Vägen vidare

Oj oj oj vad det hänt mycket sedan jag senast skrev. Jag har flyttat. Lämnat det hell-hole jag levt i och fått komma hem. Äntligen har jag fått landa där jag vet att jag ska vara kvar, Efter en sommar av fullkomlig misshandel av mig själv både psykiskt och fysiskt så har jag äntligen hittat lite ro i själ och hjärta och börjat vandra en ny väg. En väg där jag tar hand om mig själv och de mina. Det har varit en alltför lång och snårig väg att komma dit där jag är idag, men jag måste hitta ett sätt att förlåta mig själv och istället försöka dra lärdom av det för att aldrig hamna där igen.
Det enda som tagit stryk av mitt nya liv är tecknandet haha. Jag målar visst bäst när jag mår skit. Men det ska jag ändra på.

Jag har gått och skaffat mig en ny vän också. Hon är grön och blå, fem månader gammal och lystrar till namnet Humlan. Och nej, hon är inte en insekt, utan en pionus menstruus. D v s en blåhuvad papegoja, En nyfiken liten filur som kommer kräva en hel del jobb för att få tam eftersom hon är föräldramatad och inte hanterad, men det ska väl gå alldeles utmärkt.

Imorgon går min sjukskrivning ut och jag ska börja jobba igen. Visserligen bara 25% till en början, men ändå. Jag känner mig nervös. Nervös över att jag inte kan rutinerna på NIMA där jag ska vara till en början och nervös över att möta alla arbetskamrater igen. Det var ju ett tag sen. Men jag antar att det ger sig bara jag kommer på plats. Så det är väl bara att tuta och köra och hoppas på det bästa :)

Testade 3D idag...

Ensamhet...

Knåpat på idag.

Schack matt...

Mu. 

Beware

Countryroad take me home.

Brinnande krig

Dagens pennvandrande..

Jag blir så arg på kameran. Bra teckningar som inte gör sig ens närheten av rättvisa som foto. Men jag antar att det inte är meningen att man ska förminska A3 till en tumnagel... 

Smeagol aka Gollum...

He ripped her heart out.

Pennan vandrar vidare över pappret...

Fasaden rasar II

Fuck U självporträtt

Fasaden rasar I

Arg gosse på tåget

På väg upp

Sakta men säkert börjar mörkret lätta och jag har börjat le igen. Ett steg i taget kämpar jag mig upp och börjar se vackra saker i livet igen. Ångesten blir allt mindre och ljuset vänder åter. Mycket tack vare tecknandet. Det har gett mig ro i själen att sitta timma och ut och timma in över diverse alster. Och så naturligtvis med hjälp av de människor som jag har omkring mig som rycker tag i mig med jämna mellanrum oavsett om jag vill eller inte.
Idag fick jag lust att sminka mig igen, fixa hår och naglar och helt enkelt fräscha till mig. Det är ett gott tecken. Minst sagt. Nu börjar jag så sakteliga att hitta tillbaka till mig själv igen. Och börjar bli rastlös. Jag vill inte längre bara parkera mig i soffan och stanna där tills det börjar växa mossa på mig. Jag behöver ut, röra mig och leva. Jag vet att det kommer att komma bakslag, men nu vet jag att det ändå kommer vända. Att livet faktiskt kan vara ljust trots alla motgångar och alla tunga saker att bära. Och det känns gott.

Idag blev det porträttövningar...

Självporträtt...

Ett tilltalande ansikte som kändes som att jag ville teckna. Får dock inte till näsan. 

Ännu en...

Förmiddagens tecknande

Pennorna glöder

Någat att finna ro i...tecknandet. Dagens alster. Svårt när min vita penna och stompfern är borta, men men...

Skrattets förlösande kraft.

