2-årstrots och föräldraskap

De sista dagarna kanske veckorna, jag vet inte för tiden går så fort, har känts som ett enda stort inferno här hemma. Min lilla prinsessa tycks ha förvandlats till någon sorts minimonster som slår dövörat till när man ber henne om något och gör totalt tvärt emot med ett stort flin på läpparna. Alternativt en trotsig blick rakt i ögonen på en samtidigt som hon gör ännu en sak som hon vet att hon inte får.
Enda gången jag når fram är när tålamodet tar slut och jag ägnar mig åt vad jag lovat mig själv att inte göra - skrika och gapa. För när tjatandet om än det ena och än det andra (mestadels nappen, driiiiiicka och kex) eskalerar i intensitet och saker (oftast hårda, tunga och vassa, typ böcker) yr i luften och går sönder en efter en medans Nova rusar åt andra hållet för att hitta på ännu mer hyss när jag försöker nå henne tar tålamodet slut fullständigt. Den lilla mamman är då färdig att slita sitt hår, som förmodligen grånar avsevärt där under soyancefärgerna, och ja just - skriker och gapar. "NÄÄ Nova nu får du väl baske mig ta och ge dig!!! Vad är det för dumheter du håller på med?"
När så ordningen är återställd och jag hittat ett litet andningshål så kommer det dåliga samvetet som ett expressbrev på posten. Vad ska det bli av detta barn om man bara gapar på henne hela tiden? Och är det normalt att det är så här eller har jag en totalt extrem unge? Jag vet innerst inne att det inte är det minsta konstigt med en toktrotsig och testande två-åring, men ibland undrar jag ändå.
Idag landade jag en kort stund vid köksbordet och önskade att det fanns en liten minut att samla sig på när tanken slog mig vad jag sa till en vän en gång. Hennes dotter hade ett ordentligt ilsket utbrott när hon sakta undrade varför hon ibland blir så arg på sina egna barn, men har sådant tålamod med andras barn på jobbet. Snusförnuftigt svarade jag att det väl inte alls är konstigt att de som man älskar mest också kan trigga en mest och att man ju faktiskt inte är mer än människa. Hur kommer det sig då att jag inte tycker att det gäller mig själv utan bara resten av världen? Jag kanske skulle lyssna lite mer på mig själv? Eller hade jag tokfel och helt enkelt är en riktig skitmorsa när ilskan bubblar inom mig? Ibland känns det så. Föräldraskap, oj oj oj vad har jag gett mig in på?  

Lite gnäll...

Jag får inte tiden att räcka till numera. Det känns som om hela världen rusar och jag försöker hinna med än det ena och än det andra med en ökande känsla av panik. Pulsen dunkar i öronen och då och då exploderar jag i små raseriutbrott när allt för mycket jävlas. För när man stressar så jävlas det garanterat. Knät slås i bordshörnet, saker tappas, saker ramlar, snubblar över hund och barn, bränner vid middagen och snubblar över dammsugaren. Fan och förbannade skit! Så, ta ett djupt andetag och så kör vi igen. Måla panel, städa hus, städa husvagn, jaha bilen skulle städas den med, trösta gråtande barn, jobba, lämna dagis, handla och så vill visst folk att man ska vara lite social också. Och jag är då rakt ingen rolig mamma när jag kör på för fort. När Nova ilsket tjutande, för att jag inte ger henne 100% uppmärksamhet, häller ut sina kritor över det nystädade golvet för femtonde gången på raken har jag lust att bara dra till skogs. Sätta mig på en stubbe och bara vara sur, arg och svära lite. 
Nä du lilla mamman, nu får du allt ta och tagga ner lite och inse att världen inte går under om du inte gör precis allt på en och samma gång. Gå ut och andas. Dra djupa andetag och låta doften av syren fylla näsa och lungor. För det är en dag imorgon också.

Åldersnoja

I år kommer jag att fylla hela 30 år. Notera att det då kommer att befinna sig en trea och inte en tvåa först i sifferkombinationen. Hua. De flesta fnyser väl åt mig och säger att "Skärp dig! 30 är väl ingenting!" och det är säkert sant, men jag nojar och småkrisar lite ändå. För jag får minsann ha mitt livs första ålderskris precis när det passar mig, så det så.
Jag tittar bakåt på den jag varit, på nuet och klurar på vem jag är idag och blickar frammåt och funderar på vem jag kommer att vara då.
Konstaterar att jag i mångt och mycket inte blev det jag ville vara vid 30, men att mycket annat blev så mycket bättre. Att min dotter redan nu upplever sina föräldrar som en tant och en gubbe (vilket hon i ofs gjort även om vi fortfarande vore tonåringar, men det hör inte hit) och att rynkorna redan är fler än vad som är önskvärt. Och nej, de går icke att motverka med colagener och replumper eller annat dyrt gojs mot just sådana åldersåkommor.
Jag kan även konstatera att jag har många av de åsikter som jag en gång, för vad som känns som en hel livstid sedan, lovat mig själv att jag aldrig skulle ha. Jag skulle minsann alltid vara tokung i sinnet och aldrig någonsin hänfalla åt några som helst tantfasoner i tanken. Tji fick jag, för det visade sig att det visst var en del av utvecklingen. Att inte stanna i tanke och sinne utan fortsätta frammåt.
Om jag nu funderar över sådana saker inför 30-årsdagen kan man ju undra hur i hela friden det ska gå när jag fyller 40 eller 50. Blir det bättre eller värre? Det får väl framtiden utvisa. Jag kommer förmodligen att kunna skratta gott åt mig själv då och säga: "Men flicka lilla, du fyllde ju bara 30!"

 

Jag fattar inte grejen.

Den senaste tiden har reklamfilmerna på TV spottat ur sig ett helt nytt budskap: Vi hjälper dig att slippa engagera dig i dina barn. Telebolagen visar hur pappan sitter och tittar på en fotbollsmatch i mobilen istället för att följa sonens tennisspel eller hur pappan nyper av sonen i telefon med förevändningen att det är tidsskillnad i Finland för att hellre prata med en kundkontakt. Idag tog det priset när resebolaget basunerar ut: "Det blir ingen riktig sommar utan barnvakt!"
Är det bara jag som inte fattar grejen? Varför skulle jag behöva hjälp med att slippa mina barn? Är det bara jag som anser att det inte finns något i hela världen som slår att få vara tillsammans med familjen? Nej, jag säger "Det blir ingen riktig sommar utan min älskade unge!" Så ni som försöker pracka på konsumenterna era produkter på detta sätt kan ta era barnvakter och mobiler och stoppa någonstans där solen aldrig skiner för jag vill inte missa någonting i onödan. Tack.