Snart ska jag få tillbaka min kropp. Bebisen och jag ska dela oss i två enskilda individer. Det är något som jag ser fram emot nu. Jag kan inte påstå att jag hör till dem som går runt och småler med rosor på kinderna i nio månader och bara njuuuuter. Jag tycker mest att jag har småkrämpor och oroar mig för än det ena och än det andra. Det är nästan så att det skulle vara något fult att inte älska att vara gravid, eller i allafall att uttala det högt. Men sådan är jag. Det finns delar av graviditeten som jag älskar - att känna en fot sticka ut på sidan av magen eller någon som hickar därinnë lite då och då, förväntan, undran vem den där lilla krabaten är. Men att vara rund, ilsken, gråtmild, ha ont i höfter och rygg, gaser i magen, illamående och gallbesvär är något som jag kan vara utan. Och snart är det dags. Och gud vad jag kommer tycka att jag kan vara gravid i en hel evighet till bara jag slapp värkarna sen när det väl är dags och börjar att bli riktigt jobbigt. Hahaha aldrig är man riktigt nöjd!
Barnmorskebesöket i förrgår gick alldeles strålande förresten. Blodtryck och socker ligger så bra så och lillkillen ligger nu med huvudet neråt precis som han ska. Han har vuxit som han ska och hans puls dundrar på i alldeles lagom takt. Nästa gång ska vi skriva ner mina önkningar och förväntningar inför förlossningen i min journal, så bm tyckte att jag skulle fundera på det tills dess. Det har jag gjort rätt länge nu så jag känner mig ganska solklar över hur jag önskar och hoppas på att det ska bli. Sen hur det blir på riktigt är en helt annan femma, för om det är något som kroppen styr och inte jag så är det just det här. Det är bara att hänga med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar