Det är visst meningen att jag ska klättra på väggarna nu och vilja ha ett betydligt större socialt liv. Åtminstonde om jag skulle vara i närheten som andra nyblivna mammor jag möter; "Kommer du till öppna förskolan? Ska du på mammafikat, babysångstunden och föräldraträffen? Tänk jag blir tokig av att gå hemma snart." Jag nickar, ler och svarar att "jo, det kanske jag gör", men tänker i själva verket att nä, det ska jag i n t e. Jag har inget som helst behov än av att ge mig ut i föräldraledighetsträffsträsket. De timmar jag har varje vecka när Nova är på dagis och jag får vara bara jag och Tim är heliga. När vi är hemma alla tre så snurrar allt på i ett tempo som jag har svårt att orka med och de lugna femton timmarna vill jag bara få vara hemma. Lugnt och stilla. Mata lite, leka lite titt-ut och titta på brittiska såpor.
Det enda som tyder på att jag behöver ut är att jag har större lust än vanligt att hitta på saker med familjen. Positivt. Men att sitta i timmar varje vecka och prata sömnvanor, matning/amning, bajs och blöjor lockar inte det minsta. Det har jag gjort en gång redan och tanken på att göra om det är närmast vämjelig. Så nej, jag kommer inte på öppna förskolan eller något liknande den här veckan heller. Jag är upptagen. Med de mina fina :)
tisdag 29 januari 2013
söndag 27 januari 2013
fredag 18 januari 2013
Spyor, magknip och BVC-besök
Jag sitter i morgonrock och skriver. En nedspydd morgonrock. Och det är inget jag har några planer på att göra något åt på en stund, för jag vet att om en kort stund har jag en spya på andra axeln också. (Sitter du och ler nu Kryckan?) Tim spyr och spyr och spyr. Kastspyor är vår vardag. På BVC säger de bara förnöjt att så länge han går upp i vikt så får han kräkas. Och upp i vikt går han. Igår vägde han 4220g vilket är en ökning på ytterligare 500g på två veckor. Jag har fullt sjå att hålla hans dubbelhakor rena från kräk för att undvika svamp. Jag undrar hur länge detta kräkande ska hålla i sig. Rena kläder på gossebarnet är sällsynt och själv går man konstant runt med vita fläckar på kläderna lite varstans. Suck. Förut var det ju rätt små fläckar eftersom han inte åt så stora mängder, men nu sätter han i sig närmare 200ml varje gång han äter och det som då kommer upp är ju då av naturliga skäl rätt mycket. Om nu någon sitter och tänker att man kanske borde ge honom lite mindre mat har aldrig upplevt en bebis som inte fått äta tills han är nöjd.
Natten och gårdagskvällen har dessutom präglats av magknip. Stackarn skriker tills han är hes och svettig och vi föräldrar kämpar på för att försöka trösta och lindra. Just för stunden tycks magknipet ha släppt och vi ska försöka orka ta oss igenom en ny dag och hoppas på en bättre kommande natt. Hej och hå, kämpa på!
Natten och gårdagskvällen har dessutom präglats av magknip. Stackarn skriker tills han är hes och svettig och vi föräldrar kämpar på för att försöka trösta och lindra. Just för stunden tycks magknipet ha släppt och vi ska försöka orka ta oss igenom en ny dag och hoppas på en bättre kommande natt. Hej och hå, kämpa på!
Presenter
Igår åkte jag till jobbet med Tim för att visa upp honom och hämta min julklapp som stod och väntade på mig. Det var jättetrevligt att ta en fika med arbetskamraterna. Jag saknar dom.
Förutom julklappen, innehållande en pajform från Rosengrens skafferi, biobiljetter samt hud- och duschcreme, så hade de även samlat till en grattispresent. Tim fick en nalle och så var det ett presentkort på stadens största galleria. Bara att välja och vraka bland butikerna och shoppa loss! Så fanns det också ett extra paket från en av mina arbetskamrater innehållande ett par små virkade converseskor. Helt ljuvliga! Jag blev så rörd av all omtanke att jag hade lust att ta till lipen. Så TACK än en gång! Ni är bäst, bara så att ni vet det!
Förutom julklappen, innehållande en pajform från Rosengrens skafferi, biobiljetter samt hud- och duschcreme, så hade de även samlat till en grattispresent. Tim fick en nalle och så var det ett presentkort på stadens största galleria. Bara att välja och vraka bland butikerna och shoppa loss! Så fanns det också ett extra paket från en av mina arbetskamrater innehållande ett par små virkade converseskor. Helt ljuvliga! Jag blev så rörd av all omtanke att jag hade lust att ta till lipen. Så TACK än en gång! Ni är bäst, bara så att ni vet det!
måndag 14 januari 2013
Oro
När det gäller det här med att sova hela natten så brukar de flesta småbarnsföräldrar fälla samma kommentar: "Första gången hen sov hela natten blev jag livrädd när jag vaknade." Vi uttalar sällan vad det var som skapade rädslan och oron, för alla vet vad det är man är så fruktansvärt rädd för. Plötslig spädbarnsdöd.
När Nova fyllde ett år andades jag ut inombords. Oron för psd lättade. Men nu är jag där igen. Jag lyssnar efter Tims andetag när jag ska somna på kvällen och är alltid orolig när jag tittar till honom när han sover på dagen för att jag ska finna det fruktansvärda ofattbara. Jag vet att risken är liten - ca 1/4000 barn drabbas, men jag är förälder. Mitt jobb är att vara ständigt orolig för mina barn. Mer eller mindre. Under spädbarnstiden för bl a psd och så småningom för en hel rad andra saker. Allt beroende på barnets ålder. Det handlar om kärlek. En önskan om allt gott för sina barn. En önskan så stark som ingenting annat.
Nu ska jag än en gång gå och titta till den lille som ligger och snusar gott i vagnen på trappan. Och andas ut....
När Nova fyllde ett år andades jag ut inombords. Oron för psd lättade. Men nu är jag där igen. Jag lyssnar efter Tims andetag när jag ska somna på kvällen och är alltid orolig när jag tittar till honom när han sover på dagen för att jag ska finna det fruktansvärda ofattbara. Jag vet att risken är liten - ca 1/4000 barn drabbas, men jag är förälder. Mitt jobb är att vara ständigt orolig för mina barn. Mer eller mindre. Under spädbarnstiden för bl a psd och så småningom för en hel rad andra saker. Allt beroende på barnets ålder. Det handlar om kärlek. En önskan om allt gott för sina barn. En önskan så stark som ingenting annat.
Nu ska jag än en gång gå och titta till den lille som ligger och snusar gott i vagnen på trappan. Och andas ut....
söndag 6 januari 2013
Attract - vår nya vän
Något har hänt som jag väl aldrig trodde skulle ske; vi har inhandlat ett löpband. Eller nja, promenadband, men ändå. Och det märkligaste av allt är att jag omgående blev förälskad. Att få stå där och trampa och lyssna på musik blev en alldeles egen stund trots att barnen är omkring mig och de förinställda intervallerna är precis lagom för att man ska orka kämpa sig i mål, men inte mer.
Orsaken till inköpet är MrPs mål att rasa 15 kg i vikt till sin födelsedag och jag är inte sen att haka på. Inte med viktnedgång, för det behöver jag inte, utan för att komma i form igen. Jag har inte tränat på fyra år nu och tiden tillsammans med två graviditeter har satt sina spår. Så nu har jag rivstartat med 2x30 minuter på bandet och träning med fria vikter där emellan. Och det kändes fantastiskt! Frigörande på något vis. Och fast kroppen var slut så ville jag inte sluta. Jag ser fram mot morgondagens planka och halvtimma på bandet!
Orsaken till inköpet är MrPs mål att rasa 15 kg i vikt till sin födelsedag och jag är inte sen att haka på. Inte med viktnedgång, för det behöver jag inte, utan för att komma i form igen. Jag har inte tränat på fyra år nu och tiden tillsammans med två graviditeter har satt sina spår. Så nu har jag rivstartat med 2x30 minuter på bandet och träning med fria vikter där emellan. Och det kändes fantastiskt! Frigörande på något vis. Och fast kroppen var slut så ville jag inte sluta. Jag ser fram mot morgondagens planka och halvtimma på bandet!
fredag 4 januari 2013
Angående flaskmatning...
Båda mina barn har flaskmatats. Nova försökte jag amma och jag minns det som fullkomligt förskräckligt. Mjölken rann inte till och diverse barnmorskor och bvc-sköterskor såg det då som sin plikt och rättighet att stå och stirra , klämma och dra i mina stackars taxöron för att sedan föreslå at jag skulle hyra en elektrisk bröstpump som närmst kan liknas vid en mjölkningsmaskin för kor. Självklart låste det sig fullkomligt och med skämsstrut på huvudet resignerade jag till flaskmatning. Varje gång jag i offentlighetens ljus plockade fram nappflaskan så skämdes jag och kände mig som en dålig mor som inte ammade sitt barn. Att jag aldrig haft någon mjölk att ge kunde ju inte min omvärld veta och jag tyckte att deras blickar brände.
Den här gången skäms jag inte för fem öre. Jag har själv valt att inte utsätta mig för samma cirkus en gång till. Mestadels p g a risken för att min bröstabscess därmed också skulle komma tillbaka vid en eventuell mastit så här lagom till smällkalla vintern, men också för att slippa vara med om samma ståhej igen.
När beslutet väl var fattat så var det en lättnad. Jag visste att inga sköterskor eller barnmorskor skulle dra och klämma på m i n a bröst eller stå som hökar över mig när jag skulle försöka amma. Jag visste att Tims blodsocker inte skulle rasa i botten för att jag kanske ännu en gång inte skulle få någon mjölk.
Häromdagen damp ett nytt nummer av Vi Föräldrar ner i brevlådan och i en artikel läser jag att det är på gång med någon sorts varningstext på förpackningarna med ersättning där det ska stå att man aldrig bör ge ersättning utan att först ha kontaktat läkare eller bvc. Men va fan! Ska man från statligt håll spä på idén om att man är en kass mamma för att man inte ammar? För då kan jag upplysa om att det är man inte alls. Man är en precis lika bra mamma för det och det är inget som sitter inte i tuttarna. Som för övrigt är kvinnans egna och inte allmänhetens oavsett hur bra det är med bröstmjölk eller ej. Någon skämsstrut för att man inte ammar ska man då rakt inte ha på sig utan om man liksom jag inte kan eller om man för den delen inte känner sig bekväm med amning och inte vill så ska man vara stolt och flaskmata utan att bry sig ett skvatt om vad andra tycker. De där som tittar snett vet inte vad de pratar om och borde behålla sina snedvridna värderingar för sig själva. Att försöka skuldbelägga någon bara för att man inte ammar liknar mer i förlängningen mobbning och inget annat. Och så var det sagt.
Den här gången skäms jag inte för fem öre. Jag har själv valt att inte utsätta mig för samma cirkus en gång till. Mestadels p g a risken för att min bröstabscess därmed också skulle komma tillbaka vid en eventuell mastit så här lagom till smällkalla vintern, men också för att slippa vara med om samma ståhej igen.
När beslutet väl var fattat så var det en lättnad. Jag visste att inga sköterskor eller barnmorskor skulle dra och klämma på m i n a bröst eller stå som hökar över mig när jag skulle försöka amma. Jag visste att Tims blodsocker inte skulle rasa i botten för att jag kanske ännu en gång inte skulle få någon mjölk.
