Kallt

Jag hatar hösten. Och vintern. Jag fryser i drygt ett halvår och längtar till varmare breddgrader. Varje år undrar jag varför i hela fridens namn jag bor på denna gudsförjätna plats där man måste släpa ved och elda för att få värme och skotta snö tills man får blodsmak i munnen. När man kan ha lägenhet med centralvärme och en vaktmästare. Men de tankarna brukar försvinna när jag sitter på altanen i vårsolen. 

Hojen blev häromdagen undanställd för året med tömd tank och snart ska den upp på liften. Känns vemodigt. Alldeles för få mil har hunnits med i år och nu är det för sent. Nu blir det kvällar i garaget med autosolen och putstrasan i högsta hugg med drömmar om torra fina vägar en försommarkväll, bläddrande i hojtidningar och en tyst önskan om att man istället kunde befinna sig på hojträff i Thailand eller nåt. Måtte den här vintern gå fort. 

Genus

Läste några gamla ledare på expressen och aftonbladet idag och blev mäkta irriterad. För där kan man spalt efter spalt läsa att om man ska vara en god mor så ska man hela tiden tänka på genusperspektivet och akta sig noga för att låta ens barn fastna i han och honfacken. Låter ju fantastiskt bra. Men när jag sitter och tittar på mina barns lek och personlighet så får jag lust att be alla dessa genusförespråkare att ta sitt perspektiv och stoppa någonstans där solen aldrig lyser. För det handlar inte om huruvida jag låter sonen ta på sig klänning och leka med dockor eller ej utan om vad barnen själva vill. Nova vill leka med dockor, pärla och älskar glitter, medan Tim älskar motorer och rusar runt med en låtsaspistol och skriker pang. De har båda haft alla möjligheter att välja annorlunda, men det ligger inte för dem. Så att det enbart skulle handla om miljö och uppfostran är ren och skär bullshit. Vad är det föresten för fel att vara pojke och flicka? Varför ska vi göra barnen könslösa? Däremot skapa tolerans för dem som är annorlunda på något vis tror jag helt och fullt på och jobbar envist på med mina barn. Det är inte ok att säga att någon inte kan eller får göra saker utanför normen. Alla får vara precis de de är och vill vara. Men genusperspektiv, nej tack! 

Vad vill du bli när du blir stor?

Härom natten fick jag frågan av en arbetskamrat vad jag ville bli en gång i världen innan jag råkade bli uska. För uska blev jag ju liksom lite av misstag. Ett, skulle det visa sig, väldigt bra och helrätt misstag, men ändå.

Jag kunde inte komma ihåg vad jag velat bli. Jag ville hålla på med musik eller djur, men exakt vad jag ville bli vet jag inte. Jag ville skriva också. Språk älskade jag och jag hade författardrömmar.

Så kom jag och tänka på de där valbara ämnena man hade i högstadiet och gymnasiet. Jag läste både tyska och franska, men minns tyvärr inte så mycket av det. Idag är det vokabuläret minst sagt begränsad eftersom man aldrig använder de kunskaperna. Sen fick jag av någon obegriplig anledning för mig att jag skulle läsa ryska också. Men så blev det inte. En tonårsförälskelse gjorde att jag istället hamnade på badhuset för att bli badvakt eftersom Han skulle gå just det. 

Mamma skrattade så hon tjöt när hon fick höra att jag skulle ägna mig åt livräddning i vatten. Med tanke på min avsaknad av både finess och smidighet i vatten förstår jag varför. Någon badvakt blev jag förståss aldrig och med förälskelsen blev det inget av heller. Jag var nog lite som en handikappad padda i vattnet som fick kallsupar och tappade linser på löpande band. I slutändan är jag ändå glad över att jag varken blev badvakt, veterinär eller ljudtekniker. Eller vad jag nu ville bli då när hela världen låg öppen framför mina fötter. Jag är glad att jag halkade på ett bananskal den där påskhelgen för 16 år sedan och hamnade inom vården. För det är där jag hör hemma.