Tankar som rusar

Mitt huvud är tomt. Eller ett virrvarr av tankefragment snarare. Orsak? Sömnbrist. BVC-sköterskan förklarade för mig utan att jag ens behövde säga något om hur jag känner mig. När jag berättade att lilleman äter med tvåtimmarsintervall dygnet runt sa hon bara: "Du vet, när soldater torterar sina fångar i krig så väcker de dem med samma tidsintervall. Det är inte konstigt om du vill gråta bara någon tittar på dig." Det kändes så skönt att hon la till det sista. Som en bekräftelse att det är helt ok om jag känner för att klappa ihop lite ibland. Sömnbristen i sig kan jag hantera, men att dessutom ha en enerigisk 3-åring som måste få sitt i form av bekräftelse och uppmärksamhet är precis så tufft som jag trodde att det skulle vara. Det känns som om huvudet håller på att koka över fullständigt när hon studsar runt och pratar om allt mellan himmel och jord i ett turbotempo. Tanken vill liksom inte riktigt hänga med och alla ljud dånar som en elefanthjord i min hjärna. Som att rusa en motor tills den nästan exploderar. Det är tur att jag har så fina och underbara barn som jag har (ja jag är partisk i frågan) annars skulle jag nog bli tokig.

I övrigt så vägde Tim nu hela otroliga 3000g. Han har alltså ökat 530g på två veckor! Och växt tre centimeter. Nu är han 47cm lång/kort. Det syns med andra ord på vågen att han äter så mycket och ofta som han gör. Min lilla knubbis.

Kan vi vända på det?

När man får barn säger alla vänner mycket omtänksamt samma sak, via SMS eller facebook då förståss: "Hör av dig när det lugnat ner sig." Men det är ju just det att ALLA säger just så. Så där sitter man i lite väl mycket av lugnet och ron med mängder av telefonsamtal som ska göras. Det är som sagt omtänksamt, men ack så opraktiskt. Nu blir det ju liksom alla på en gång i allafall och jag måste själv styra upp det eftersom ingen vill störa och tränga sig på. Så nu säger vi så här: Ni stör inte, har jag inte tid så ger jag sjutton i att svara just då. Försök igen om en stund så har jag släppt bajsblöjan eller nappflaskan. Jag har bullar i frysen, kaffe i burken och massor med tid så det är bara att komma förbi om ni känner för det. Dörren står alltid öppen för mina vänner, nära och kära, så välkomna!

I've got the blues

Nu har Tim varit hemma i en vecka. Det känns inte som det. Jag vet inte riktigt vart dagarna har tagit vägen, men de har i allafall passerat i ett härligt lyckorus. Tills igår då babybluesen slog till som en käftsmäll. Inte så att jag är ledsen över någonting för det är jag då rakt inte, utan tårarna bara strömmade ändå utan att jag hade den blekaste aning om varför. Så där satt jag hela gårdagskvällen när jag väl fått båda barnen i säng och mulade chips, hulkade och blötte ner chipspåsen. Stackars MrP gjorde sitt bästa för att trötsta, men hur tröstar man någon som storgråter utan att vara ledsen? Kändes kanske inte helt normalt om man säger så.... Skillnaden den här gången mot när Nova kom till världen är att jag vet vad det är som händer. Jag har varit med om det här förr och vet att babybluesen vare sig är något konstigt eller helt oväntat. Och att det går över. Den gången var jag rädd att jag höll på att förlora förståndet och hade aldrig hört talas om någon babyblues eller någon tredjedagengråt eller något alls åt det hållet. Jag hade bara hört om idel rosenröd bebislycka, så baksidan av det hela kom som en chock. Nu kan jag ta det med ro och lipa på en stund för att sedan ta nya tag. Jag kan tänka mig att den onda halsen som dök upp under natten bidrog till överkänsligheten och tårarna också. Det känns som om jag har svalt en pingisboll på ena sidan av halsen och det gör ju inte att trötthet och nattvak känns mindre kan jag säga.
Jag trodde dock, allt eftersom dagarna gått, att jag faktiskt helt skulle slippa känslostormar av det här slaget, men tji fick jag. Idag känns det i allafall bättre och tårarna verkar vara slut för stunden. Dagen bjuder på idel uppmuntrande solsken om än kyla så det räcker och blir över. Kvicksilvret har fastnat på -17 grader, så jag och Tim stannar inomhus och ägnar oss åt eldning. Nova gick ut en stund på förmiddagen, men kom snart in igen med äppelkinder och frusna tår. Det kan hända att man känner sig extra frusen om man äter mängder med snö också, vad vet jag. Nu måste även jag stoppa ut näsan utanför dörren en liiiiten stund, för veden kärrar inte in sig själv har jag märkt. Bara att bita i det sura vinteräpplet och hugga i.