Häromdagen damp ett nytt nummer av Vi Föräldrar ner i brevlådan och i en artikel läser jag att det är på gång med någon sorts varningstext på förpackningarna med ersättning där det ska stå att man aldrig bör ge ersättning utan att först ha kontaktat läkare eller bvc. Men va fan! Ska man från statligt håll spä på idén om att man är en kass mamma för att man inte ammar? För då kan jag upplysa om att det är man inte alls. Man är en precis lika bra mamma för det och det är inget som sitter inte i tuttarna. Som för övrigt är kvinnans egna och inte allmänhetens oavsett hur bra det är med bröstmjölk eller ej. Någon skämsstrut för att man inte ammar ska man då rakt inte ha på sig utan om man liksom jag inte kan eller om man för den delen inte känner sig bekväm med amning och inte vill så ska man vara stolt och flaskmata utan att bry sig ett skvatt om vad andra tycker. De där som tittar snett vet inte vad de pratar om och borde behålla sina snedvridna värderingar för sig själva. Att försöka skuldbelägga någon bara för att man inte ammar liknar mer i förlängningen mobbning och inget annat. Och så var det sagt.
torsdag 3 januari 2013
God fortsättning!
Så har jul och nyår passerat. Man laddar långt innan jul med julklappsinköp och planering och så när den väl kommer så är den över på en blinkning. Lika så skönt det kanske med tanke på att jag tröttnar rätt fort på tomtar, glitter och julgardiner. Det är så mysigt att plocka fram det varje år, men lika skönt att få plocka undan det igen efteråt. Det blir en viss överdos av glittrigt plotter. Behöver jag nämna att jag idag plockade bort allt juligt förutom granen och ett par stjärnor i fönstren...
Julen blev fin och Nova tror fortfarande stenhårt på tomten, trots att han märkligt nog dök upp två gånger. Först hos mormor på lördagen och sedan här hemma på själva julafton. Ögonen riktigt lyste när mannen med det stora skägget klev in och därmed var hennes lycka total.
Nyåret firades med trerättersmiddag här hemma. Jag och MrP såg fram mot oxfilén och Nova mot den utlovade glassen. Allt som det ska vara med andra ord. Tim har såklart mest sovit sig igenom hela spektaklet och fortsätter att växa så det knakar. På BVC igår hade han lagt på sig ännu ett drygt halvkilo på två veckor och börjar väl mer likna en köttbulle än något annat. Han är nu 51 cm lång (mot sina från början 44cm) så även där drar han iväg i rask takt. Tyvärr kräks han kaskader och det har blivit allt värre under den senaste veckan. Kanske är det för att han börjar bli mer nyfiken på sin omvärld och därför också inte bara ligger stilla efter en måltid utan sprattlar och alltså kräks kräks kräks. En del magknip har också dykt upp så nu är Minifom och magroppar inhandlade. Jag vet inte om jag tror så mycket på Minifomet, men det skadar ju inte att ge och leva på hoppet i allafall.
Det har varit skönt att vara hemma hela familjen över helgerna, men på måndag rullar allt igång igen. MrP drar igång jobb och Nova ska på dagis. Jag hoppas att det kommer att bli lättare att lämna henne nu än vad det var före jul. Jag tror i allafall att hon längtar efter sina dagiskamrater nu efter närmare tre veckor på hemmaplan med bara halvtrista föräldrar att leka med. Då och då försöker hon även leka med sin lillebror, men han ger ju inte mycket till respons precis så hon tröttnar ganska fort. Även jag ser fram emot dagisstarten eftersom jag då kommer att få chansen att umgås med bara Tim några timmar i veckan utan att hans storasyster svartsjukt ska spela upp varje gång jag tar i honom. Svartsjukan ja... Den har visat sig allt oftare och tydligare sista tiden och MrP och jag gör vårt bästa för att Nova ska få så mycket uppmärksamhet som möjligt. Trots det demonstrerar hon flitigt om någon av oss sitter med hennes lillebror. Det är påfrestande för oss alla kan jag lugnt påstå.
Vi försöker också göra vårt yttersta för att hon ska känna sig precis så outtömligt älskad som hon är. Hon visar tydligt att hon har ett behov av det genom att kramas och pussas ideligen och bli jätteledsen om hon någon gång skulle missa att krama någon av oss om någon åker hemifrån en liten stund. Det känns som att hon är rädd att förlora sin plats i våra hjärtan och jag önskar så att hon kunde förstå att det aldrig någonsin skulle kunna hända. Men det kommer väl. Vi får bara göra vårt bästa helt enkelt och låta tiden ta hand om resten.
Nu vill jag bara önska alla bloggläsare där ute i cyberrymden en god fortsättning på det nya året! Nu ser vi till att göra det här året till vårt livs hittills bästa! Det ska i allafall jag göra.
Julen blev fin och Nova tror fortfarande stenhårt på tomten, trots att han märkligt nog dök upp två gånger. Först hos mormor på lördagen och sedan här hemma på själva julafton. Ögonen riktigt lyste när mannen med det stora skägget klev in och därmed var hennes lycka total.
Nyåret firades med trerättersmiddag här hemma. Jag och MrP såg fram mot oxfilén och Nova mot den utlovade glassen. Allt som det ska vara med andra ord. Tim har såklart mest sovit sig igenom hela spektaklet och fortsätter att växa så det knakar. På BVC igår hade han lagt på sig ännu ett drygt halvkilo på två veckor och börjar väl mer likna en köttbulle än något annat. Han är nu 51 cm lång (mot sina från början 44cm) så även där drar han iväg i rask takt. Tyvärr kräks han kaskader och det har blivit allt värre under den senaste veckan. Kanske är det för att han börjar bli mer nyfiken på sin omvärld och därför också inte bara ligger stilla efter en måltid utan sprattlar och alltså kräks kräks kräks. En del magknip har också dykt upp så nu är Minifom och magroppar inhandlade. Jag vet inte om jag tror så mycket på Minifomet, men det skadar ju inte att ge och leva på hoppet i allafall.
Det har varit skönt att vara hemma hela familjen över helgerna, men på måndag rullar allt igång igen. MrP drar igång jobb och Nova ska på dagis. Jag hoppas att det kommer att bli lättare att lämna henne nu än vad det var före jul. Jag tror i allafall att hon längtar efter sina dagiskamrater nu efter närmare tre veckor på hemmaplan med bara halvtrista föräldrar att leka med. Då och då försöker hon även leka med sin lillebror, men han ger ju inte mycket till respons precis så hon tröttnar ganska fort. Även jag ser fram emot dagisstarten eftersom jag då kommer att få chansen att umgås med bara Tim några timmar i veckan utan att hans storasyster svartsjukt ska spela upp varje gång jag tar i honom. Svartsjukan ja... Den har visat sig allt oftare och tydligare sista tiden och MrP och jag gör vårt bästa för att Nova ska få så mycket uppmärksamhet som möjligt. Trots det demonstrerar hon flitigt om någon av oss sitter med hennes lillebror. Det är påfrestande för oss alla kan jag lugnt påstå.
Vi försöker också göra vårt yttersta för att hon ska känna sig precis så outtömligt älskad som hon är. Hon visar tydligt att hon har ett behov av det genom att kramas och pussas ideligen och bli jätteledsen om hon någon gång skulle missa att krama någon av oss om någon åker hemifrån en liten stund. Det känns som att hon är rädd att förlora sin plats i våra hjärtan och jag önskar så att hon kunde förstå att det aldrig någonsin skulle kunna hända. Men det kommer väl. Vi får bara göra vårt bästa helt enkelt och låta tiden ta hand om resten.
Nu vill jag bara önska alla bloggläsare där ute i cyberrymden en god fortsättning på det nya året! Nu ser vi till att göra det här året till vårt livs hittills bästa! Det ska i allafall jag göra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)