Höstblåsor och torra nätter

Nu har höstblåsorna invaderat vårt hem. Tror jag i allafall. Nova har elaka blåsor i munnen som ställer till det när hon ska äta och som spricker och blöder lite då och då. Så nu är hon hyperaktiv eftersom hon snällt får stanna hemma från dagis tills dess att hon kan äta ordentligt igen. Själv är jag då rakt inte hyperaktiv så det krockar en aning om man säger så. Höfter och rygg håller på att ta knäcken på mig och jag blir irriterad när det blir allt för mycket tjat om än det ena och än det andra som tvingar ner mig på golvnivå. Jag försöker att hålla humöret i schack, men det är inte alltid så lätt. Särskilt inte när skruttan för hundrade gången samma dag hoppar i soffan eller klättrar på mig som om jag vore en klätterställning. Novas svar på att mamman blir grinig är att hela tiden köra med "Men jag ville ju bara krama/pussa dig mamma." Och så vet hon att jag smälter. En smart treåring har jag minsann.

Den sista tiden har hon inte velat ha blöja på natten längre och natten som var fick hon som hon ville. Jag hade tänkt att jag skulle vänta tills jag hade fått hem några pappersdrag från jobbet att bädda i sängen för eventuella olyckor, men det slutade med att jag struntade i det och levde på hoppet istället. Och ingen olycka inträffade!!! Vid tvåtiden dök hon upp i vårt sovrum och ville sova hos oss och MrP tog då med henne på toa ifall att och sedan sov hon hos oss resten av natten. Det var en stolt tjej som väckte mig imorse och meddelade det stora: "Jag har inte kissat i pappas säng mamma!" Min duktiga tjej!!!
Det känns som väldigt bra timing att vi nu bara kommer att ha ett blöjbarn i familjen. Jag tror att det är det som har sporrat henne också - att bebisar har blöjor och hon är ju stor tjej ju! För det mesta i allafall. Då och då vill hon vara liten liten och talar om att hon är bebis. Jag antar att det är hennes sätt att hantera att hon snart ska bli storasyster. Vad vet jag?

Den stillastående duracellkaninen.

Jag borde ha bloggat oftare. Jag har velat blogga oftare, men jag har inte kommit mig för. Inte för att jag har saknat uppslag och inspiration utan mer för att jag inte hittar ro att sätta mig ner och skriva. Jag har faktiskt ingen ro över huvudtaget till någonting alls. Jag känner mig hela tiden på väg, men vet inte riktigt vart. Jag vaknar med en känsla av att jag måste upp upp upp på morgonen och så fortsätter det hela dagarna. Jag antar att det är kroppen som håller på och förbereder sig på vad som komma skall. Mitt livs maraton för andra gången. 43 dagar kvar. Sug på den karamellen en stund: 43. Plus minus 14 så kan vi landa på så få som 29. Mycket siffror, ursäkta mig.

Jag funderar rätt mycket på förlossningen nu. Hur lång tid det kommer att ta, när det kommer att bli, vilka skillnader det kan bli mot förra gången, om allt kommer att gå bra, om jag är beredd och så vidare. Och däremellan blir jag skräckslagen över att jag inte skulle komma fram till någon förlossning alls. Att något skulle gå fel. Det är inte speciellt rationellt och jag försöker att vara logisk och rationell, men oron finns där i bakhuvudet i allafall. Den eviga oron som jag kommer att ha för mina barn för resten av mitt liv.
Jag har tänkt packa förlossningsväskan ett bra tag nu, men jag kommer mig inte för med det heller. Det känns som om jag borde ha gjort det klart, samtidigt som det känns som att jag har all tid i världen. Nej då, jag är inget kluven alls. Hahaha. Förresten kan jag inte riktigt bestämma mig för vad jag ska ha med mig heller. Och de saker jag säkert vet att jag ska ha med mig kan jag inte packa ner förrän det är dags i allafall, för jag hade väl eventuellt tänkt att jag skulle borsta hår och tänder här hemma ett par gånger till innan dess. Det kommer väl sluta med att jag kastar ner lite av varje i väskan strax innan vi ska åka in om jag fortsätter så här. Fast jag har inga ambitioner att stanna längre än de sex timmarna man måste vara kvar efteråt så det lär ju inte gå åt sådär hutlöst med saker. Om nu allt går som det ska d v s.

Så här står jag nu - alldeles uppsnurrad, men utan att röra mig ur fläcken. Precis som en duracellkanin som fastnat i ett hörn och bara står och trampar på stället. Höger, höger, höger vänster höger...

När saker går mot mig. Ett preggomonsters berättelse.

Igår blev det en dag som jag kommer att minnas ett tag framöver. Planen var från början mycket enkel; lämna på dagis, åka hem och äta en stillsam frukost och sedan snygga till mig lite innan jag skulle glida iväg till MVC.
Dagislämning gick ju smärtfritt, men när jag kommer hem och sätter nyckeln i låset så tar det stopp. Det går på inget vis att låsa upp dörren. Ringer maken som råder mig att greja lite med nyckeln upp och ner i låset. Jag försöker och försöker och försöker, men utan att kunna låsa upp dörren. Baklås. Kallt och regnigt som det var och inte speciellt vettigt klädd så började jag nu frysa ordentligt om tårna. Blodsockret befann sig någonstans i samma nivå och innanför dörren står hunden och skäller. Jag tar ett varv runt huset för att se om det finns någon annan väg som jag kan ta mig in på, men icke. Nu ska vi ha i åtanke att jag är höggravid och smått överkänslig. I normala fall hade jag mest blivit förbannad och försökt lösa problemet på ren ilska, men nu tar jag istället till lipen. Ringer maken igen med krokodiltårarna rullande ner för kinderna; "Kommer du hem och hjälper mig snart? Jag är ju huuuungrig!!!"
Jag hör hur MrP småler åt mitt beteende i andra änden av linjen när han svarar att han kommer så fort han kan, men att han först måste göra färdigt det han håller på mig. Jag piper bara ett barnsligt "NÄÄ!" till svar.
Jag ger upp med dörren och sätter mig i bilen och rullar iväg till macken där jag inhandlar den största mackan jag hittar. Den tröstäter jag sedan i bilen i väntan på inbrottsassistans. Där någonstans så övergår förkylningssnoret till ett ordentligt näsblod och jag bölar en skvätt till.

