så nödvändig. Soffpotatisarna ska ryckas upp ur myllan och skärpa till sig. En veckas fasta väntar för att bryta de dåliga vanorna, de enorma matportionerna och allt annat som gör oss trötta och slöa. Jag saknar den pigga och glada människa som jag är när jag håller igång och gör saker som jag mår bra av och det är dags att väcka henne till liv igen.

En annan förändring som stundar inom en snar framtid är Tims inskolning på dagis och slutet på föräldraledigheten. Det känns i hela kroppen att vi snart ska tillbaka till vardagen igen. Med jobb, dagis och allt som hör till. Det knäppa är att jag längtat tillbaka till jobbet, men nu när det närmar sig på riktigt så känner jag motvilja. Jag vet att det kommer att gå över och att jag behöver tillbaka till jobbet igen, men samtidigt är det skönt att leva i en tillvaro som inte styrs av mitt schema. Att inte behöva jobba varannan helg och att låta rytmen styras av Novas femton timmar i veckan på dagis. Det finns också ett vemod i att jag aldrig mer kommer att vara mammaledig. Inte på det här sättet. Jag ska aldrig mer ha en liten människa i magen och kommer aldrig mer att få hålla det där fantastiska lilla nya livet i mina armar för första gången. För jag vill inte ha fler barn. Man ska ha ekonomi, tid och ork för sina barn och det räcker gott och väl med två för vår del. men vemodet finns där ändå. Tvetydigt.
Det är ju så att det man vill minnas är de rosenröda stunderna. Att få snosa sin lilla bebis i nacken och sitta i evigheter och se på när det sover. Man kommer ju inte gärna ihåg alla nätter man suttit urtrött och slut och matat ett gallskrikande barn varannan timma dygnet runt. Eller de dagar när barnen sugit musten ur en med sina utbrott så totalt att man helst av allt hade velat gå ut i skogen och satt sig på en stubbe och spelat på läppen. Nej, några fler barn blir det inte. Istället ska vi lägga allt krut vi har på de barn vi har för att ge dem allt vi önskar här i världen. Ja, allt vi önskar och inte vad barnen önskar, för då slutar det med en ponny i trädgården och ett rymdskepp på parkeringen…. Men ni fattar vad jag menar. Hoppas jag.

Så mot nya tider med huvudet högt och kämparglöd!