Det var länge sedan jag var på mödravården sist, men i måndags var jag hos barnmorskan och allt var precis som det skulle med lillskrutten i magen. Han är liten precis som sin syster och mitt SF-mått håller sig långt ner på kurvan, men jag följer min kurva och det är huvudsaken. (SF 25 cm och hjärtslag 140) Skönt att det inte verkar bli någon jättebebis den här gången heller. Nova var med till MVC den här gången eftersom hon var så orolig förra gången när jag kom hem att barnmorskan skulle ha tagit bebisen i magen. Hon var jätteduktig, men en aning överspänd så ddet blev en aning svårt att koncentrera sig på vad som skulle göras och sägas. Så nästa gång ska jag åka själv så jag kommer ihåg att ställa de frågor jag må ha istället för att hålla koll så att Nova inte river inredningen. Nu vet hon ju vad jag gör hos den där barnmorskan och behöver inte längre vara rädd att någon ska stjäla hennes lillebror.
Själv är jag orolig för allt möjligt vid det här laget. Mest knäppa saker som jag vet är irrationella, men som ändå gnager. Förlossningen är väl det minsta bekymret även om jag är allt annat än road över att behöva gå igenom den vansinniga smärtan en gång till. Hur fasen tänkte jag? Jag sa ju förra gången att jag inte skulle göra om det, men ändå så sitter jag här med bara två månader kvar. Ja ja...
Det är i allafall skönt att kunna ventilera all sin knasiga oro med bm och få bekräftelse på det som logiken säger mig - att jag inte behöver oroa mig. fast den största oron sitter inte i huvudet utan i kroppen. Jag känner mig på helspänn och har svårt att koppla av och den där märkliga rastlösheten vill inte släppa sitt grepp. Herregud människa! Tagga ner!
Nu är sista nattpasset på jobbet i allafall avklarat. Jag kan inte bestämma mig för om jag ska ta semester de sista två arbetspassen eller inte. Å ena sidan så vill inte kroppen riktigt vara med längre och höfterna hänger inte ihop när jag ska röra mig efter ett tungt lyft, men å andra sidan så är jag pengakåt och vill inte tappa de sista kronorna i inkomst. Jag känner mig som en rejäl belastning för mina arbetskamrater just nu eftersom de gör stora delar av mitt jobb åt mig. Inte för att jag bett dem utan för att de så gärna vill göra allt så mycket lättare för mig. Underbara kollegor!
Ibland kan den där hjälpsamheten dock reta gallfeber på mig när jag inte alls vill ha hjälp och då kan jag inte låta bli att lite halvtjurigt upplysa dem om att jag inte är handikappad utan gravid. Fast jag får så klart svar på tal att jag på grund av mitt tjocka tillstånd visst kan räknas som lite handikappad hahaha. Tack för det pärlor! Jag får väl se hur jag gör med de där turerna. Jag har ju en liten stund på mig att bestämma mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar