Den stillastående duracellkaninen.

Jag borde ha bloggat oftare. Jag har velat blogga oftare, men jag har inte kommit mig för. Inte för att jag har saknat uppslag och inspiration utan mer för att jag inte hittar ro att sätta mig ner och skriva. Jag har faktiskt ingen ro över huvudtaget till någonting alls. Jag känner mig hela tiden på väg, men vet inte riktigt vart. Jag vaknar med en känsla av att jag måste upp upp upp på morgonen och så fortsätter det hela dagarna. Jag antar att det är kroppen som håller på och förbereder sig på vad som komma skall. Mitt livs maraton för andra gången. 43 dagar kvar. Sug på den karamellen en stund: 43. Plus minus 14 så kan vi landa på så få som 29. Mycket siffror, ursäkta mig.

Jag funderar rätt mycket på förlossningen nu. Hur lång tid det kommer att ta, när det kommer att bli, vilka skillnader det kan bli mot förra gången, om allt kommer att gå bra, om jag är beredd och så vidare. Och däremellan blir jag skräckslagen över att jag inte skulle komma fram till någon förlossning alls. Att något skulle gå fel. Det är inte speciellt rationellt och jag försöker att vara logisk och rationell, men oron finns där i bakhuvudet i allafall. Den eviga oron som jag kommer att ha för mina barn för resten av mitt liv.
Jag har tänkt packa förlossningsväskan ett bra tag nu, men jag kommer mig inte för med det heller. Det känns som om jag borde ha gjort det klart, samtidigt som det känns som att jag har all tid i världen. Nej då, jag är inget kluven alls. Hahaha. Förresten kan jag inte riktigt bestämma mig för vad jag ska ha med mig heller. Och de saker jag säkert vet att jag ska ha med mig kan jag inte packa ner förrän det är dags i allafall, för jag hade väl eventuellt tänkt att jag skulle borsta hår och tänder här hemma ett par gånger till innan dess. Det kommer väl sluta med att jag kastar ner lite av varje i väskan strax innan vi ska åka in om jag fortsätter så här. Fast jag har inga ambitioner att stanna längre än de sex timmarna man måste vara kvar efteråt så det lär ju inte gå åt sådär hutlöst med saker. Om nu allt går som det ska d v s.

Så här står jag nu - alldeles uppsnurrad, men utan att röra mig ur fläcken. Precis som en duracellkanin som fastnat i ett hörn och bara står och trampar på stället. Höger, höger, höger vänster höger...