Vår prins är här!!!!!!

I söndags klockan 08:07 kom vår lille prins till världen. Jag vaknade 00:15 på natten efter sisådär 30 minuters sömn och undrade vad det var för märklig känsla jag hade nedåt. Varmt och skvalpigt. Hmm...kan vattnet ha gått? Gick på toa och efter en stund var det bara att inse faktum och ringa till förlossningen där en glad barnmorska talade om att jag kunde vänta mig att ett kraftigt värkarbete snart kunde vara igång och att det i så fall kunde gå fort. I annat fall var vi välkomna för kontroll vid 8-tiden. Jag väckte maken och talade om vad som skedde och återgick sedan till porslinstronen för att inte blöta ner hela huset. Strax efter 02 kom första värken och sedan blev det snabbt riktigt tufft. Jag ringde mamma ett par timmar senare och talade om att det var dags att komma och barnvakta. När hon väl stod yrvaken på vår trappa så ville mina ben knappt bära längre vid varje värk så vi for. Fort. När vi kommit in blev det en stund på pilatesboll klistrad vid lustgasen innan det var dags. Och så fick jag äntligen hålla ännu ett älskat litet barn i mina armar. Bara 2450g lätt och 44cm lång och alldeles alldels underbart perfekt.

P g a hans litenhet blev vi tvungna att stanna över natten på BB, lillen och jag. MrP fick inte stanna och jag hamnade på en två-sal med ett par kufar i sängen bredvid. Å så jag längtade hem. MrP, mamma och Nova kom på eftermiddagen och hälsade på så att storasyster och mormor fick träffa underverket. Det blev en lång kväll och natt med eftervärkar och frossa, men i övrigt ha jag mått prima ikapp med mitt lilla matvrak. Väl hemma har vi nu fullt upp med att hitta våra nya platser i familjen och åka på kontroller med lillskrutten som nu fått det vackra namnet Tim. Nu ska vi bara njuta av varandra och mysa.

Skitvecka!!!

Den här veckan går inget vidare. Måndagen mådde jag som bekant pyton och Nova hade massor med energi vilket inte är någon bra kombo, igår åkte jag till barnmorskan vilket visade sig vara på fel dag och idag har jag grälat med Nova hela morgonen och till slut lämnat ett storgråtande barn på dagis eftersom hon inte alls ville gå till skogen. Orsaken är förmodligen att hon hörde förra veckan att fröknarna ringde efter mig när hon var ledsen, men jag missade samtalet och kom alltså inte och hämtade henne. När jag upptäckte att jag missat samtal från dagis och ringde upp hade det vänt och vi trodde att det var frid och fröjd, men det var det alltså inte. "När jag var ledsen kommer inte mamma hämtar mig", var hennes kommentar både igår och idag inför dagislämningen. Och jag försäkrar om och om igen att mamma alltid kommer och hämtar henne. Det skär i hjärtat att höra att hon inte litar på att jag alltid finns där. Så idag grät jag när jag åkte hem, med mobilen aldrig längre än en meter ifrån mig. Jag undrar vad det gör mot henne när jag stöter bort henne för att lämna henne trots att hon är ledsen och inte vill. Fröknarna rådde mig att gå trots hennes tårar, men det kändes inte rätt. Det vill jag inte göra om. Usch usch usch!

Om en knapp timma ska jag göra ett nytt försök att komma till barnmorskan på rätt dag och tid. Idag går jag in i 38e veckan och bebis är helt klar. Nu är frågan bara vilken dag han tänker komma. Tänk att vi har kommit ända hit och att vi snart är tvåbarnsföräldrar. Skräckblandad förtjusning är väl orden som beskriver känslan bäst. Barnmorskan och jag ska skriva en sammanfattning idag och mina önskemål inför förlossningen. Sen kan han få komma, för nu vill jag kunna sova utan att vakna av halsbränna och illamående, kunna sköta hemmet utan värk i höfterna och äta mögelosten som jag längtat efter i nio månader. Vem är du där inne som bonkar på mina revben och min magsäck? Hur ser du ut? Hur är din personlighet? Mamma är nyfiken!!! En aning skev mage när han rör sig har jag....

