Åldersnoja

I år kommer jag att fylla hela 30 år. Notera att det då kommer att befinna sig en trea och inte en tvåa först i sifferkombinationen. Hua. De flesta fnyser väl åt mig och säger att "Skärp dig! 30 är väl ingenting!" och det är säkert sant, men jag nojar och småkrisar lite ändå. För jag får minsann ha mitt livs första ålderskris precis när det passar mig, så det så.
Jag tittar bakåt på den jag varit, på nuet och klurar på vem jag är idag och blickar frammåt och funderar på vem jag kommer att vara då.
Konstaterar att jag i mångt och mycket inte blev det jag ville vara vid 30, men att mycket annat blev så mycket bättre. Att min dotter redan nu upplever sina föräldrar som en tant och en gubbe (vilket hon i ofs gjort även om vi fortfarande vore tonåringar, men det hör inte hit) och att rynkorna redan är fler än vad som är önskvärt. Och nej, de går icke att motverka med colagener och replumper eller annat dyrt gojs mot just sådana åldersåkommor.
Jag kan även konstatera att jag har många av de åsikter som jag en gång, för vad som känns som en hel livstid sedan, lovat mig själv att jag aldrig skulle ha. Jag skulle minsann alltid vara tokung i sinnet och aldrig någonsin hänfalla åt några som helst tantfasoner i tanken. Tji fick jag, för det visade sig att det visst var en del av utvecklingen. Att inte stanna i tanke och sinne utan fortsätta frammåt.
Om jag nu funderar över sådana saker inför 30-årsdagen kan man ju undra hur i hela friden det ska gå när jag fyller 40 eller 50. Blir det bättre eller värre? Det får väl framtiden utvisa. Jag kommer förmodligen att kunna skratta gott åt mig själv då och säga: "Men flicka lilla, du fyllde ju bara 30!"