Det här med komplimanger

Allt som oftast så kommer folk fram till mig och påpekar det för mig uppenbara; "Vad söt hon är!" Jag är hennes mamma och kommer alltid alltid alltid att hålla med, men när kommentaren kommer så vet jag inte ritkgt vad jag ska säga eller göra. "Öhm...ja visst är hon" eller "Öhm..tack!" är vad som slinker ur mig.
Ännu värre är det om någon skulle råka ge mig som person en komplimang, Vad fasen ska jag göra då då? Hmm... "Öäuhm...tack.." eller "Är du synskadad??? (om det nu skulle vara utseendet det gällde)" 
Varför är det så förbaskat svårt att ta en komplimang i detta avlånga land?
Vi lär oss tidigt att det inte är ok med något annat än jantelagen och därmed basta.
Någon sa vid något tillfälle att "Du måste sluta säga till Nova att hon är söt när hon förstår vad du säger". Jaha och varför då? Om hon nu skulle råka vara söt eller för den delen det finaste för mig, varför ska hon inte veta om det? Nej för ingen är bättre än någon annan och gud bevare den stackars människa som själv tror sig vara söt eller smart och ännu värre ger uttryck för det.
Om man nu inte får tycka sig själv vara bättre än någon annan så borde folk vara förbjudna att ge komplimanger också för då vet man ju inte hur f-n man ska hantera dom.

Midsommar och kärlek

Så var midsommarhelgen förbi och det har gått alldeles för fort. När jag tänker efter så var nog det här mitt livs bästa midsommar. Ingen amatörernas afton som det gärna blir för många med allt för många nubbar och diverse annat.

Nej här startade jag med att binda en krans till min lilla sommarflicka och sedan bar det av på cykel mot midsommarfirandet.

Det var ett bra tag sedan någon av oss cyklade så konditionen var väl inte direkt på topp om man säger så, men det gjorde ingenting. Jag tyckte det var härligt att höra gruset knastra under hjulen och att rulla nedför backarna genom ett soligt och varmt sommarlandskap. Nova verkade också tycka att det här med cykel var klart godkänt som färdmedel.

Väl framme så dukade vi upp jordgubbar, en skvätt kallt vitt vin och ett par rejäla baguetter i gröngräset. Nova var exemplarisk och trivdes alldeles utmärkt med att vara med oss på picknickfilten och äta och spana in allt runtomkring. Inte minsta lilla gnäll på hela tiden. Mr P tog med henne för att titta på barnunderhållningen och lyckades pricka precis när clownerna sjäng Novas favorit: Klappa händerna när du är riktigt glad.

Vi spelade bort några kronor på chokladhjulen och tombolan innan vi rullade hemmåt igen. Alldeles lagom.

Tilläggas bör väl kanske att Mr P var så ovan vid cykling att äventyret slutade i två alvedon och ryggläge i soffan på kvällen. Något som hans kamrater fann mycket underhållande och lär citera länge: "Jag var tvungen att ta alvedon och gå och lägga mig". Stackars stackars Mr P ;)

Lördagen ägnades åt diverse som behövde åtgärdas här hemma, typ vattenbyte i dammen och mathandling, samt en hel del njutande av solskenet.

På söndagen hade vi skaffat barnvakt i form av min mamma hela eftermiddagen för en efterlängtad hojtur tillsammans bara Mr P och jag. Bara tanken att få åka iväg helt tillsynes meningslöst bara vi två var helt ljuvligt. Och trots lite trassel med Mr Ps kedja så var det en underbar tur. Som tur var så upptäckte vi problemet md kedjan inte långt från en gammal kompis och han ställde upp med verktyg och en stunds skitprat. Tack Leffe! Vad gör man utan goda vänner? 

Så efter kedjespänning och en del goda råd om fina hojvägar så kunde vi lugnt rulla vidare och njuta av den svenska sommaren på kurviga vägar.

Nu är vardagen tillbaka igen och ack så varm den är. Men jag vägrar att klaga. Jag väntade, längtade och tjatade hela vintern om värme och sommarkläder så nu tänker jag inte ge ifrån mig minsta pip när svetten rinner från tinningarna vid minsta rörelse. Nej, tack och lov för att sommaren äntligen kom och slog in världen i jasmindoft, smultron och gröna hagar.
Min lilla tös får vara barfota så mycket hon vill och badbaljan är laddad med hinkar, vattenkannor och plastgrodor. Livet är underbart och fyllt av stora leenden från öra till öra från mitt älskade barn.
Ikväll satt jag och Mr P och bara tittade på hennes lek och jag kände igen värmen i hans blick. Samma värme som jag själv känner -  kärleken till vårt underverk till barn som lyckligt for ut och in från altanen i bara en kortbyxpyamas. Vad gjorde vi innan hon kom? Och varför? Jag har inte en aning, men det spelar ingen roll för det är bara nuet som räknas.  

Det är inte lätt att ha småbarn och ha svårigheter med blöjbytesodören :)

Min älskade sambo har det lite bekymmersamt när det gäller blöjbyten. När Nova har gjort nummer två och jag inte är hemma står han där med papperstussar uppstuckna i näsan och en något grön nyans i ansiktet.
I helgen när jag jobbade så hände det sig som så att han satt vid datorn och skrev på något när han kände den bekanta odören stiga upp från skrållans byxa. "Jag ska bara skriva färdigt först" tänkte han och hörde hur Nova pep iväg in på sitt rum för att glatt jolrande börja pyssla med något.
Efter en stund kommer hon gående under tangentbordet med ett stadigt tag om bordsskivan med den ena handen. Så sträcker hon upp något mot sin pappa under stolt joller. Med en liten bajskladdig hand så står hon med bajsblöjan i handen och försöker stolt att berätta att hon tagit bort den alldeles själv.
Mr P får snällt stoppa skruttan i duschen och sedan börja sanera hemmet då halva huset har bajsbruna fotspår över hela golvet och bordsskivan har fått en något mörkare nyans av brunt längs kant och tangentbord. Stackars stackars Mr P. Att sambon dessutom bryter ihop i ett hysteriskt skrattanfall åt hela historien när hon kommer hem var nog inte till någon större tröst :)

Lite allmänt tugg...

Veckan har rakt igenom handlat om sommaraktiviteter som till exempel bus i Stadsparken och bad tillsammans med delar av föräldragruppen. Det har varit helt underbart. Tyvärr så avslutar jag veckan dessto tråkigare med att jobba kväll hela helgen. Och vilken tuff jobbhelg sedan! Sommarvikarierna för året är duktiga, men allt tar ändå längre tid än när man jobbar tillsammans med ordinarie personal. Att då även ha dom som behöver extra tillsyn och omvårdnad är krävande och stressande. Man får helt enkelt slita häcken av sig, men det går. Mina fötter känns som värkande klumpar och jag hoppas att morgondagens arbetspass blir betydligt mindre hektiskt. Tiden går dock fort och innan jag vet ordet av så är jag tillbaka hemma hos min älskade familj.
Snart ska man börja jobba fullt igen och det är något jag tänker på med blandade känslor. På sitt sätt ska det bli skönt att komma in i arbetet på ett annat sätt, men samtidigt så är jag ju inte helt nöjd med min nya placering och det känns ju inte så upplyftande att komma tillbaka till liksom. Det har tydligen varit mycket tjafs kring nya rutiner i o m förflyttningarna och vad det verkar så befinner det sig just nu på sandlådenivå. Småtjafs har tydligen blivit så pass infekterat att chefen fått komma och sätta upp regler. Men hallå! Orka! Jag hoppas att sånt skit ska vara ur världen till hösten, för sådant där orkar jag bara inte med. Är vi inte vuxna människor på samma arbetsplats?

I fredags kom i allafall beskedet att Nova har fått dagisplats och det känns jätteskönt. Eftersom det fötts så mycket barn här omkring så var jag rädd att inte få någon plats där jag ville, men det gick vägen. Bikupan here we come!

Ännu en reflektion över föräldraskap

Den senaste veckan har jag sett ett antal exempel på föräldraskapets perfektionism. T ex har jag upptäckt att man inte får bli irriterad på sina barn. Jag befann mig i en grupp föräldrar häromdagen och Nova spelade upp totalt och var som en ål, kladdade med mat och stampade mig på fingrarna med sandalerna. Bestämt säger jag "Nova, sluta nu!" och får blickarna på mig direkt. Men vad gör människan! Blir hon frustrerad hemska tanke?! Usch.
På plingpling-tåget idag kommer nästa exempel. Mamman i vagnen bakom ryggen på mig talar oavgrutet med tillgjord röst: "Oj oj oj vad spännande! Ska vi åka tåg! Oj oj oj nu åker vi snart!!! Hej då (vinkar frenetsikt till människorna på den lilla perongen) Nu ska vi åka! Det blir strax skojigt! Ja jag vet att det inte är skoj att stå stilla men snart blir det skoj!" o s v. Själv tänker jag bara "Gud bevare mig väl, måtte jag aldrig bli sån där".
Entusiasm och positiva influenser i all ära, men va fan (rent ut sagt) det finns väl gränser! Mitt barn är ingen idiot och att säga ifrån är inte fel. Man behöver inte heller prata med tramsspråk för att barnet ska uppleva ett äventyr.

Tjockis på kalas och barnens ö.

Nu har jag varit så där alldeles för lite aktiv med bloggandet igen som jag inte vill vara. Men jag hittar ingen tid. En ettåring tar nämligen en väldig massa tid i anspråk, som jag självklart mer än gärna ger henne och när dagen är slut så är det så mycket annat jag vill göra och hinna med så internet blir inte direkt högprioritet. Ja ja, så var det med den saken. Det har återigen varit många stunder som jag tänkt att "Det där kommer jag nog att bli tvungen att blogga om", men inte kommit till skott. Som t ex när värdinnan på lördagens grillfest frågar, efter att ha serverat en trerättersmiddag, "Du är så rund om magen. Det är möjligen inte en till på gång?" Förvånat svarar jag bara "Nä, jag är bara fet." Detta följdes av en pinsam tystnad ackompanerad av lite nervöst skrapande med vänsterfoten.

Sedan satt jag hemma i TV-soffan och klämde på trerättersmagen i timmar och undrade om det inte var dags att börja jogga tre mil om dagen eller nåt. Viktväktarna, GI eller Atkins kanske kunde vara ett alternativ?

På söndagen åkte jag istället och firade min fina svägerskas 30-årsdag genom att trycka i mig några extra kakor och en rejäl bit tårta. Jag är inte alls tjock, tänkte jag och tog demonstrativt en bit morotskaka till. Sedan åkte jag hem och funderade på herr Atkins igen. Kunde vi kanske bli kompisar?

30-årskalaset var för övrigt mycket trevligt och kusinerna hade som vanligt skoj tillsammans.

Födelsedagsbarnet får hjälp med paketöppningen.

(Att se C med alla ungarna samlade omkring sig får mig att undra om det inte kunde vara värt en liten de-tour på sisådär 4-5 mil på morgonen för att lämna Nova på ett dagis med pedagoger som jag kan godkänna med mina extremt svårflörtade mammaögon.)

Idag åkte mamma och jag till Stora Holmen - barnens egen ö i stan. Egentligen var det brorsans ide´ och jag hade bara tänkt haka på, men när han bangade så åkte mamma och jag själva istället. Nova var lycklig och fascinerad av kycklingar, kaniner och pling-pling-tåg och dagen blev en succe'. Hon fick dessutom pröva på sandlådelek och till min stora förvåning satt hon och lekte och kände på sanden istället för att stoppa den i munnen. Hade hon bara fått hade hon kunnat stanna där och greja i flera timmar. Hon skrek som en stucken gris när jag kyfte henne därifrån och lämnade tillbaka hink och spade som hon fått låna av en vänlig familj.