Introvert

Jag har blivit en skummis. Eller det kanske jag alltid har varit, det är ju upp till andra att bedöma, men nu håller jag sakta på att förvandlas till en enstöring. Helst av allt skulle jag bara vilja gå in i mig själv och fokusera på bebisen där inne och stänga ute världen, men det funkar ju inte riktigt. Jag antar att det är lite så man fungerar som människa så här i slutet av graviditeten. Annars kommer det väl sluta med att jag sitter och glor i köksfönstret hela dagarna och schemalägger grannarnas liv med en katt i knät och en papegoja på axeln. Eller en kråka. Ja om det inte vore för makens fågelfobi och kattallergi då alltså.
Jag tänker att jag ska höra av mig till mina vänner, men jag kommer mig liksom inte för. Fast jag saknar dem.
De sista veckornas sjukdomar som huserat i familjen i kombination med att bygga upp en bebis i magen har tagit all ork och jag börjar undra hur i hela fridens namn jag ska hinna bygga upp några nya reserver inför förlossningen. Det började med Novas blåsor i munnen som sedan avlöstes av femte sjukan som däckat hela familjen. MrP är väl den som klarat sig bäst med "bara" trötthet och en svullen hals medan jag är som en däckad host- och snormaskin med termometern i högsta hugg. Nova den lilla stackaren har varit som ett levande uppslagsverk av symtom och vi har ägnat delar av nätterna åt att badda kliande utslag med kallt vatten. Stackars liten. Nu hoppas jag bara att den lille i magen inte har blivit smittad. Jag ringde till MVC, men de hade inga besked att ge mig och hänvisade istället till infektionskliniken. Där fick jag efter mycket om och men besked att den största faran för bebisen var alldeles i början av graviditeten samt mellan vecka 17 och 24, så det skulle inte vara någon större fara. Tack och lov.
Senare fick jag veta att orsaken till att den något äldre generationen aldrig har hört talas om denna femte sjuka helt enkelt är för att den inte fanns förrän man började vaccinera mot de andra fyra barnsjukdomarna dom ger prickar och utslag. Ganska logiskt om det stämmer. Man lär så länge man lever.

Nu ska jag försöka ladda upp lite nya reserver i kroppen och kliva ut ur min lilla introverta bubbla och se min omvärld igen.

Kroppen förändras :)

Hittade den här och blev lite full i fniss.

Den här cirkulerade på facebook på halloween och jag tycker att den passar så bra så ni får våndas över den här också.

Slutkläm

Snart ska jag få tillbaka min kropp. Bebisen och jag ska dela oss i två enskilda individer. Det är något som jag ser fram emot nu. Jag kan inte påstå att jag hör till dem som går runt och småler med rosor på kinderna i nio månader och bara njuuuuter. Jag tycker mest att jag har småkrämpor och oroar mig för än det ena och än det andra. Det är nästan så att det skulle vara något fult att inte älska att vara gravid, eller i allafall att uttala det högt. Men sådan är jag. Det finns delar av graviditeten som jag älskar - att känna en fot sticka ut på sidan av magen eller någon som hickar därinnë lite då och då, förväntan, undran vem den där lilla krabaten är. Men att vara rund, ilsken, gråtmild, ha ont i höfter och rygg, gaser i magen, illamående och gallbesvär är något som jag kan vara utan. Och snart är det dags. Och gud vad jag kommer tycka att jag kan vara gravid i en hel evighet till bara jag slapp värkarna sen när det väl är dags och börjar att bli riktigt jobbigt. Hahaha aldrig är man riktigt nöjd!

