Kort rapport

Nu har jag varit gift i en vecka. Märkligt... Jag har använt min nya underskrift en gång, när jag skrev under ett kvitto på den lokala pizzerian och undrade om det var rätt eller fel när den ännu inte överens stämmer med min legitimation. Who knows, men det kändes bra i allafall. Fast den blev ful som stryk.
I övrigt så snickras det mest nu för tiden. Min och Mr Ps mamma har avlöst varandra så att vi har fått bygga ifred utan att behöva jaga Nova samtidigt. Det tar långt mycket längre tid än jag räknat med (som vanligt). Vinklar och vrår som måste customiseras är jäkligare än i mitt huvud, men vi gör framsteg! Jag bara hoppas på att vi snart har en ny trappa så att man slipper klättra in och ut på stege när Mr P börjar jobba igen om en vecka. Annars kan det bli lite jobbigt.

Igår var vi på Kumlasjönt och kollade in The Winchester Widowmakers. Riktigt bra! Finns för övrigt på MySpace om någon har missat dom. De var dessutom imponerande tajta på scen.
Nova var inte fullt så imponerad, men fick hon bara springa omkring lite så gick det ganska hyfsat ändå. 
Ja ja, nog om det. Nu väntar en renbäddad säng innan det är dags för min natthelg på jobbet. Ångest, ångest, ångest.

Bröllop och torsk på Tallinn.

Jo, nu har Lilla mamman gått och gift sig. Det har varit lite jobbigt ett tag att veta om att det skulle ske och inte avslöja hemligheten för någon när man är så exalterad att man håller på att spricka. Men det gick. Det bar av till stadshuseti fredags bara Mr p, Nova och jag. Och medans Nova satt som ett tänt ljus och bara lyssnade och tittade så ingick jag och Mr P det äkta ståndet. Efter tio år tillsammans så var det dags. Inte så myckat egentligen att säga om det hela, men jag kommer att minnas varje detalj. Varje darr när vi skulle skifta ringar och varenda ord som vigselförättaren sa. Det var en underbar stund att bevara i hjärtat.

Efter vigseln bar det av mot Sthlm för att hinna med båten till Tallinn. Nu skulle herr och fru ut och åka! Bilresan gck ganska smärtfritt, även om jag hatar att köra i huvudstaden. Ett jack i huvudet efter ett mindre slagsmål med bakluckan på bilen i Strängnäs bara, men annars så. Ett par tejpremsor så var det fixat och vi rullade vidare. I Sthlm blev det lite värre, för lagom som man tror att man vet hur man ska åka så har de grävt upp vägen och omdirigerar fullständigt obegripligt. Men fram kom vi och våran lilla familj steg ombord på M/S Baltic Queen. Efter en katastrofal buffe´ tack vare Novas protester och matkastande så rätade kvällen upp sig och blev en fin bröllopskväll/natt. I övrigt skulle jag kunna plöja på om hur mysigt och trevligt och så allt var, men jag tror att jag håller mig till godbitarna(?) istället för att inte tråka ut eventuella läsare fullständigt. 

På fredagen sövde vi Nova i vagnen och gick sedan till en av pubarna en sväng för att kolla in trubaduren. Han visade sig vara något i särklass. Hans repertoir fick mig att skratta och när han kom till "Summer of 69" skrattade jag så att jag tjöt och nästan kissade på mig. Inte för att han var vare sig dålig gitarist eller dålig sångare utan av den enkla anledningen att han var textanalfabet. Vad sägs om "Johnny got fairyied" istället för "Johnny got married" och "Standing on my momas Porche" istället för "Standing on my momas porch" Stackars Johnny och mamma lär ha blivit ilsken. Men jag hade kul.

Lördagen ägnade vi åt Tallinn gata upp och gata ner i regn. Var väl sådär i det vädret, men det är en fin stad väl värd ett besök. Jag hade dock lite dåligt samvete varje gång vi passerade en liten gumma som bedjande höll fram ett par raggsockor som hon ville sälja. Sådant gör ont i hjärteroten, men jag kan ju inte handla stickade sockor av alla...eller? Vi gick tillbaka till båten i god tid och släppte lös Nova i bollhavet. Små barn behöver bränna energi.

På kvällen hände nästa knasgrej. Jag gick ensam upp på däck en sväng och rätt vad det är står det en slemmig karl ett par decimeter från mitt öra och säger lite lågt:  "Hi, I'm Gil from Italy."

"Öhm...ok...." svarar jag och undrar vad han ville ha sagt med det

"Where are you from? Are you from estonia?" nu dreglar karlfan nästan.

"No." svarar jag och börjar bli irriterad

"Where are you from then?"

"Sweden" svarar jag men tänker att det ska väl du skita i. Men en båt mellan Estland och Sverige och jag är inte från Estland. Hur svårt kan det va???

"Oh I'm soooooo sorry" säger han och piper raskt iväg.   

Nu inser jag vad han ville. Aouch! Rusar ner i hytten för ombyte, för jag tänker inte gå runt hela kvällen och se ut som ett estniskt fnask. Vi tog något varv i Taxfreen efter det, men spenderade större delen av kvällen i hytten. Nova behövde sova och vi var trötta, så det var skönt att bara dega en stund.

Nu är vi hemma igen och jag har ett sprillans nytt efternamn som jag inte klarar av att skriva min namnteckning med. Men det klingar vackert. Antar att jag får öva lite på underskriften så att jag kan skriva under när jag ska fixa mitt nya körkort och allt sådant inom en snar framtid. Fan va coolt ;)

Tonåringar

Idag hade vi ju som jag tidigare nämnt två gubbar här som fixade en ny parkering åt oss. Båda visade sig ha tonåringar. Den ena hade en 16-åring som självklart vet precis allt och tycker att pappa inte fattar någonting och den andra hade en 18-åring som tydligen hade flickvänner via WOW och satt vid datorn dygnet runt. Jag tänker tillbaka på mina egna tonår och bävar inför Novas. För jag förstår så precis varför dom slår i dörrar, fastnar vid datorn eller hamnar i fel sällskap. Och den här gången är det jag som kommer bära manteln av föräldraskap. Jag kan bara hoppas att jag kommer att göra ett bättre jobb än mina egna föräldrar. Missförstå mig rätt, de gjorde så gott det kunde, men det blev så fel ändå. Jag kan bara hoppas att jag inte gör samma misstag. Att mina barn kan prata med mig och att de någonstans mitt i frigörelsen känner och vet att jag förstår och finns där.

Mestadels bara ren lycka

Det är så mycket som händer just nu, eller egenligen inte, men det är så mycket som jag skulle vilja skriva men inte får ihop. Bygget är igång, nya parkeringen är grävd, Mr P har semster, solen har strålat, Nova är på topphumör, regnet har fallit och jag är lycklig. Mycket att väva ihop? Nädå...
 
Igår kom grävmaskinen och började med det som skulle bli vår nya parkering. Mr P och jag satt mest och svettades och iakttog arbetet. Ett mycket bra sätt att spendera sin dag ska jag tillägga. Nova sov mest, värmen tar på henne om man säger så. Ett avbrott belv det dock för en tur till Lager 157 och Yrkeskläder. Jag kom lyckligt ut med två nya smockklänningar och ett par snickarshorts. Det ska erkännas att det inte kändes helt ok att shoppa kläder i +32 grader, men jag gjorde ett par riktiga kap så jag var mycket nöjd och glad när det väl var avklarat. Shortsen var kanske inget kap, långt därifrån, men de kommer att fylla sin funktion den närmaste tiden när den nya panelen ska upp. Imorgon kommer allt material på kranbil och därifrån är det full fart frammåt som gäller.

Idag blev parkeringen färdig och Mr P och jag satt återigen i våra solstolar och bara tittade på. Det är rätt gott att leja bort arbete någon gång ibland. Men jag ska erkänna att jag har liiite svårt att koppla av när jag ser kulorna rulla timma efter timma och gruslass efter gruslass. Jag vet att vi har råd, men jag är så van att vända på varje krona vid det här laget att minsta extra utgift gör mig svettig. Hur som helst så blev slutresultatet grymt bra.
Lagom till allt var färdigt, gruset låg på sin plats och grävmaskiner lastades på lastbilar, och allt man önskade sig i hettan var en regnskur som kunde skölja bort allt damm som allt grävande skapat så började himlen att blixtra och mullra. (Som en blixt från ovan?) Och så kom det efterlängtade, livgivande regnet.

Jag gick ut mitt i en ordentlig regnskur och planterade det Sumakträd som stått i sin kruka och väntat nästan en vecka och lät regndropparna skölja över mig. Och jag var lycklig. Jag sträckte armarna mot himlen och lät regndropparna skölja över mitt ansikte och bara njöt. Ett varmt sommarregn som var så välkommet. Det kan inte bli bättre.

Imorgon kommer som sagt allt byggmaterial och på torsdag kommer svärmor och barnvaktar så att vi får komma igång med bygget. Det kommer att bli bra, men jag känner mig en aning kluven. Å ena sidan så är jag mamma och finns för mitt barn, å andra sidan så är det så mycket som måste göras att jag helst skulle vilja dela mig på tre. Jag skulle vilja kunna bygga, läsa sagor och sköta tvätt, städ och mat på en och samma gång. Det kan jag inte. Men det får bli som det blir och nästa helg väntar något stort och avkopplande. Bara att hänga i och njuta av lyckliga stunder som ett älskat barns skratt, ett sommarregn eller att bli omhållen av en älskad.

Den ultimata mardrömmen

Idag har arbetet med tilläggsisolering och takläggning påbörjats. Och det visade sig vara min allra värsta mardröm. Som bekant så är jag livrädd för insekter. Om man är det så kan det vara lämpligt att pyssla med sådana här arbeten mitt i smällkalla vintern när inga insekter står att finna någonstans, men istället så står jag där med sjukt mycket bromsar surrandes runt huvudet och ett enormt antal getingbon under takfoten. De sistnämnda innefattar både den vanliga ilskna getingen och den enorma bålgetingen. När Mr P börjar riva i de första åtta getingbona med kofoten känner jag paniken sakta komma krypande där jag står på gräsmattan och spanar efter eventuella soldater på krigsstigen i luften runt omkring den rivande sambon. Och i o m paniken så börjar svetten att lacka än värre än innan (det är sisådär 32 grader i skuggan så lite ljummen är man allt) och flugor och bromsar bara äääälskar mig och samlas i ett moln runt mitt huvud. Jag vevar och viftar och önskar mig lååångt bort från allt som stiks och bits. Fan vad jag hatar insekter. 

Hårfint

Jag skulle behöva klippa mig. Det har jag behövt läääänge, men inte kommit mig för. Det är liksom krångligt att få till ett frisörbesök när man har smått, så då har jag bara tänkt att jag ska göra det...sen... Vid tillfälle... När jag har barnvakt någon gång... Eller kanske om Mr P är ledig någon dag... Sen...
Nu har jag nått den punkt när jag ser ut som en fullständig risbuske i huvudet. Hårfärgen har sedan länge bleknat så att risbusken dessutom är allt annat än den kashmirröda som jag slängde i sist. Ska jag färga om? Nä, behöver klippa mig först. Moment 22.

Nu kommer vi till det stora problemet. Vem vill visa upp något dylikt för en frisör och erkänna att man misshandlat sitt hår så till den milda grad att det inte längre är möjligt att dra fingrarna, eller för den delen en kam, genom det utan att fastna? Att man klippt luggen själv med en kökssax när man fått spel på att den hänger i ögonen med resultatet att den är sned och hackig? Man kan ju inte gärna förneka det, för det är ju uppenbart.

Jag får helt enkelt bita i det sura äpplet och med svansen mellan benen boka en tid hos närmaste frisör som är villig att kapa ett par decimeter rufs. Usch och fy skäms.

Gårdagen spenderades på altanen hemma hos en av tjejerna från den gamla föräldragruppen. Det bjöds på rabarberpaj i skuggan och en lång stunds skitprat. Inga fel!
Ungarna fick en badbalja att plaska i och lyckan var total. Det måste vara helt perfekt att vara så lättroad som en ettåring ändå är. När de är på det humöret det vill säga. ALLT är verkligen jättespännande just då. Insekter, gräs, träd, vatten, ett trappsteg... Listan kan göras oändlig.
Det är i dem lägena skönt att umgås med andra mammor eftersom vi hjälps åt att hålla reda på skruttisarna och det ger därmed utrymme för en stunds avkoppling trots att barnen röjer runt som värst.

Idag blir det några timmars bad tillsammans med nämnda familj så jag ser fram emot en härlig dag i solen med våra små. Dags att packa ner kex, lunch, mellis, vatten, blöjor och en liten skvätt badkläder.

Semsterplanering

Det har inte funnits så mycket intressant att blogga om den senaste tiden, därav tystnaden. Dagarna har mest ägnats åt sol och bad och det kan man ju inte repetativt sitta och plita om varenda dag. Ett par arbetspass har också klämts in och det är ju kanske inte heller så himla skoj att läsa om. Särskilt inte som jag är tokgrinig och gnällig efter ett par nätters arbete i över 30 grader.
Lite skojigheter i form av bokning av resa till Tallin har jag ägnat mig åt också. Så i slutet av juli bär det av. Jag kom på att en kryssning borde vara den ultimata resan med småbarn. Allt på ett ställe, utrymme att röra sig på, bollhav, barnpool, mat för alla smaker, pub åt mig och Mr P och en dag i en stad som jag inte sett förut. Känner vi för det så blir det till att stanna kvar i Sthlm över dagen när vi kommer tillbaka. Kommer att bli klockrent helt enkelt. Nu hoppas jag bara att vädergudarna är med oss så det inte blir spöregn i Tallin.

Mr P börjar sin semester nästa vecka och redan på måndagen kommer grävmaskinen för att göra större parkering. Därefter kommer lastbilen med virke till fasaden och därmed är arbetet igång. Det blir avbräck för Tallinresan samt diverse kvällsaktiviteter typ Winchester Widowmakers vid Kumlasjön och Nostalgiafton i Vadstena. Så vi har att göra om man säger så. Fasaden kommer att bli ett hästjobb, men eftersom det är en hel del roliga saker på schemat också så tror jag inte att det kommer kännas så tungt. Farmor och mormor har lovat att ställa upp och ta hand om Nova en hel del så att vi kan hålla tempot uppe och jobba på. Tack för det! Nu kör vi!

Hysteriska motionärer

Jag vet att det är bra med motion och är fullt medveten om att jag borde sätta lite fart på fläsket själv, men ibland går det till överdrift. Den sista veckan har termometern visat rund 30 grader och solen har gassat. De flesta normalt funtade människor har suttit och kippat efter luft, svettats och eventuellt gnolat på Vals om sommaren. Då, när man sätter sig i bilen med ACn flåsande i ansiktet, så hamnar man bakom ett tjugotal cyklister som (dessutom iförda trikåer) är ute och övningscyklar mil efter mil i hettan. Det är, enligt min mening, inte ett friskt beteende. Om man kommer på sådana ide'er borde det antingen handla om masshysteri eller möjligen någon form av masspsykos. Hursomhelst så undrar jag om det inte står män i vita rockar och väntar på att få ta hand om dem vid målsnöret. Det borde det i allafall göra.

Och för den som känner sig inspirerad att ta ton när svetten lackar som värst:

Vals om sommaren

Bengt Sändh

Nu [D] är den förbannade [G] sommarn [D] här

en [A7] obeskrivlig [D] plå[A7]ga

[D]Svettig och dammig och [G] slö och [D]tvär

tor[A7]teras jag av [D] sol [A7]


Hur [D] sommarn kan vara så [G] popu[D]lär

det är för mig en [D] frå[F#7]ga

Jag [B7] pustar och flåsar med [Em] stort besvär

bland[D] sippor [A7] och vi[D]ol


Fan vad jag [A7] plågas och [D] lider

[B7] huden är rödbränd och [Em] svider

[G] Svedan är [C#7] värst bak på [F#7] ryggen

När [G] solen gått bort kommer [A7] myggen


På [D] dagarna [A7] får jag vi[D]siter av [B7]småkryp

som stinger och [Em] biter

[G] spyflugor, [C#7] humlor och [D] bromsar och [B7]myror

och [Em7] ge[A7]tin[D]gar


Törsten är olidlig, ölet ljummt och maten står och surnar
Sommarn som skalderna jämt berömt får gärna bli till höst
Blekfeta kärringar på var strand är gnälliga och sura på ungar
som bråkar och kastar sand och spiller saft och glass

Vi badar i avloppsbrunt vatten, Får maskrosor uti rabatten
Luften den stinker av tjära, vad mer kan Carl Anton begära
Om jag ligger i solen och lurar, väcks jag av åska och skurar
Drömmen vi drömde om sommarn i vintras var allt för falsk