Att se sitt barn utvecklas är väl skälet till att man är placerad på denna jord kan jag tänka. Eller? Vansinnigt roligt är det i allafall att se det där lilla knytet som man fött förvandlas till en helt egen liten person. En person som för närvarande studsar runt som en ping-pong-boll och skrålar Lille katt...
Häromdagen tittade MrP och jag bara på varandra i förundran när Nova kastade ur sig ännu en mening som hon för bara några dagar sedan inte kunde. När lärde hon sig säga det där?
Den här sommaren har hennes utveckling gått i 300, minst, och hon har förvandlats ännu mer till en stor liten person om någon fattar vad jag menar. Hon hoppar och sparkar fotboll och babblar på non-stop från morgon till kväll. Där emellan sjunger hon sång efter sång för full hals och koncentrerar sig hårt när hon ska försöka sätta alla rörelserna till "Litet hus". Hon kan gå in långa stunder på sitt rum för att greja med diverse för sig själv och blir allt annat än nöjd om mamma råkar störa matande och nattande av alla dockor och gosedjur. Då tjuter hon ilsket, motar ut mig, säger "Bye bye" och drar igen dörren efter sig. Min lilla älskling.
Ibland vet hon ju inte riktigt själv vad hon egentligen säger för något vilket resulterar i ett och annat fniss från oss föräldrar. Som exempel när hon blev arg på sin pappa för några dagar sedan och skrek "GUBBE" kunde jag bara inte hålla mig för skratt. Det liksom bara kom och hon såg smått förvånad ut själv. Och hon blev inte mindre konfunderad när reaktionen på hennes ilska blev ett skratt...
Det här är ännu en sådan period som jag skulle vilja spara i en burk för att kunna ta fram den dagen någon slår i dörrar och skriker åt mig att jag ju ändå inte fattar någontiiiiing. Men jag får väl ha mina burkar i minnet. Vårda dem ömt och plocka fram dem lite då och då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar