En ängel vid min sida?

Idag var jag nästan redo att attackera den däringa läskiga och värkande pingisbollen (förövrigt numera i storlek mandarin...) själv med en stoppnål eller dylikt. Bara det slutade sprängvärka. Men klok som jag är så lät jag bli. Fru Doktor ringde enligt överenskommelse och gav mig en tid runt lunch för kontroll av mandarinen. Eftersom jag för dagen lämnat bilen på verkstad så ringde jag mamma för hjälp med skjuts. Och tur var väl det. Någon kanske visste att det var för det bästa?

Väl framme hos Fru Doktor ville hon att även Herr Doktor skulle ta en titt, så vi visades en plats i akutrummet för böldförevisning. Herr och Fru Doktor "Hmm..."ade, klämde och tyckte båda att det var dags att punktera och försöka dra ut innehållet ur mandarinen. Sagt och gjort. Med mammas hand i min så påbörjades stickandet. Bedövningen var värst. Fy för Sören vad det gjorde ont. Där meddelade jag raskt att jag tyckte att vi nog skulle strunta i det här och åka hem istället. Kanske söva ner mig och ta bort hela rasket vore en bättre idé? AAAAJ! Tur att ingen lyssnade...
Därefter vet jag bara att det ringde och susade i öronen, känsel i händer och fötter försvann och illamåendet tilltog i styrka. Mängder av mandarininnehåll drogs och klämdes ut varefter man satte ett drän så att det som är kvar ska kunna rinna ut av sig själv. Mysigt va?
Jag låg kvar på britsen länge efteråt i väntan på att svimningskänslan skulle avta. Mamma är som tur är så långt från en mes man kan komma och med sitt yrke som USKa på en intensivvårdsavdelning så stod hon där vid min sida och höll min hand medans de stack och klämde och hade sig.
Det kändes som att det var en mening med att jag inte hade någon bil och att jag därmed inte var ensam och dessutom skulle köra efter den här pärsen.
Väl hemma igen kändes det rätt ok förutom att det stretar och drar i snittet under alla förband. Så på eftermiddagen åkte Mr P och jag för att hämta min bil på verkstaden. Och än en gång undrar jag om det inte var någon med mig som inte alls tyckte att det verkade som en bra idé. När vi näääästan var framme vid verkstaden ringde de därifrån och meddelade att bilen inte var färdig och skulle kunna hämtas först imorgon. Så vi vände om och rullade hemmåt. Efter en stund kände jag mig åter yr i huvudet och illamående. Så pass att jag några kilometer från hemmet satt med huvudet ner mellan knäna och fokuserade på att andas. Tänk om jag suttit bakom ratten...