Koooou!

De senste dagarna har jag märkt att Nova håller på att utveckla sitt språk och sin motorik på ett helt nytt sätt. Hon pladdrar konstant och härmar allt jag säger så gott hon bara kan. Både hennes pappa och jag har riktigt svårt att hålla oss för skratt när hon lyckligt ylar "Koooou" vid frukostbordet när hon fått en extra skiva prickig kord av sin far. Och hon är så stolt så stolt för varje ord som hon näääästan lyckas forma och som hon märker att vi förstår. Det har även medfört att hon visar att hon förstår vad man säger till henne och svarar hyfsat adekvat ja eller nej när man frågar henne något.
Hon har dessutom fått bättre grepp om sin omvärld och sina egna begränsningar och kan därmed sitta på en vanlig stol utan att plötsligt kasta sig ut i tomma intet med en rejäl duns i golvet som resultat. Hon har också lärt sig klättra vilket jag inte kan påstå att jag tycker är lika kul, men jag antar att det är en fas som vi alla måste igenom.
Idag satt hon mitt emot mig vid köksbordet och åt mandarin och jag kunde inte sluta titta och förundras över att den där lilla lilla människan på andra sidan bordet som liknade en förkrympt vuxen är min duktiga lilla dotter som vuxit så fort. Hon måste ha undrat vad jag satt och glodde på.
Och en dag kommer hon väl sitta bredvid mig i bilen precis som i TV-reklamen och säga: "Han heter Lucifer" fast sedan byta ut "gubbe" mot "kärring" då antar jag.

   

Minst två poäng rikare.

Jag har nu norpat åt mig ännu ett par vuxenpoäng genom att åka på mitt livs första föräldramöte. Jag kan inte påstå att det gav speciellt mycket, men det var trevligt att bl a få se på film från barnens vardag på dagis.

Då och då under mötets gång kunde jag inte låta bli att känna mig vansinnigt full i fniss när tankarna landade på ett test ur ViFöräldrar om just dagis och vilken typ av dagisförälder man var. För där på mötet började alla typer av de steriotypa föräldrarna från testet att utkristalisera sig. Där fanns Minglaren, Missilen, Piffiga Pia, Vd:n, Snyltaren och ett par typer till som inte var nämnda i just detta test men som definitivt hade passat in bland de övriga komiska beskrivningarna. Efter ett tag sätter man dock skrattet i halsen när man får en överdos av ett par av föräldratyperna. Man kan inte låta bli att skämmas lite å deras vägnar när de bara mal och mal och mal om samma sak som ingen annan riktigt förstår vad de egentligen mal på och tjafsar om. För den typen av förälder har nämligen inte vett att skämmas själv och kan därför behöva någon som liksom tar över den biten och gör det åt dem. 

Vilken typ i testet jag är själv har jag inte riktigt listat ut än.   

Mr P fick chansen att prata öppettider med personalen och har nu fått löfte om att lämna Nova i dörren utan att behöva klä av henne ytterkläderna för att på så sätt spara tid och förhoppningsvis därmed också komma i tid till jobbet. (Allt för lång mening jag vet.) 

I övrigt var det väl inte överdrivet mycket matnyttig information, men dessto godare mandelkubbar till kaffet. De flesta av oss är nöjda i det stora hela och är barnen glada och nöjda så är jag det också. 

Helgens arbete är över och i normala fall så skulle det innebära ett par lediga dagar nu, men icke sa Nicke. (Vem f-n är den där Nicke förresten? Och var fick han luft ifrån?) Hur som helst så blir det till att gå på och jobba natt imorgon kväll. För vilken undersköterska behöver lite ledigt mellan arbetspassen? Nej minst sex timmars arbete om dagen är bra för magen - om man tycker att magsår är lattjo d v s. Sedan blir det en dags sovande för att sedan mosa på med två kvällspass till. Allvarligt! Hur tänkte människan som la mitt schema? Inte tänkte hon/han på den lilla uskan som ska gå på raden i allafall. Får jag väl hoppas om inte annat för annars skulle man ju lätt kunna anta att denna någon har ett horn i sidan till mig.
Horn, gastrit och Nickar eller inte så är det bara att jobba på och drömma om semestrar och sköna kvällar med min älskade familj. Så god natt! Imorgon kör vi igen!

