Nova har alltid älskat att gå på dagis sedan hon började. Hon har glatt sjungit "Dagis dagis dagis" på vägen dit och var besviken varje gång vi passerade utan att stanna just där när vi skulle åka någonstans. Efter semestern har detta dock ändrats. Hon vill för allt i världen inte åka dit. Storgråtandes klamrar hon sig fast likt en koala vid mig och vi har ett elände att få loss henne. Dagispersonalens lösning är därför att Nova som tidigare började klockan 14 på eftermiddagarna nu ska börja redan klockan 11.
Så idag stod jag åter där med mitt förtvivlade barn och kunde inte låta bli själv att undra varför jag lämnade henne när jag inte ens ska jobba än på flera timmar. Med tårarna brännande bakom ögonlocken sa jag mitt hejdå och vände på klacken medans Nova stortjöt bakom mig.
Väl hemma igen lät jag tårarna svämma över en stund. Ibland måste de få komma.
Själv tror jag inte alls på förskolans lösning. Jag tror helt enkelt att hon inte känner igen sig riktigt och saknar alla sina kompisar som nu efter sommaren flyttat upp till andra grupper på grund av trycket på platser i de minsta barnens grupp. Så nu är hon i det närmaste ensam kvar av de barn som hon är jämngammal med och som hon träffat ända sedan hon var runt tre månader gammal. Först på öppna förskolan och så sedan på förskolan. Nu borrade hon in ansiktet i min axel och sa "Läskigt mamma! Läskigt!" istället för att glatt strutta in och börja leka. Min lilla lilla älskade unge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar