Mitt huvud är tomt. Eller ett virrvarr av tankefragment snarare. Orsak? Sömnbrist. BVC-sköterskan förklarade för mig utan att jag ens behövde säga något om hur jag känner mig. När jag berättade att lilleman äter med tvåtimmarsintervall dygnet runt sa hon bara: "Du vet, när soldater torterar sina fångar i krig så väcker de dem med samma tidsintervall. Det är inte konstigt om du vill gråta bara någon tittar på dig." Det kändes så skönt att hon la till det sista. Som en bekräftelse att det är helt ok om jag känner för att klappa ihop lite ibland. Sömnbristen i sig kan jag hantera, men att dessutom ha en enerigisk 3-åring som måste få sitt i form av bekräftelse och uppmärksamhet är precis så tufft som jag trodde att det skulle vara. Det känns som om huvudet håller på att koka över fullständigt när hon studsar runt och pratar om allt mellan himmel och jord i ett turbotempo. Tanken vill liksom inte riktigt hänga med och alla ljud dånar som en elefanthjord i min hjärna. Som att rusa en motor tills den nästan exploderar. Det är tur att jag har så fina och underbara barn som jag har (ja jag är partisk i frågan) annars skulle jag nog bli tokig.
I övrigt så vägde Tim nu hela otroliga 3000g. Han har alltså ökat 530g på två veckor! Och växt tre centimeter. Nu är han 47cm lång/kort. Det syns med andra ord på vågen att han äter så mycket och ofta som han gör. Min lilla knubbis.
Det är smått (Läs: FRUKTANSVÄRT) vidrigt, jag vet. Men det lugnar sig snart som du vet. Klen tröst eller ingen alls kanske men, men :). Det ologiska fantastiskt dåliga samvetet är väl det jobbigaste med att vara förleder... Tänk om vi kunde trolla bort det och inse hur fantastiska vi ät i stället:)
SvaraRaderaOm du bara visste vad jag behövde din kommentar just då Mari. Det är tur att jag har så fina människor omking mig att luta mig mot när det känns tungt. Tack vännen!
SvaraRadera