När MrP väl kommer hem så åker kofoten fram och tio minuter senare är vi inne efter att ha gjort inbrott i vårt eget hus. Jag kastar på mig lite rena kläder och hastar iväg till MVC. Hinner fram med två minuters marginal och så vände dagen till det bättre igen.

64 dagar

64 dagar återstår till BF. 64... Om det är lite eller mycket beror lite på hur det känns för dagen. Idag är det lite. Jag har börjat oroa mig lite smått inför förlossningen nu. Inte för smärtan och så för det har jag ju klarat av en gång förut utan för att jag inte ska hinna med. Alla runt omkring mig tycks nu vilja berätta för mig hur in i nordens fort det gick med barn nummer två. Att de knappt hann känna att det var på gång och sådana saker. Hjälp! Jag ska ju hinna få tag i mamma som ska barnvakta och vill inte föda barn i hallen. Jag kanske kommer stå och skratta åt dom här funderingarna om ett par månader när jag ännu en gång går in på mitt andra dygn med värkar, men man vet ju aldrig.

I övrigt så har det nu gått upp ett ljus att det bor ännu ett så älskat barn inom mig. Det kan ju låta lite tokigt att jag skriver det nu i vecka 30+5, men det är faktiskt svårt att greppa att det bor ett barn som är vårt och som vi kommer att för evigt älska där inne. Man vet att man är gravid och ska få barn igen och allt det, men man greppar liksom ändå inte. Men nu har jag greppat igen. Den där lilla parveln med hicka stup i ett är vår son som har en precis lika stor plats i hjärtat som Nova har. Tänk att en människa kan rymma så vansinnigt mycket kärlek. Tänk så märkligt att hjärtat inte sprängs. Men nej, det finns plats för barnen. Alltid. Nu undrar jag bara vem han är och hur han ser ut, känns och låter. Längtar så efter att få träffa honom på utsidan. Snart så!

Lite MVC och lite jobbtugg.

Det var länge sedan jag var på mödravården sist, men i måndags var jag hos barnmorskan och allt var precis som det skulle med lillskrutten i magen. Han är liten precis som sin syster och mitt SF-mått håller sig långt ner på kurvan, men jag följer min kurva och det är huvudsaken. (SF 25 cm och hjärtslag 140) Skönt att det inte verkar bli någon jättebebis den här gången heller. Nova var med till MVC den här gången eftersom hon var så orolig förra gången när jag kom hem att barnmorskan skulle ha tagit bebisen i magen. Hon var jätteduktig, men en aning överspänd så ddet blev en aning svårt att koncentrera sig på vad som skulle göras och sägas. Så nästa gång ska jag åka själv så jag kommer ihåg att ställa de frågor jag må ha istället för att hålla koll så att Nova inte river inredningen. Nu vet hon ju vad jag gör hos den där barnmorskan och behöver inte längre vara rädd att någon ska stjäla hennes lillebror.
Själv är jag orolig för allt möjligt vid det här laget. Mest knäppa saker som jag vet är irrationella, men som ändå gnager. Förlossningen är väl det minsta bekymret även om jag är allt annat än road över att behöva gå igenom den vansinniga smärtan en gång till. Hur fasen tänkte jag? Jag sa ju förra gången att jag inte skulle göra om det, men ändå så sitter jag här med bara två månader kvar. Ja ja... 
Det är i allafall skönt att kunna ventilera all sin knasiga oro med bm och få bekräftelse på det som logiken säger mig - att jag inte behöver oroa mig. fast den största oron sitter inte i huvudet utan i kroppen. Jag känner mig på helspänn och har svårt att koppla av och den där märkliga rastlösheten vill inte släppa sitt grepp. Herregud människa! Tagga ner!

Nu är sista nattpasset på jobbet i allafall avklarat. Jag kan inte bestämma mig för om jag ska ta semester de sista två arbetspassen eller inte. Å ena sidan så vill inte kroppen riktigt vara med längre och höfterna hänger inte ihop när jag ska röra mig efter ett tungt lyft, men å andra sidan så är jag pengakåt och vill inte tappa de sista kronorna i inkomst. Jag känner mig som en rejäl belastning för mina arbetskamrater just nu eftersom de gör stora delar av mitt jobb åt mig. Inte för att jag bett dem utan för att de så gärna vill göra allt så mycket lättare för mig. Underbara kollegor!
Ibland kan den där hjälpsamheten dock reta gallfeber på mig när jag inte alls vill ha hjälp och då kan jag inte låta bli att lite halvtjurigt upplysa dem om att jag inte är handikappad utan gravid. Fast jag får så klart svar på tal att jag på grund av mitt tjocka tillstånd visst kan räknas som lite handikappad hahaha. Tack för det pärlor! Jag får väl se hur jag gör med de där turerna. Jag har ju en liten stund på mig att bestämma mig.