Vägen vidare

Oj oj oj vad det hänt mycket sedan jag senast skrev. Jag har flyttat. Lämnat det hell-hole jag levt i och fått komma hem. Äntligen har jag fått landa där jag vet att jag ska vara kvar, Efter en sommar av fullkomlig misshandel av mig själv både psykiskt och fysiskt så har jag äntligen hittat lite ro i själ och hjärta och börjat vandra en ny väg. En väg där jag tar hand om mig själv och de mina. Det har varit en alltför lång och snårig väg att komma dit där jag är idag, men jag måste hitta ett sätt att förlåta mig själv och istället försöka dra lärdom av det för att aldrig hamna där igen.
Det enda som tagit stryk av mitt nya liv är tecknandet haha. Jag målar visst bäst när jag mår skit. Men det ska jag ändra på.

Jag har gått och skaffat mig en ny vän också. Hon är grön och blå, fem månader gammal och lystrar till namnet Humlan. Och nej, hon är inte en insekt, utan en pionus menstruus. D v s en blåhuvad papegoja, En nyfiken liten filur som kommer kräva en hel del jobb för att få tam eftersom hon är föräldramatad och inte hanterad, men det ska väl gå alldeles utmärkt.

Imorgon går min sjukskrivning ut och jag ska börja jobba igen. Visserligen bara 25% till en början, men ändå. Jag känner mig nervös. Nervös över att jag inte kan rutinerna på NIMA där jag ska vara till en början och nervös över att möta alla arbetskamrater igen. Det var ju ett tag sen. Men jag antar att det ger sig bara jag kommer på plats. Så det är väl bara att tuta och köra och hoppas på det bästa :)

Testade 3D idag...

Ensamhet...

Knåpat på idag.

Schack matt...

Mu. 

Beware

Countryroad take me home.

Brinnande krig

Dagens pennvandrande..

Jag blir så arg på kameran. Bra teckningar som inte gör sig ens närheten av rättvisa som foto. Men jag antar att det inte är meningen att man ska förminska A3 till en tumnagel... 

Smeagol aka Gollum...

He ripped her heart out.

Pennan vandrar vidare över pappret...

Fasaden rasar II

Fuck U självporträtt

Fasaden rasar I

Arg gosse på tåget

På väg upp

Sakta men säkert börjar mörkret lätta och jag har börjat le igen. Ett steg i taget kämpar jag mig upp och börjar se vackra saker i livet igen. Ångesten blir allt mindre och ljuset vänder åter. Mycket tack vare tecknandet. Det har gett mig ro i själen att sitta timma och ut och timma in över diverse alster. Och så naturligtvis med hjälp av de människor som jag har omkring mig som rycker tag i mig med jämna mellanrum oavsett om jag vill eller inte.
Idag fick jag lust att sminka mig igen, fixa hår och naglar och helt enkelt fräscha till mig. Det är ett gott tecken. Minst sagt. Nu börjar jag så sakteliga att hitta tillbaka till mig själv igen. Och börjar bli rastlös. Jag vill inte längre bara parkera mig i soffan och stanna där tills det börjar växa mossa på mig. Jag behöver ut, röra mig och leva. Jag vet att det kommer att komma bakslag, men nu vet jag att det ändå kommer vända. Att livet faktiskt kan vara ljust trots alla motgångar och alla tunga saker att bära. Och det känns gott.

Idag blev det porträttövningar...

Självporträtt...

Ett tilltalande ansikte som kändes som att jag ville teckna. Får dock inte till näsan. 

Ännu en...

Förmiddagens tecknande