Jag har fortfarande enormt svårt att hitta upp ur mörkret, men vissa dagar är bättre och andra är sämre. Idag har det varit en bra dag. En kompis bjöd hem mig på lite kaffe, käk och en lång pratstund. Att få skratta en stund lättar upp. Jag minns inte när jag skrattade sist. Sorgligt, men sant. Det finns inte så mycket att skratta åt längre. Men idag har jag skrattat så jag kiknat och det var fantastiskt skönt och förlösande. Efteråt kändes det som att jag orkade ta tag i några fler saker som legat och väntat på att jag ska greppa och att jag orkar gå en bit till. Kanske skulle gå i skratterapi istället för hos fru psykolog haha. Nä, allvarligt, min psykolog är jättebra och klok så henne byter jag inte ut för allt i världen. Men jag behöver skratta mer i livet. Önskar att jag kunde.
Varje kväll tänker jag att jag faktiskt överlevt en dag till...en dag till... Och varje morgon önskar jag att jag slapp ännu en dag till...en dag till... Jag hoppas att jag om ett år från nu kan se tillbaka på den här tiden och istället känna tillförsikt och glädje. Hoppet om en bättre framtid lever. Om än på sparlåga.

Ta sig ut

Jag är ambivalent. Å ena sidan vet jag att ingenting blir bättre av att låsa in sig och stirra i väggen, å andra sidan känns det enormt tröttande bara att tänka tanken på att ta sig ut.
Men i helgen ska jag iväg på roligheter. Har varit på väg att backa ur ett antal gånger nu, men har bestämt mig för att nu jävlar får det vara nog. Nu ska jag ta mig ut och möta verkligheten utanför. Se världen röra sig och möta människor. Så Västerås, look out, here I come!

Hjälp

Jag har kommit undefund med att det allra svåraste ordet att säga är "Hjälp". När livet är tungt och man inte klarar saker själv är det allra svåraste att be om hjälp och att ta emot den hjälp som erbjuds. I allafall är det så för mig. Det känns som ett enormt nederlag att behöva sträcka ut handen och säga "Hjälp mig, jag klarar det inte själv." Men jag har lärt mig att göra det. Jag har blivit tvungen, för utan andra människor omkring mig hade jag gått under. Så tack för att ni finns och delar er styrka med mig när jag inte har den själv.

Ännu en dag har passerat som i ett töcken. Dagarna flyter samman och jag måste kolla telefonen för att veta vilken veckodag det är. Inte den semestern jag hade tänkt mig. Fast vad hade jag tänkt mig? Jag vet inte. Sol, bad och glada barn kanske. Nu har jag regnskurar, sorgsna barn och ingenting mer. Kvällssolen lyser mig i ansiktet och jag försöker påminna mig själv om var jag vill vara om ett år. Hur nästa sommar ska se ut. Hur jag ska ha hittat tillbaka till livet igen och hur jag ska känna mig nöjd med tillvaron. Men det är långt dit. Väldigt långt...

Vännen från apoteket

Skulle ju kanske berätta att det finns en vän i mörkret. Hennes namn är Atarax. Hon får min ångest och oro att dämpas och hon får mig att då och då orka lite mer än vad jag gjort utan henne. Igår tog hon mig hela vägen till dammsugaren och moppen. Dagen före tog hon mig ner i tvättstugan och ordnade rena kläder. Hon är vänlig fru Atarax, men hon gör mig lite luddig i huvudet och en aning småborta. Men det får hon göra, så länge hon får den svarta handen att släppa taget en smula. Lätta greppet tills det mer är kraften av ett handslag. Jag trodde aldrig i mitt liv att just jag skulle behöva ta till en sån vän, men ibland måste man vika sig under sin egen förlust och underkasta sig den medicinska lösningen. När ingen annan väg finns kvar att gå.

Kraschen kom

Så kom störtdykningen. Rakt ner i avgrunden när livet plötsligt saknar mening och när lusten inte längre finns kvar. Nattsvart och destruktivt. Målet för dagen, gå upp, klä på dig och ät någonting. Duscha när du stinker för mycket. Ingenting mer. Absolut ingenting. Bara ångest som kramar i magen och orken var slut. Kommande flytt känns som ett oöverstigligt berg. Jobbet likaså. Gå utanför dörren är inte att tänka på. Vad fan hände?