Barnmorskebesöket i förrgår gick alldeles strålande förresten. Blodtryck och socker ligger så bra så och lillkillen ligger nu med huvudet neråt precis som han ska. Han har vuxit som han ska och hans puls dundrar på i alldeles lagom takt. Nästa gång ska vi skriva ner mina önkningar och förväntningar inför förlossningen i min journal, så bm tyckte att jag skulle fundera på det tills dess. Det har jag gjort rätt länge nu så jag känner mig ganska solklar över hur jag önskar och hoppas på att det ska bli. Sen hur det blir på riktigt är en helt annan femma, för om det är något som kroppen styr och inte jag så är det just det här. Det är bara att hänga med.

Jag sitter och fösöker fördriva tiden. Klockan nio skulle Nova vara på dagis och klockan 11 ska jag vara hos barnmorskan. Alltså har jag en stunds dötid som inte räcker till någonting alls, men som är för lång för att åka direkt till MVC. Så hej hopp, här är jag på bloggen!

Imorgon går jag in i en ny vecka igen - vecka 36. Alltså är det då helt ok att bli mamma igen om två veckor. Häftigt! Men det kan lika gärna bli om sex veckor... Tänk om man kunde få ett definitivt slutdatum redan från början. Att BF alltid stämmer liksom. Eftersom jag är ett kontrollfreak så gillar jag inte alls att inte veta. Allt från 27:e november till 23:e december är normalt... Jahapp... Bara det inte blir närmare julafton än Lucia så är jag nöjd. Det vore så tråkigt för lillebror att få sin födelsedag så nära jul och sååå sent på året. Vårat andra planerade sommarbarn hahaha.

Lillebror förresten. Det känns som om han kommer att få heta bara Lillebror ett bra tag till. Vi har visserligen en del namnförslag, men inget som känns helt hundra för både MrP och mig, så några beslut är inte tagna. Flicknamn var lättare och hade det blivit en flicka till så hade jag ett namn på lut som Nova skulle ha fått om det inte blivit just Nova. Men pojknamn... Hmm... Vi får helt enkelt spåna vidare och hoppas att vi kan komma överens snart.

Tänkte du komma redan nu?

Jag börjar nästan undra om lillebror tänker komma lite för tidigt. Den sista veckan har jag mått risigt som bara den, utan att riktigt kunna sätta fingret på exakt vad som inte är bra. Det har varit allt från kraftigt illamående på kvällar och nätter till trötthet och allmän olustkänsla. Inatt vaknade jag med ett sjuhelsikes magknip och hela magen var stenhård. Jag sprang på toa ett antal gånger i hopp om att det skulle gå över så enkelt, men utan att magvärken ville släppa. Jag började undra om det var något annat än magknip och om det skulle bli dags att klocka värkar istället. Det lugnade sig i allafall en del och jag somnade om efter någon timma. När jag vaknade imorse så var det med molande värk i nedre delen av magen. Kan inte annat än undra om det är något på gång eller om jag bara är lite upp och ner ändå.
Jag har i allafall få tummen ur och packat förlossningsväskan idag och åkt och köpt en overall till lillen för det hade inte blivit av än. Jag har inte hittat någon jag velat ha när jag tittat runt tidigare, men nu fick det bli vad som fanns. Det blev en liten vit lurvig historia med svans och öron på. Ursöt, men i gruvligt opraktisk färg. Det känns jätteskönt att allt är färdigt nu i allafall för det var sådär inatt när jag låg och undrade vad det var på gång och insåg att jag inte var klar riktigt än. Jag hade då rakt ingen lust att börja packa väskan med den värken. Nu får det bli som det blir. Jag hoppas att han stannar i magen i allafall tre veckor till, men vi får väl se.
Imorgon ska jag till mödravården så får jag se vad barnmorskan säger. Jag hoppas i allafall att skrutten ligger åt rätt håll nu, för det vore ju lite opraktiskt om det startade utan att jag har koll på om han ligger som han ska eller inte. Och att han, om han ligger rätt, isåfall ligger kvar så nu. Vi får se, vi får se...