Nu har Tim varit hemma i en vecka. Det känns inte som det. Jag vet inte riktigt vart dagarna har tagit vägen, men de har i allafall passerat i ett härligt lyckorus. Tills igår då babybluesen slog till som en käftsmäll. Inte så att jag är ledsen över någonting för det är jag då rakt inte, utan tårarna bara strömmade ändå utan att jag hade den blekaste aning om varför. Så där satt jag hela gårdagskvällen när jag väl fått båda barnen i säng och mulade chips, hulkade och blötte ner chipspåsen. Stackars MrP gjorde sitt bästa för att trötsta, men hur tröstar man någon som storgråter utan att vara ledsen? Kändes kanske inte helt normalt om man säger så.... Skillnaden den här gången mot när Nova kom till världen är att jag vet vad det är som händer. Jag har varit med om det här förr och vet att babybluesen vare sig är något konstigt eller helt oväntat. Och att det går över. Den gången var jag rädd att jag höll på att förlora förståndet och hade aldrig hört talas om någon babyblues eller någon tredjedagengråt eller något alls åt det hållet. Jag hade bara hört om idel rosenröd bebislycka, så baksidan av det hela kom som en chock. Nu kan jag ta det med ro och lipa på en stund för att sedan ta nya tag. Jag kan tänka mig att den onda halsen som dök upp under natten bidrog till överkänsligheten och tårarna också. Det känns som om jag har svalt en pingisboll på ena sidan av halsen och det gör ju inte att trötthet och nattvak känns mindre kan jag säga.
Jag trodde dock, allt eftersom dagarna gått, att jag faktiskt helt skulle slippa känslostormar av det här slaget, men tji fick jag. Idag känns det i allafall bättre och tårarna verkar vara slut för stunden. Dagen bjuder på idel uppmuntrande solsken om än kyla så det räcker och blir över. Kvicksilvret har fastnat på -17 grader, så jag och Tim stannar inomhus och ägnar oss åt eldning. Nova gick ut en stund på förmiddagen, men kom snart in igen med äppelkinder och frusna tår. Det kan hända att man känner sig extra frusen om man äter mängder med snö också, vad vet jag. Nu måste även jag stoppa ut näsan utanför dörren en liiiiten stund, för veden kärrar inte in sig själv har jag märkt. Bara att bita i det sura vinteräpplet och hugga i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar