Idag blev det porträttövningar...

Självporträtt...

Ett tilltalande ansikte som kändes som att jag ville teckna. Får dock inte till näsan. 

Ännu en...

Förmiddagens tecknande

Pennorna glöder

Någat att finna ro i...tecknandet. Dagens alster. Svårt när min vita penna och stompfern är borta, men men...

Skrattets förlösande kraft.

Jag har fortfarande enormt svårt att hitta upp ur mörkret, men vissa dagar är bättre och andra är sämre. Idag har det varit en bra dag. En kompis bjöd hem mig på lite kaffe, käk och en lång pratstund. Att få skratta en stund lättar upp. Jag minns inte när jag skrattade sist. Sorgligt, men sant. Det finns inte så mycket att skratta åt längre. Men idag har jag skrattat så jag kiknat och det var fantastiskt skönt och förlösande. Efteråt kändes det som att jag orkade ta tag i några fler saker som legat och väntat på att jag ska greppa och att jag orkar gå en bit till. Kanske skulle gå i skratterapi istället för hos fru psykolog haha. Nä, allvarligt, min psykolog är jättebra och klok så henne byter jag inte ut för allt i världen. Men jag behöver skratta mer i livet. Önskar att jag kunde.
Varje kväll tänker jag att jag faktiskt överlevt en dag till...en dag till... Och varje morgon önskar jag att jag slapp ännu en dag till...en dag till... Jag hoppas att jag om ett år från nu kan se tillbaka på den här tiden och istället känna tillförsikt och glädje. Hoppet om en bättre framtid lever. Om än på sparlåga.

Ta sig ut

Jag är ambivalent. Å ena sidan vet jag att ingenting blir bättre av att låsa in sig och stirra i väggen, å andra sidan känns det enormt tröttande bara att tänka tanken på att ta sig ut.
Men i helgen ska jag iväg på roligheter. Har varit på väg att backa ur ett antal gånger nu, men har bestämt mig för att nu jävlar får det vara nog. Nu ska jag ta mig ut och möta verkligheten utanför. Se världen röra sig och möta människor. Så Västerås, look out, here I come!

Hjälp

Jag har kommit undefund med att det allra svåraste ordet att säga är "Hjälp". När livet är tungt och man inte klarar saker själv är det allra svåraste att be om hjälp och att ta emot den hjälp som erbjuds. I allafall är det så för mig. Det känns som ett enormt nederlag att behöva sträcka ut handen och säga "Hjälp mig, jag klarar det inte själv." Men jag har lärt mig att göra det. Jag har blivit tvungen, för utan andra människor omkring mig hade jag gått under. Så tack för att ni finns och delar er styrka med mig när jag inte har den själv.

Ännu en dag har passerat som i ett töcken. Dagarna flyter samman och jag måste kolla telefonen för att veta vilken veckodag det är. Inte den semestern jag hade tänkt mig. Fast vad hade jag tänkt mig? Jag vet inte. Sol, bad och glada barn kanske. Nu har jag regnskurar, sorgsna barn och ingenting mer. Kvällssolen lyser mig i ansiktet och jag försöker påminna mig själv om var jag vill vara om ett år. Hur nästa sommar ska se ut. Hur jag ska ha hittat tillbaka till livet igen och hur jag ska känna mig nöjd med tillvaron. Men det är långt dit. Väldigt långt...

Vännen från apoteket

Skulle ju kanske berätta att det finns en vän i mörkret. Hennes namn är Atarax. Hon får min ångest och oro att dämpas och hon får mig att då och då orka lite mer än vad jag gjort utan henne. Igår tog hon mig hela vägen till dammsugaren och moppen. Dagen före tog hon mig ner i tvättstugan och ordnade rena kläder. Hon är vänlig fru Atarax, men hon gör mig lite luddig i huvudet och en aning småborta. Men det får hon göra, så länge hon får den svarta handen att släppa taget en smula. Lätta greppet tills det mer är kraften av ett handslag. Jag trodde aldrig i mitt liv att just jag skulle behöva ta till en sån vän, men ibland måste man vika sig under sin egen förlust och underkasta sig den medicinska lösningen. När ingen annan väg finns kvar att gå.

Kraschen kom

Så kom störtdykningen. Rakt ner i avgrunden när livet plötsligt saknar mening och när lusten inte längre finns kvar. Nattsvart och destruktivt. Målet för dagen, gå upp, klä på dig och ät någonting. Duscha när du stinker för mycket. Ingenting mer. Absolut ingenting. Bara ångest som kramar i magen och orken var slut. Kommande flytt känns som ett oöverstigligt berg. Jobbet likaså. Gå utanför dörren är inte att tänka på. Vad fan hände?