Nej, jag har inte tid med datorer. Så är det. Jobbet tar alldeles för mycket tid och när jag är hemma ekar två ord konstant: "Mammaaaa! Ute!!!!!" Så mamman knåpar på ett par (ofta alldeles för varma) skor på Nova och så är vi ute ute ute. Jo just ja, det är ju fyra ord som ekar. "Ngunga" dvs Gunga och "Låda!" dvs sandlådan är det som hörs mest när vi väl är ute.
Så går dagarna och vi tittar på lammen i hagen, vårblommor, humlor, hästar och det allra mest spännande; traktorer och flygplan. "Mamma! Kolla! Högt uppe!!!" ylar Nova förtjust varje gång någon av traktens hobbyflygare kommer brummande över hustaken. Häromdagen hade vi turen att få se en helikopter på extremt nära håll när den kom farande toklågt precis över taket. Jag tror att de såg den lilla överlyckliga flickan på altanen och därför tog extrasvängen över gärdet bredvid oss. Nova stod sedan länge länge och vinkade "Hejdå hoptern!"
Ibland tänker jag att man (vi vuxna och cyniska alltså) kanske borde vara mer som den lilla livsbejakande krabaten som springer efter kråkorna och plockar de allra finaste stenarna på grusgången. (Och dom är måååånga de finaste stenarna). Det är så lätt att glömma bort hur vackert och härligt livet faktiskt är när man stressar omkring i vardagen och mest bara ser måsten. Kanske skulle man bli lite bättre på att lägga alla måsten åt sidan och bara vara och uppleva världen omkring oss. Jag ska jobba på det. För i det har våra barn rätt.