Jag blir galen!!!

Jag är helt färdig! Det senaste dygnet har jag ägnat åt att klia mig. Varför då kan man ju kanske fråga sig då. Jo, det verkar inte bättre än att jag har fått en "försenad överkänslighetsreaktion", som det kallades i Fass, mot mina Zyban. Denna överkänslighetsreaktion manifesterar sig som utslag över hela överkroppen och i hårbotten och ansikte som kliar så jag skulle kunna krypa ur skinnet. Jag har en helt ny förståelse för skabbrävar som kliar ihjäl sig. Det skulle jag också kunna göra känns det som.
Jag slängde mig på telefonen till sköterskan på Landstingshälsan, men lyckas inte få tag i något annat än en telefonsvarare där jag desperat ber henne ringa upp. Lite Betapred eller Tavegyl skulle ju liksom inte göra ont just nu. Men ännu har ingen ringt upp mig. Så istället har jag ägnat mig åt kallduschar och eloconlösning och försökt att inte låta min frustration gå ut över Nova. Det sistnämnda är lättare sagt än gjort. För det är allt annat än kul när det kliar så att man på fullaste allvar tror att man ska bli galen och det samtidigt står någon och slår på en med "Nämen Benny!" och skriker på en. "BA BA BA BÄ!!! Dunk dunk dunk! BA BA BÄ BÄ!!!"  Ja ja jag ska läsa sagan, men jag måste bara klia av mig skalpen först...
Jag tar sedan och toppar dagen med att ta min kliande lekamen och åka och jobba kväll. För vem stannar hemma med eksem? 

Hipp hurra

Hipp hipp hurra, det är min födelsedag! Gratulationer rasar in på Facebook och det gör mig alldeles varm i hjärtat. Så många fina önskningar om att jag ska få en fin dag! Tack allihopa. Ni är bäst!
I övrigt "firas" denna dag genom att gå på utbildning i Palliativ vård - vård i livets slutskede. Snacka om kontrast. Därefter blir det en kulinarisk spagetti med köttfärssås. Men det är precis så som jag vill ha det. För det värsta jag vet är att behöva känna prestationsångest över att huset måste vara skinande rent och bullarna hembakta när folk ska drälla in och fira att man blivit ännu ett år äldre. Det är ingenting att fira efter 20. Efter den födelsedagen slutade man att se fram emot att fylla år eftersom man inte väntar på något längre. Man väntar inte på att bli tonåring, byxmyndig, myndig och slutligen få handla på systembolaget. Det enda man fortfarande inte får göra är att gå på den krog i stan som har 30+kvällar och den dagen är ingenting som jag ser fram emot i allafall. (Ja och så eventuellt gå i pension vid 65, men det är väl tveksamt.)
Så hipp hipp hurra. Och så var det med det.

Hua, vad negativ jag lät nu märker jag, men riktigt så farligt är det inte ;)

Trots och ilska

Nova är arg. Mest hela tiden. Orsak: Mamma eller pappa säger "Nej". Det börjar ta emot att säga ifrån eftersom jag vet att det kommer att resultera i ännu en omgång skrik och tårar. Jag vet att det inte finns någon annan väg att gå än att fortsätta vara konsekvent, men ibland önskar jag att jag slapp.
"Nej Nova, man får inte stå på bordet" Vansinnigt barn försöker klättra upp 20 gånger till innan hon stortjutande stampar in på sitt rum. Lugnar sig efter en stund för att komma ut och försöka klättra upp på TV-bänken istället.
"Nej Nova, kom så går vi och letar rätt på boken istället" Nova vill inte hitta boken, eller dockan eller något annat heller för den delen. Hon vill klättra på TV-bänken och ännu en omgång skrik och ilska tar sin början. För om man gör om samma sak tillräckligt många gånger och skriker samtidigt så kanske mamma ger med sig. Kanske, kanske, måste pröva.
Och så fortsätter det. Var kommer all ilska ifrån? Den fanns inte alls där på samma sätt för några veckor sedan. Jaja det är bara att hoppas att det ger sig snart. För den här gången i allafall.