För er som ännu inte hittat världens bästa blogg om barns hälsa!

För den som ännu inte hittat till den här bloggen så bara måste jag tipsa er om www.barnakuten.nu
Den skrivs av två läkare som just nu gör sin specialistutbildning på barnakuten. Den handlar om både sjuka barn och friska barn. Den ger många gånger svar på när klarar man sig bra hemma, när det är dags att besöka vårdcentralen och när det är dags att bege sig till akutmottagningen.

Stilla dag

Idag blir det ännu en stillsam dag här hemma. Tims feber steg framåt kvällen igår igen och han är småfebrig även idag, så vi får anpassa oss därefter.
Får väl se vad man kan göra av denna dagen så att Nova blir lite aktiverad i alla fall. Fast jag kan inte påstå att hon är speciellt pigg hon heller efter att ha vaknat på tok för tidigt i morse efter en mardröm.

Snön har äntligen börjat falla ute, så helgen kanske kan spenderas med snölekar med lite tur. Nova vill så gärna få prova sina nya skidor som hon fick i julklapp. En grön jul är inte så bra när man får julklappar som kräver snö. På julaftons kväll hasade hon omkring i vardagsrummet på dom bara för att få pröva hur det kändes att ha dem på fötterna. Kan upplysa om att vårt golv har lite dåligt glid...

Hammarslag och feber

Jag sitter och knappar på datorns tangenter i takt med hammarslag och borrmaskinsurr från taket. Snickarna som ska byta vårt tak håller på för fullt och jag går runt med en känsla av att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen i mitt eget hem. Vart jag än tittar ut så ser jag en gubbe som garanterat kan se lika mycket av mig och jag känner mig därmed övervakad. Fast jag vet att de är mer intresserade av att titta på läkt, papp och takpannor än att bry sig om vad jag gör så är det ändå den där känslan.

Tim har haft hög feber ett par dagar och är visserligen feberfri idag, men trött trött trött och därför är dagarna långsamma. I två dagar har jag mer eller mindre suttit fjättrad vid soffan med ett feberhett barn i famnen och idag tycks han mest bara behöva ligga i sin säng och sova. Min stackars lilla pojke.
I morgon hoppas jag att han är pigg och kry igen så att vi kan lämna hemmet ett tag och hitta på något trevligt istället.  

Förändring

I morgon börjar mitt och MrPs nya liv. Eller nja, jag har tjuvstartat och plockat fram hantlarna och det känns grymt bra. Jag älskar mina hantlar. Plankan är kanske inte lika älskad, men ack så nödvändig. Soffpotatisarna ska ryckas upp ur myllan och skärpa till sig. En veckas fasta väntar för att bryta de dåliga vanorna, de enorma matportionerna och allt annat som gör oss trötta och slöa. Jag saknar den pigga och glada människa som jag är när jag håller igång och gör saker som jag mår bra av och det är dags att väcka henne till liv igen.

En annan förändring som stundar inom en snar framtid är Tims inskolning på dagis och slutet på föräldraledigheten. Det känns i hela kroppen att vi snart ska tillbaka till vardagen igen. Med jobb, dagis och allt som hör till. Det knäppa är att jag längtat tillbaka till jobbet, men nu när det närmar sig på riktigt så känner jag motvilja. Jag vet att det kommer att gå över och att jag behöver tillbaka till jobbet igen, men samtidigt är det skönt att leva i en tillvaro som inte styrs av mitt schema. Att inte behöva jobba varannan helg och att låta rytmen styras av Novas femton timmar i veckan på dagis. Det finns också ett vemod i att jag aldrig mer kommer att vara mammaledig. Inte på det här sättet. Jag ska aldrig mer ha en liten människa i magen och kommer aldrig mer att få hålla det där fantastiska lilla nya livet i mina armar för första gången. För jag vill inte ha fler barn. Man ska ha ekonomi, tid och ork för sina barn och det räcker gott och väl med två för vår del. men vemodet finns där ändå. Tvetydigt.
Det är ju så att det man vill minnas är de rosenröda stunderna. Att få snosa sin lilla bebis i nacken och sitta i evigheter och se på när det sover. Man kommer ju inte gärna ihåg alla nätter man suttit urtrött och slut och matat ett gallskrikande barn varannan timma dygnet runt. Eller de dagar när barnen sugit musten ur en med sina utbrott så totalt att man helst av allt hade velat gå ut i skogen och satt sig på en stubbe och spelat på läppen. Nej, några fler barn blir det inte. Istället ska vi lägga allt krut vi har på de barn vi har för att ge dem allt vi önskar här i världen. Ja, allt vi önskar och inte vad barnen önskar, för då slutar det med en ponny i trädgården och ett rymdskepp på parkeringen…. Men ni fattar vad jag menar. Hoppas jag.

Så mot nya tider med huvudet högt och kämparglöd!