Sliten

Nu har det varit alltför mycket på en gång igen. En galen granne som inte gjort livet så lätt, en massa jobb, utbildning och en herrans massa måsten som varit tvunget att fixas just precis just nu om jag ville få det gjort. Jag är trött, men kan ändå inte sova. Om nätterna kommer tankarna. Och när jag väl somnat har det varit dags att gå upp igen och jag vaknar fullkomligt badande i svett när väckarklockan ringt. Börjar känna mig ordentligt sliten i både kropp och själ vid det här laget. Fördelen med allt som varit tvunget att göras är att jag ändå kunnat känna mig rätt stolt över mig själv att jag klarat av saker och ting trots att hela jag skriker stopp. Längtar till semester och välbehövlig vila. Har inga som helst planer, denna första semester som ensamstående, men det känns rätt skönt. Bara äta glass och jordgubbar med barnen och förhoppningsvis kunna ligga och slappa på stranden om vädret tillåter ter sig  helt fantastiskt skönt. Bara vara och vara lite mer förlåtande mot mig själv och tillåta mig att läka.  

Tom full garderob

Det är ju märkligt, när jag packade för flytten undrade hur mycket kläder jag egentligen hade. De fyllde upp betydligt fler säckar och kartonger än vad jag räknat med. Det fanns drivor och då sorterade jag ändå bort en hel del. Men så varje gång jag ska göra nåt där jag vill se lite ok ut så äger jag plötsligt ingenting. Eller nja, jag äger två toppar och ett par byxor. Tydligen. Och eftersom man inte alltid vill se likadan ut så kan man hitta på två roliga saker och sen var kläderna slut. Vad sjutton är det för tygtrasor som hänger i min klädkammare och fyller upp två garderober???? Ingenting är min stil, min färg eller för den delen passar längre eftersom jag krympt avsevärt de sista månaderna. Var är alla rockiga kläder som är jag? Jag behöver shoppa!

Ikväll ska jag ut på trevligheter och äger absolut ingenting som jag vill ta på mig. Det var då märkligt....

Skolavslutning och födelsedag

Idag var det skolavslutning. Novas allra första. Min lilla flicka blir stor så fort. Det känns som att det var igår jag satt i köket tillsammans med en arbetskamrat och deklarerade att några barn skulle det minsann inte bli här inte, för det förstår ju vem som helst att jag inte skulle kunna klämma ur mig en vattenmelon den vägen. Och nu har jag två(!) underbara barnoch den äldsta fyllde sju år igår! Tyvärr var barnen hos sin pappa igår så jag fick inte ge henne någon grattiskram då, men vi firade henne ordentligt dagen före så det är ok, Hon var nöjd över alla presenter och det faktum att mamma sjöng före henne den ena morgonen och pappa den andra. Det blir en väldig massa risigt framförd sång! Älskade unge grattis grattis grattis!!!!

Milen plockar på trots ett och annat missöde

Många mil betas av just nu och en hel del trevligt sällskap så bloggandet har det inte funnits tid för, men men,,,
Hojen har aldrig strulat förut, men nu när jag inte längre lever med någon som kan skruva så börjar det naturligtvis jäklas. Tur är det då att vi bikers alltid tar hand om varandra och hjälper varandra. Jag blir lika varm i hjärtat varje gång nåt hänt på en tur och man ser hur alla bara sluter upp och hjälper till allt vad de förmår oavsett om det kostar dem både tid och mil för att hämta nåt eller skjutsa någon o s v. The biker code fungerar.

 Igår åkte vi till Crows MC i Vingåker för trevligt fika och våfflor och ett par mil därifrån sparkar jag ner på fyran och det går trögt som sjutton. Sen var det färdigväxlat. Kopplingen hade slutat funka. Men jag tog mig fram och fick god hjälp av mina åkkamrater så att jag kunde ta mig hem. Då pajade hastighetsmätaren. Jaha, jag tror att jag var den enda som hastighetsmätaren visade 60 för haha. Men jag tog mig hem och tur som jag hade när jag ringde jobbet för att säga att jag nog skulle behöva komma lite sent till nattjobbet så frågade de om jag inte kände för semester istället eftersom vi var överbemannade och inga patienter. Jag jublade och kunde slappna av och sluta stressa om det skulle uppstå mer kopplingsstrul innan jag var hemma.
Idag har min före detta man fixat både koppling och hastighetsmätaren åt mig samt bytt olja och filter, så nu återstår bara att fixa min trasiga blinkers som pajade förra veckan. Den är så idiotiskt konstruerad så att man inte kommer åt skruven för att få loss glaset när den väl är monterad, så det får bli en senare fråga. Herregud jag har väl armar att visa färdriktning med ;)
Imorgon väntar några fler mil på hojen och sedan blir det after work med arbetskamraterna. Ska bli en riktigt bra dag
Ett par små filmklipp från gårdagen filmat av Kia i Fenix.

I.m better off, (now that you´re gone)

I threw away a lifetime, you laughed and called it a sin
There ain’t ever gonna be a way to work it out, not after a night like this
I’ve been waiting on your call now just the silence and me
I know you want me to chase you around but I’m so tired of asking you please

I’m through with this, I’ll forget your kiss and move on
There’ll be no sleepless nights, I’ll be alright from now on
I’m better off now that you’re gone
I’m better off now that you’re gone

You put me so far down, I couldn’t even stand on my own
Ghosts of you would come back to me whenever I was alone
Now the candles have all burned out and the doors are locked and chained
Have no doubts this time I’ve figured out a way to end all your games

I’m through with this, I’ll forget your kiss and move on
There’ll be no sleepless nights, I’ll be alright from now on
I’m better off now that you’re gone
I’m better off now that you’re gone

Nights filled with empty bottles and picking up broken glass
I should have known from the very first night, that this just would never last

Oh, I’m through with this, I’ll forget your kiss and move on
There’ll be no sleepless nights, I’ll be alright from now on
I’m better off now that you’re gone
I’m better off now that you’re gone
So much better off now that you’re gone

Deppar ihop

Idag har varit en riktigt dålig dag. Deppig från det att jag slog upp ögonen. Vädret gör inte att man ser ljusare på tillvaron heller. Hade planer på att köra Handelsbodenkortegen idag, men över 30 mils körning i spöregn och ensiffriga temperaturer känns inte lockande så det blev inget med det.
Hade en kanontrevlig kväll igår på grillfest tillsammans med mina gamla arbetskamrater på förra jobbet, men så fort jag åkt därifrån började allt kännas tungt. Hem till tystnaden och ensamheten som jag inte blivit kompis med. Gick och la mig, men kunde inte sova. Grannen ovanför förde liv och jag låg och lyssnade på svärandet och stampandet där ovanför. Somnade vid fyra-tiden.
 Försökte ta mig i kragen idag och i allafall kliva ut en stund så jag åkte och handlade, men längs vägen satt skyltar uppe om morsdagstårtor och blommor och tårarna började rinna som från ingenstans. Mina barn kommer inte med några teckningar eller presenter på mors dag. Jag ska jobba, äta och sova och de kommer vara hos sin pappa. Som om det vore hela världen, men just idag kändes det så. Hoppas att morgondagen kommer kännas bättre. Den här dagen vill jag bara lämna bakom mig. Ser fram mot sängdags så den tar slut.

STARK

Det har hänt så mycket tokiga och totalt galna saker den senaste tiden och det är ingenting jag tänker skriva så mycket om. Men om man blir tillräckligt pressad och förbannad så kan man ta sig ur det mesta och idag löste sig de sista problemen. En tyngd som inte var av denna värld lyftes från mina axlar. Saker som under en tid begränsat mig och mitt liv kommer aldrig mer att ställa till det för mig och det är en sådan befrielse att veta. För att rensa skallen tog jag en tur på hojen och bara kände våren tränga igenom hela min kropp. Doften av syren, raps och blommande lönnar till dunket från motorn och vinden i ansiktet. Kom hem som en ny människa. Storstädade lägenheten och plockade in en stor bukett syrener och nu sitter jag bara här och känner mig pånyttfödd. Jag är tillbaka, starkare än någonsin. Inget kan knäcka mig nu.