Vi avslutade med att åka båt över ån för lunch på ett litet fik i närheten och jag bara mös. Det är så härligt att få dela allt det roliga i livet med Nova. Att se henne storögt spana in när kaninerna äter maskrosblad eller måsarna som kretsade kring uteserveringen är helt underbart.

Mata kaniner är spännande

Nova och mormor åker pling-pling-tåg. Liiiite läskigt...

Oj oj oj vad sand kan vara mysigt

Vidriga pedofiler på nätet

Kände att jag måste ge lite uttryck för min irritation över att man inte kan publicera vad man vill på bloggen utan att behöva vara rädd för att vidriga monster använder bilden till annat än den är avsedd för. Irritation är egentligen fel ord, men jag hittar inte rätt i vokabuläret. Frustration, äckel och vämjelse kanske kunde passa. Jag vet att dessa människor(?) alltid har funnits, men internet har gett dem ett forum att utöva sina böjelser på ett helt nytt sätt om man jämnför med hur det var för 20 år sedan. Som t ex när Nova tog sitt första bad i baljan ute i trädgården så tog jag jättehärliga sommarbilder, men de är inte lämpliga för publicering p g a att internet kryllar av sjuka människor som inte ser vad normala människor gör på bilderna. Att över huvudtaget behöva ha de riskerna i bakhuvudet är sjukt. Man borde inte behöva det, men sådan är verkligheten. Om några år så kommer jag vara livrädd för vad min lilla skrutta kan tänkas stöta på när hon själv får lov att använda internet. En skrämmande tanke.
Nä, kastrera och skjuta är vad man borde göra med sådana människor.

Ettårsdagen

1-årsdagen är här. Om fem timmar har min skrutta funnits hos oss i ett helt år. Många flashbacks från förlossningen dyker upp och minnet av att få upp henne på bröstet för första gången gör mig alldeles varm. Varje gång jag tittar på klockan så vet jag exakt vad jag gjorde precis då för ett år sedan. Och så kom Hon - ett litet skrynkligt knyte som såg dagens ljus för första gången. Det var fantastiskt. Och smärtsamt, icke att förglömma haha. Jag vet att jag vände mig till Mr P och sa: "Det blir inga fler sedan. Bara så att du vet det. För det här gör jag INTE om." Nu har minnet av smärtan bleknat och jag vet inte längre riktigt varför jag var så säker på att jag inte skulle göra om det. Det gick ju bra det där. 

Igår hade vi kalas och det blev mycket trevligt. Jag hade visserligen jobbat natt och inte sovit, så jag var nog inte den smartaste kniven i besticklådan, men det gick faktiskt ganska bra ändå.
Nova satt med stora ögon bland alla paket och var lycklig över alla snören. Hon undrade nog vad det var frågan om när hon blev omringad av sina släktingar och alla hade saker med sig. Hennes yngsta kusin som precis fyllt 2 år fick även han paket och dundrade sedan runt resten av eftermiddagen med en liten plastgräsklippare. Hennes äldsta kusin hjälpte henne villigt att ta sig in i paketen och efter tårta och så småningom krovgrillning var alla nöjda och belåtna. Jag tror att våra barn somnade ovaggade allihop igår.

Idag startade hon dagen med att krama om sin nya Skrållandocka för att sedan ta ett varv med sin Bobby car som också den kom i paket igår. Ikväll blir det ett par små paket från mig och pappa också så det blir mer snören att dra i.  

Språkpolis eller språkliberal?

Häromdagen var det någon på TV som fick frågan: "Är du en språkpolis eller en språkliberal?" Här är en språkpolis av högsta rang, tänkte jag för mig själv. För visst är jag en sådan. Det värsta jag vet är när folk inte kan uttrycka sig ordenligt. Facebook är en enda röra av människor som inte kan vare sig stava eller använda rätt ord på rätt plats. Nu menar jag inte statusuppdateringarna, för det rör mig inte i ryggen om det smyger in ett fel här och där, men det retar gallfeber på mig när människor startar grupper och sedan inte bemödar sig med att skriva grupprubriken rätt. Jag tycker helt enkelt att man låter ganska korkad och obildad när man inte kan använda sitt språk på rätt sätt. Jajamensan, polis polis potatisgris.

Ännu värre är det när det är felskrivet i dagstidningar eller annonser. Där ska det väl ändå finnas korrekturläsare som ska rätta till fel och missar? Då är jag raskt där med pekpinnen och retar upp mig. Läste t ex en annons för en stund sedan där det stod att "Denna annons visas endast till kvinnor över 25." Vaddå till? Inte för då? Låter inte speciellt förtroendeingivande i allafall.

Det jobbiga med att vara en språkpolis är att jag kastar sten i glashus. Jag menar, jag gör ju också mina missar och skriver fel av och till. Förmodligen utan att ha en aning om det själv. Nedrans. 

Barnaskratt och sol

Jag har haft en dag att spara i minnet. Vi började med avslutning på Lillträffen, alltså öppna förskolan. Vi hade picknick i det gröna och Nova var på ett strålande humör. Så fort vi svänger in på parkeringen vid baptistkyrkan så börjar hon pladdra som en tok full av förväntan då hon vet att det nu nalkas bus med kompisarna. Dessutom älskar hon verkligen att vara ute i det fria och blir jättearg och bara skriker när hon måste gå in, så det här passade henne alldeles utmärkt. Mig med. Jag älskar försommaren och att dessutom spendera en dag i solen med det finaste jag har, kaffekorg och bus gör ju inte det hela sämre.

Nova plöjde runt bland Mariekex, rutschkana och barnsånger på gitarr och hade skitkul, rent ut sagt. Efter många kramar och telefonnummersbyten så var det dags att bryta upp och nu blev det en sväng till affären för att inhandla allt som behövs till tårtbaket i helgen.

Efter kvällsmat hade jag sedan några timmars barnledigt. Jag och mamma gick på årets Marknadsafton i stan och jag njöt av att kunna gå och titta i butiker och marknadsstånd utan att någon drar i mig eller blir ledsen för att vi står stilla för länge. Jag köpte mig ett par jeansshorts som egentligen är på tok för korta och tajta, men fasen så snygga. Mamma handlade födelsedagspresenter till Nova och hennes minsta kusin som fyllde igår. När jag kom hem var Nova fortfarande vaken trots att det var över en timma sedan hon blev nattad. Jag tog upp henne en stund och hon satt i mitt knä och pladdrade och skrattade som bara den som om hon ville berätta för mig vad mycket roligt hon och pappa hade gjort medans jag var borta. Sedan kunde hon lugnt somna för natten. Min lilla älskling.

Dom få timmarna som jag hade haft för mig själv har gett mig en massa ny energi och vi mös i samförstånd när jag fick sitta med henne i knät och lyssna på ett långt utlägg som ingen utom hon förstod. En härlig, solig dag fylld av klingande barnskratt...

Förfall

Att bo i en liten stad(?) där merparten av invånarna har mer än en vänsterfot har sina för- och nackdelar. Fördelen är att ingen bryr sig om man ser ut som sju svåra år när man åker och handlar eller uträttar ärenden, men nackdelen är å andra sidan att man lätt förfaller.
Idag när jag stod med mascaraborsten intrasslad i ögonfransarna kom jag på mig själv med att undra när jag målade mig sist. Illa. Svaret på det borde vara "Igår", men så är icke fallet. Istället blev det "Jag vet inte." Jag menar så klart inte att man behöver vara totalspacklad till vardags, men lite mascara varje dag borde varje kvinna kosta på sig. Jodå.
Mjukisbrallor och ett HELT osminkat yttre är något som "två vänsterfötterfolket" kan få behålla för sig själva. Så även herr Helle Hansen, combovers, eventuellt banjospel och för korta byxor från 1983. Nej, nu är det uppryckning och uppfräschning som gäller.   

Dravel i största allmänhet utan något egentligt läsvärde.

Solen skiner från en klarblå himmel och jag tror bestämt att det äntligen har blivit sommar på riktigt. Nova plaskar i balja på gräsmattan insmord i solfaktor +50 och jag sitter bredvid utan solskyddsfaktor och grillar mig för allt vad jag är värd. Alla kan få hudcancer utom jag är resonemanget när jag sätter fötterna på badbaljans kanter för att vattenreflektionen ska göra sitt till pepparkaksbrännan. Livet är härligt.

Semesterplaner börjar så smått ta form och jag ser fram emot att hyra en stuga någonstans i några dagar och bara njuta. Mr P la upp hela planen igår: "Först frukost och sedan ska Nova och jag gå och bada. Efter det måste hon nog sova en stund och då ska jag sitta och njuta av ett glas vin eller en GT i solen."
"Vill DU gå och bada?" utbrister jag förvånad. Bada är en aktivitet som Mr P aldrig har förstått sig på.
"Ja, inte jag alltså, men Nova."
Jaha. Det låter som en mycket skön tillvaro och jag hoppas att väder och vind är med oss när det är dags. Nu ska vi bara bestämma oss för vart vi vill åka så man kan boka boende någon gång under semestern eller en långhelg.
Vi har pratat om husvagn ett tag, men någon sådan blir inte inköpt förräns till hösten. Det känns liksom inte så smart att köpa en nu när de är som dyrast.
Husvagn är något jag som tonåring medtvingad i föräldrarnas ekipage lovat mig själv att jag aaaaaldrig skulle utsätta mina barn för, men man kan väl ändra sig... Det blir i allafall inte turer rätt ut i skogen med fiskespöt i högsta hugg som det var då, utan bra mycket mer bekvämt. Det kan bli en upplevelse den dagen Mr P och jag ska lyckas parkera eländet på en camping. Övriga campinggäster lär få sig ett gott skratt är jag rädd. Jag säger bara: Se upp!!!!

Novas 1-årsdag närmar sig med stormsteg. Hon tycks ha bestämt sig för att lära sig gå ordentligt tills dess och övar flitigt med en kloss eller en påsklämma i ena handen. Utan den är det omöjligt att hålla balansen - tror hon.
Själv börjar jag känna en viss stress komma krypande. När jag inte har en fungerande tidsplan klar för mig så blir jag stressad. Huset ska vara rent och snyggt, trädgården presentabel, tårtan ska bakas och så ska jag jobba natt. Eftersom vi ska fira Novas kusins tvåårsdag på samma gång så meddelade bror och svägerska igår att de kunde ta med lite kaffebröd. TACK för det! Tänkte fixa till lite småkakor idag eller imorgon så får det räcka sedan.
Jag kommer ha ungefär två timmar på mig att vakna till efter tre - fyra timmars sömn, duka, garnera tårtan och plocka undan allt som övrig familj har rivit fram. Det brukar bli en hel del på en helg. Det sura är att jag inte kan förenkla genom att förbereda under veckan för då har vi en sur tårta och en förstörd städning på söndag när det ska kalasas.
Vore jag själv så vore det inga större problem att hinna i helgen, men med en ettåring runt benen så tar allt minst dubbelt så lång tid. Å vad jag önskar att jag kunde dela mig själv på två.
Mr P kommer självklart att hjälpa till, men han kommer att ha fullt upp med lillskruttan på dagarna om jag känner honom rätt. När man inte går hemma jämt så har man inte riktigt samma rutin på saker och ting och tillvaron flyter inte på lika lätt. Har skruttan dessutom en dålig dag, vilket hon har ganska ofta nu för tiden, så har man definitivt händerna fulla. Det får bli som det blir.
Får se hur mycket man hinner med på lördag kväll. Kanske hinner vi klart redan då. Det vore superskönt.