64 dagar

64 dagar återstår till BF. 64... Om det är lite eller mycket beror lite på hur det känns för dagen. Idag är det lite. Jag har börjat oroa mig lite smått inför förlossningen nu. Inte för smärtan och så för det har jag ju klarat av en gång förut utan för att jag inte ska hinna med. Alla runt omkring mig tycks nu vilja berätta för mig hur in i nordens fort det gick med barn nummer två. Att de knappt hann känna att det var på gång och sådana saker. Hjälp! Jag ska ju hinna få tag i mamma som ska barnvakta och vill inte föda barn i hallen. Jag kanske kommer stå och skratta åt dom här funderingarna om ett par månader när jag ännu en gång går in på mitt andra dygn med värkar, men man vet ju aldrig.

I övrigt så har det nu gått upp ett ljus att det bor ännu ett så älskat barn inom mig. Det kan ju låta lite tokigt att jag skriver det nu i vecka 30+5, men det är faktiskt svårt att greppa att det bor ett barn som är vårt och som vi kommer att för evigt älska där inne. Man vet att man är gravid och ska få barn igen och allt det, men man greppar liksom ändå inte. Men nu har jag greppat igen. Den där lilla parveln med hicka stup i ett är vår son som har en precis lika stor plats i hjärtat som Nova har. Tänk att en människa kan rymma så vansinnigt mycket kärlek. Tänk så märkligt att hjärtat inte sprängs. Men nej, det finns plats för barnen. Alltid. Nu undrar jag bara vem han är och hur han ser ut, känns och låter. Längtar så efter att få träffa honom på utsidan. Snart så!