Ibland blir verkligheten så påtaglig. Saknaden av tvåsamheten kommer som en käftsmäll och blir svår att hantera. När motgångar som brukade hanteras tillsammans plötsligt blir något man ensam måste klaras av kommer paniken som ett brev på posten. Jag försöker ha en målbild i huvudet, när jag bor bra är nöjd och har hittat mina egna rutiner, men ibland är det svårt att behålla den bilden. Insikten att jag aldrig varit ensam och inte vet hur man gör är påtagligt smärtsam och skrämmande. Men för barnen måste jag. Jag måste stå stark och rak...för dem som jag älskar mest...

Sol i betongen.

Alltså det här med att bo i lägenhet utan balkong i en betong- och asfaltshåla när man är van vid 3000 kvm tomt på landet är inte kul så här års. Solen skiner och jag som är soldyrkare vill bara få vara ute och lapa sol. Vart tar man vägen? Än är det för tidigt för strandhäng. Finns få saker som gör mig så rastlös som lekparker med barnen, men vad gör man? Deppar lite över att jag saknar huset och altanen och min trädgård som börjat blomma nu. En sån dag...

Ett litet förvirrat inlägg :)

Livet tar konstiga vändningar ibland. Den senaste tiden så händer det nåt nytt nästan dagligen. Rätt mycket elände, men också en väldig massa positiva saker. En av dom är alla nya kontakter. Och gamla. Gamla vänner som dyker upp från ingenstans och vill hänga, stötta, umgås och vara. Och en massa nya människor och möten som alla tillför något i livet på sitt eget sätt. Jag har bestämt mig för att bli mer öppen och mindre fördömande och det ger resultat. Livet blir mycket roligare och människor mer intressanta. Känner mig lite hög på livet just nu. Solen, värmen och hojsvängarna gör att livet känns rätt enkelt och bekymmerslöst. Bara att njuta av känslan så länge den varar och hoppas på att den är här för att stanna.

Dagens känsla

Spåkula och instruktionsbok

Jag saknar inte mycket här i livet, men det finns två saker som jag verkligen skulle behöva. Det ena är en instruktionsbok och det andra är en spåkula. Instruktionsboken är inte vilken som helst, utan den som berättar precis hur man bör göra i livet och i föräldraskapet. Om det bara vore så enkelt som det står i alla klyschiga ordspråk som delas över nätet om att följa sitt hjärta så skulle livet vara bra mycket enklare. Men hjärta och logik går sällan hand i hand och vad är det då meningen att man ska göra?
Spåkulan vore bara så skönt att ha. Att få veta i förväg att allt reder sig och blir bra till slut skulle ju inte göra ont precis. Spegel, spegel på väggen där... Jag vill bli lycklig igen, jag vill skratta och njuta av livet. Vilja fylla lungorna med luft och känna mig lätt och fri...

Hojmuller!

Ibland, men bara ibland, är det riktigt surt att jobba inom vården. P g a arbetstiderna. Valborgsmässohelgen är en ibland de viktigaste helgerna när man är hojåkare och i år jobbar jag natt hela helgen och missar därmed både Valborgskortegen och Vårmönstringen 1 maj. Däremot blev jag väckt av mullret från alla hundratals hojar när de susade förbi 15 m från mitt sovrumsfönster både igår och idag. Ouch vad det sved i hjärtat att inte kunna vara med. Men starkt jobbat av arrangörerna och deltagarna på Vårmönstringen som tillsammans idag lyckades samla in över 13 000:- till Stjärnglansen, en fond för cancersjuka barn. Snyggt! Nästa år ska jag också vara med och inte bara lyssna på mullret på avstånd.

Man brukar säga att natten är tankens moder, men det är inte sant. Det är tröttheten. När den kommer över en kommer tankarna. Tankarna över livet i stort och smått. Funderingar över hur allt varit och hur det har blivit och vad man önskar, hoppas och tror att det ska bli. Just nu är de tankarna ganska tunga. När livet är upp och ner känns framtiden ganska läskig. Vad ska du bli när du blir stor?

Vara kvinna

En positiv sak med skilsmässan är att jag har börjat ta hand om mig själv. Jag vill känna mig fin. Jag vet inte varför, men det har blivit jätteviktigt. Kanske för att jag bor på en gudsförgäten plats där ingen ser ut som folk. Det är marknadstishor med ylande vargar, otvättat hår och saknade tänder som är trenden här. Tar man på sig nåt lyxigare än jeansen från -97 så är man sjukt inne här. Men jag tror nog att det är en parentes i sammanhanget. Jag vill känna mig fräsch, fin och kvinnlig på ett sätt som jag inte gjort på mycket länge i mitt äktenskap. Sorgligt men sant. Jag vill känna mig som den kvinna jag är, Få känna mig vacker och efter en och annan händelse i livet som inte varit så positiv så har jag bestämt mig för att det är ännu viktigare att jag får vara jag. Stolt, med huvudet högt och med alla möjligheter i världen. Dagens känsla; I'm a human being, therefore I'm beautiful.

Ensam

I morse lämnade jag barnen på förskolan och dagis. Ingen av dem såg glad ut när de gick, ingen av dem sa något om det. Såg Tims tårar börja rinna när jag skulle vända och gå, men det var en tyst gråt. Inte den där vanliga jag-är-tre-år-och-ledsen-gråten. Utan en sorgsen hjärtskärande gråt som kan krossa ett modershjärta på en sekund. Nu får jag inte vara där och torka tårarna förrän på måndag. Jag har fyra nätter på jobbet framför mig och barnen ska vara hos sin pappa.
Mitt jobb som mamma är att finnas där för mina barn när de är glada, arga, ledsna, besvikna eller vad det än är. Och nu får jag bara finnas där på halvtid. Istället sitter jag nu ensam i lägenheten med TVn på bara för att någonting ska låta. Jag klarar inte av tystnaden. Förut tyckte jag att tystnad var skönt och hade ingenting emot att få vara ifred, men nu tycker jag att det är vidrigt. Så jag slår på musik, TV och radio bara för att slippa höra ensamheten.

Skild

Ja, då var skilsmässan ett faktum. I början av mars var det bestämt och den första april gick flyttlasset. MrP bor kvar i huset och jag har skaffat en tillfällig lägenhet innan jag flyttar igen 1/9. Drygt, men det går. 

Vi hann med 16 år tillsammans innan det var dags att gå vidare. Vi var överens, ingen av oss hade rätt känslor kvar för den andra, men ändå har en stor sorg sänkt sig. Sorgen över allt man lämnar, att såra barnen, att det inte gick längre, att vi inte längre älskar varann. Att bli lämnad, att lämna. 

Jag kan inte påstå att jag hanterat separationen särskilt bra. Jag har rasat, gjort alla fel, men för det måste jag förlåta mig själv, resa mig igen och gå vidare även om det är svårt. 

Tack och lov för barnen och jobbet som tvingar mig att hålla ihop och vandra på i livet. Det normaliserar och tvingar mig att fungera. Vart skutan går nu vet jag inte, men det ska nog bli bra till slut. 

Sitter på altanen och lapar sol för första gången i år. De välbehövliga D-vitaminerna ska tillverkas i ett sådant rasande tempo att de pyser ut ur både näsa och öron. Äntligen värmer solen mitt ansikte som efter en mörk vinter är så blekt att en selfie skulle skrämma vem som helst. Men om ett par timmar borde jag vara i allafall lite grisrosa. 

Det är lite lustigt att en bild på en stol och en kaffemugg i solen genererar lika många likes på sociala medier som de första bilderna på mina barn gjorde. Så vill man att folk ska gilla det man lägger ut så är det alltså första bebisbilden eller en stol som gäller. Hett tips!